Ett utbildningssystem som tvingas ned på knä kan inte bära upp en kunskapsnation

Tröttheten kom över mig igår. En dag kvar på jobbet, sedan behöver jag inte ta mig tillbaka förrän efter jul. Ledig är jag dock inte, och det vill jag inte vara heller. Jag vill arbeta och jobbar gärna mer, mycket mer till och med. Fast jag vill arbeta med det jag är utbildad för och det jag som docent tror på, det jag brinner för: Kunskap, lärande, kvalitet och främjande av hållbarhet, etik, eller för att sammanfatta; INNEHÅLLET är det jag vill arbeta med, på de sätt jag kan och vet fungerar. Tröttheten jag och många med mig känner handlar om formens (det vill säga administrations- och kontrollsystemen som likt en gökunge håller på att knuffa lärarna och forskarna ur boet) allt tydligare företräde framför innehållet. För varje dag som går finns det mindre och mindre tid att göra det som verkligen betyder något. Därför går allt fler ambitiösa och duktiga lärare och annan personal på knäna. Sjukskrivningarna ökar och det sociala kitt som förr fanns och som utvecklades på fikastunder och seminarier där kreativiteten flödade och där nya tankar föddes existerar inte i dag. Det anses vara bortkastad tid och ett tecken på att det finns effektivitetsvinster att göra. Alla forskare och lärare vet att det inte är så, men utifrån rådande ekonomiska logik och etik är det argument som inte godkänns som relevanta. Därför känner jag i år igen, att jag klarade det. Jag tog mig helskinnad genom arbetet och fram till andhämtningspausen julen, eller semestern. Förr var julfikat en glädjestund, idag är det mer ett tillfälle att sörja över allt och alla som gått förlorat.

Ett exempel: Innan jag började arbeta där jag arbetar nu fick den utbildningen en anmärkning i UKÄs kvalitetsgranskning. Därför drogs det igång ett stort, viktigt och inspirerande kvalitetsarbete. Det lades ner enormt mycket timmar på detta, för att skapa system som garanterade att den kvalitet som UKÄ krävde skulle kunna mötas och gärna överträffas. Vi har arbetat med detta under några år nu, och det syns resultat. Tyvärr till priset av att lärare som värnar kvaliteten får finna sig i att få dåliga utvärderingar från missnöjda studenter som anser att det är för mycket, för svårt eller att de får för otydliga instruktioner. Med andra ord studenter som har svårt att ta eget ansvar och som läser för poängen och examen, inte för kunskapen eller ett livslångt lärande. Och eftersom genomströmningsgraden påverkar ekonomin går det ut över lärarnas hälsa. Jag är så van vid detta att det bara är när jag verkligen sätter mig ner och reflekterar, när jag tar mig tiden att tänka, som jag ser problemen. I vardagen finns helt enkelt inte tiden. Nåväl, poängen är den att nu har vi byggt upp ett system som fungerar. Vad gör man på UKÄ då? Jo, man byter system, till ett bättre system, som mäter andra saker och tar hänsyn till annat. Så nu måste vi lära oss det systemet, som vid sidan av alla andra system som också byts ut i allt snabbare takt, kräver allt mer av den tid vi har till vårt förfogande. Kontentan av detta är att vi arbetar med kvalitetssystem, inte med kvalitet. Vi arbetar med utbildningssystem, inte med lärande, och vi arbetar med kontroller av vetande, inte med kunskap. Inte konstigt att sjukskrivningarna ökar, kunskapen rasar och att hållbarheten haltar ...

Läser en debattartikel, en slutreplik, om skolan som tangerar ovanstående tankar, skriven av Mats Myrberg (professor emeritus i specialpedagogik). Det handlar om det svenska utbildningssystemet, med fokus på system, inte på människan eller relationer.

Johan Ingerö hävdar i sin replik 15/12 på min artikel att jag tror på storken när jag hävdar att skolplikt från 3 år skulle kunna medverka till att förbättra Pisaresultaten. Jag rekommenderar Ingerö att ta del av de senaste resultaten av den engelska studien ”Excellent Provision of Pre-School Education” (på nätet, från Johns Hopkins, School of Education) som visar att förskolan aktivt bidrar till goda skolresultat bland 16- och 18-åringar. Bidraget är störst för barn från socioekonomiskt missgynnade familjer.

En av forskningens mest grundläggande utgångspunkter är att den aldrig bevisar något. Inte ens inom den mest positivistiska naturvetenskapen där det delas ut Nobelpris, bevisas det något. Det forskare gör är att undersöka saker och arbetet resulterar i mer eller mindre underbyggda svar, som håller under längre eller kortare tid. Så hur skulle en studie från England kunna bevisa någonting som har med barn i Sverige att göra? Jag är övertygad om att studien är oklanderlig och att resultaten är pålitliga, men den säger oss ingenting om hur vi borde göra ifråga om organisering av utbildning i Sverige. Dagens treåringar kommer att vara tonåringar i en helt annan värld än den värld vi lever i, och om den världen vet ingen, någonting. Därför är det snömos att hävda att man vet att det är bra att låta treåringar gå i skolan.

