Hur når man visshet?

Allt mer och allt tydligare inser jag, överger jag tron på att man genom en vetenskaplig metod kan nå fram till visshet. Metod är (ganska förenklat, men dock) ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka, om man bara gör si eller så, om man bara följer en uppsättning regler. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, när och var. Det håller på att bli så att vi bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder, och därmed kommer vi med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar, helt enkelt därför att vi inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade.

Vetenskapsteoretikern John Law (2006), som är en av företrädare inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter. Han menar att metod aldrig kan eller ska betraktas som oskyldig och uteslutande teknisk. Bruno Latour har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett reflexivt arbetssätt och skrivsätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.” Arbetssättet följer därmed ingen strikt metod, inte någon annan än en strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas för och diskuteras tillsammans med läsaren.

En sådan, mer öppen och inbjudande vetenskaplig praktik, har sociologen Sten Andersson presenterat i sitt ”bokslut” över 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten.” En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Alltså just det slags kommunikation som jag här på Flyktlinjer vill försöka öppna upp för.

Utgångspunkten är att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna, gränsdragningarna och därmed också alla strider om vem som vet mest och är bäst. Det vore inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad vi kallar oss, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Vi borde göra oss fria från de tyngande bojorna, träda ut ur våra bunkrar och göra oss vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på, att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga. Det leder även tankarna till Donna Haraways resonemang kring Cyborgen (1991). Att vara cyborg, menar Haraway, handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att inse vikten av att ständigt försöka avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt.

Detta sätt att bedriva vetenskap handlar om att våga släppa taget om sina tankar och acceptera det faktum att tankar, texter och vetenskapliga resultat alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när de väl släppts ut i samhället. Vetenskapen har massor att vinna på att våga inse att vad man gör är att skriva berättelser och övertyga sina läsare om att det man kommit fram till är viktigt och korrekt. Bruno Latour menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt, menar han, är framförallt att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig, dess förmåga att framställa sig själva som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket.

Som kulturvetare studerar jag andra saker, har jag andra kunskapsmål, och därför strävar jag efter att presentera mina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten engagerar läsaren och får honom eller henne att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med alla andra. Det handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken att vi alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar vi väljer att tro på, leva efter, och integrera i vår vardag.

Ett mer nyfiket, inkluderande och kunskapsintresserat samhälle är vad jag efterlyser. Inte ett slaviskt regelföljande. Den enda vägen leder fel, oavsett vad det är för väg.