Att förskolan både kan kompensera för dåliga förutsättningar och bidra till goda skolresultat är ställt utom allt tvivel. Det är självklara argument för ett skolobligatorium från 3 års ålder. Att nio av tio 3-åringar redan idag går i förskolan är inget argument mot ett obligatorium. Jag antar att Ingerö skulle reagera om det visade sig att en av tio sjuåringar inte går i skolan.

Detta är en sandlådedebatt mellan forskare som säger sig veta säkert och som gör det klassiska kardinalfelet att från ett är, sluta sig till ett bör, som 1600-talsforskaren David Hume varnar för. Forskning må visa saker, men att utifrån det hävda att man bör göra si eller så är en helt annan sak.

Som jag redovisat i två publikationer senaste året har skolkrisen många orsaker. För att ta den svenska skolan på rätt väg krävs en bred arsenal av insatser. Jag föreslår en rad åtgärder som sammanfattas under beteckningen ”avkommunalisering av skolan”. Ingerö är välkommen att studera mina förslag i sin helhet och återkomma med konstruktiva synpunkter.

Vad skulle ett obligatorium från tre år innebära? Det skulle med nuvarande syn på kunskap innebära att den institutionalisering som vi redan ser och som till exempel tar sig uttryck i bristande förmåga att ta eget ansvar, vilket blir smärtsamt tydligt på högskolan och är ett av skälen till att vi som undervisar i andra änden av systemet mår dåligt. Pedagogernas övertro på pedagogikens underverk gör att ansvaret för lärande flyttas från den som ska lära till den som ansvarar för systemet för lärande. Vi som arbetar på högskolan gör det för att utveckla ny kunskap, och om för- och grundskolan inte fungerar förvandlas gymnasiet till något annan än det var tänkt och detta påverkar i sin tur högskolan, och ytterst framtidens forskning. Detta är allvarligt, och jag har svårt att se att fler obligatoriska moment i skolan skulle leda till mer självständighet.

Inger Enkvist sätter ord på vad som håller på att hända med högskolan. Hon är till skillnad från Myrberg fokuserad på problemet, inte på lösningen. För på ett högst komplext problem finns INGA enkla lösningar. Det som håller på att hända på högskolan idag är allvarligt, och det som krävs för att råda bot på både lärarnas hälsosituation och kunskapsläget i Sverige är en annan syn på vad kunskapskvalitet är och hur man värnar kvalitet i utbildning. En sak är ställt bortom alla tvivel, och det är att idag gör vi fel!

Ingen talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. I stället råder en instrumentell syn på utbildning, vilket tillsammans med den ekonomisk-tekniska jargongen är direkt förödmjukande för universitetslärarna och minskar deras motivation. Till detta nya massuniversitet antas studenter med ibland direkt svaga förkunskaper samtidigt som det ställs krav på högskolan att skapa genomströmning genom att institutionernas finansiering är knuten till antalet studenter som antas och godkänns. Högskolan ska kunna producera den tänkta förvandlingen hos studenterna oavsett omständigheterna, och produktions- processen ska kvalitetssäkras.

Instrumentella trender kommer inte bara från nationella utan också från europeiska instanser. Ett exempel på det sistnämnda är Bologna-avtalet från 1999, som har bestämt att europeiska universitet från 2010 ska formulera sina kursmål som kompetenser. Studenternas examensbevis ska visa vilka kompetenser de har, vilket tänks öka deras anställningsbarhet och rörlighet. Bologna-beslutet är arbetsmarknadsinriktat, och förmodligen har OECD varit pådrivande.

För utomstående kan det synas oviktigt eller till och med bra att ämnesmålen formuleras som något som studenten kan göra snarare än som något som studenten har förstått, men det förstärker den tendens studenter har från grund- och gymnasieskolan att se utbildning instrumentellt och att inrikta sig på att ”gå igenom” en viss utbildning snarare än att skaffa sig kunskaper.

Det smarta anses vara att ligga precis över gränsen för godkänt och inte ödsla tid i onödan på en kurs. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få ett arbete snarare än som personlig utveckling. Det är omvittnat svårt att få studenter att läsa annat än kurslitteratur eller att gå på föredrag och diskussioner som inte är obligatoriska.

Resultatet blir att universiteten blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

Slutorden i Enkvists text visar i blixtbelysning vad som är fel med dagens högskola, den har förvandlats, från en intellektuell mötesplats där kunskapen stod i centrum, till en fabrik där betyg, examen och kundnöjdhet är det enda som betyder något. Klart att vi som värnar kunskapen blir trötta då, för vi får jobba med helt andra saker än det vi vet fungerar. Det mest paradoxala och allvarligaste med rådande utveckling är att omorganiseringen och införandet av alla dessa själsdödande kvalitets- och kontrollsystem motiveras med att skattebetalarna har rätt att veta att deras pengar används klokt. Hur klokt och kostnadseffektivt är det att dels förlänga tiden i systemet, dels låta det gå inflation i betygen, dels förvandla högskolan till ett gymnasium?