En kropp utan organ 16

Vänder världens dagsaktualiteter ryggen. Denna dag är min. Jag har fortfarande kompetensutveckling inlagd i tjänsten, och idag är en sådan dag. Inte en arbetsdag alltså, utan en dag att njuta av, en dag i glädje, fylld av lärande och intellektuell stimulans. Orkar inte tänka på allt elände som bara sänker mig. Så åter till Deleuze och Guattari, till kroppen utan organ och till filosofins eviga värld.

Let us consider the three great strata concerning us, in other words, the ones that most directly bind us: the organism, signifiance, and subjectification.

Tre stratifieringar som gör oss till dem vi är eller blir till. Tre delar som håller den anordning som är jag (och du, och alla andra) samman: Organismen, kroppen och dess organ, biologin. Signifikansen som är det kulturella moment eller den instans där tolkningen av den givna avgörs. Och den subjektiva upplevelsen av att vara, vad man nu anser sig vara.

The surface of the organism, the angle of signifiance and interpretation, and the point of subjectification or subjection. You will be organized, you will be an organism, you will articulate your body — otherwise you're just depraved.

Människan består av en kropp, är ett förkroppsligat vara som organiseras på det sätt som känns igen som det mänskliga sättet. Människan är sin kropp och blir människa genom den, genom att leva livet kroppsligen.

You will be signifier and signified, interpreter and interpreted — otherwise you're just a deviant.

Människan är en tolkande varelse, som både tolkar och tolkas. Alla gör det, annars är man ingen människa i det ordets mening. Att vara människa är att förhålla sig till andra människor, medvetet OCH omedvetet. Människa blir man i relation till andra och inom ramen för kultur.

You will be a subject, nailed down as one, a subject of the enunciation recoiled into a subject of the statement — otherwise you're just a tramp.

Människan är dömd att vara ett subjekt, en eller ett. Jaget är kopplat till den kropp man lever i, som tolkar och tolkas. Ett slags treenighet alltså, och eftersom detta gäller för alla människor inser man enkelt hur komplext ett samhälle och kultur är. 

To the strata as a whole, the BwO opposes disarticulation (or n articulations) as the property of the plane of consistency, experimentation as the operation on that plane (no signifier, never interpret!), and nomadism as the movement (keep moving, even in place, never stop moving, motionless voyage, desubjectification).

Kroppen utan organ förhåller sig i opposition till stratifieringarna och finns och verkar på konsistensplanet, så att säga i mellanrummen. Kroppen utan organ gör motstånd mot artikulationer och undflyr dem, experimenterar och befinner sig ständigt i rörelse. Kroppen utan organ är kaos, slump, eller kroppens och kulturens oväntat oväntade inslag. Allt det som inte går att räkna på eller med är ett resultat av kroppen utan organs tillblivelse. Rörelse, förändring, motstånd och undflyende.

What does it mean to disarticulate, to cease to be an organism? How can we convey how easy it is, and the extent to which we do it every day? And how necessary caution is, the art of dosages, since overdose is a danger. You don't do it with a sledgehammer, you use a very fine file. You invent self-destructions that have nothing to do with the death drive.

Motstånd mot artikulationer är inte ett uttryck för dödsdriften som Freud talar om, inte en motsatt kraft utan just ett motstånd, ett undflyende som verkar på marginalen. Självförstörelse handlar om dissonans och är mer en lek med döden än en längtan efter den. Ett sätt att skapa spänning och nerv i livet. 

Dismantling the organism has never meant killing yourself, but rather opening the body to connections that presuppose an entire assemblage, circuits, conjunctions, levels and thresholds, passages and distributions of intensity, and territories and deterritorializations measured with the craft of a surveyor.

Upplösning av jaget handlar om att sätta sig själv i kontakt med världen som finns där ute, med andra människor och med samhället och dess olika delar. Det handlar om tillägnande av insikt om världens komplexitet. Om att vara i rörelse, medveten om tillblivelsens riktning.

Actually, dismantling the organism is no more difficult than dismantling the other two strata, signifiance and subjectification. Signifiance clings to the soul just as the organism clings to the body, and it is not easy to get rid of either. And how can we unhook ourselves from the points of subjectification that secure us, nail us down to a dominant reality?

Hur kan vi lära oss se världen, livet och jaget som rörelse, tillblivelse och förändring? Hur kan vi se och förstå att vi och vår värld inte är, utan blir till i samverkan? Det är inte enkelt, men det går att se och förstå om man använder tankeverktyg och analys. Om man stannar upp, reflekterar och lär sig se, öppnar världen upp sig. Om man bara inte bestämmer sig på förhand för vad man ska se eller hur det är, ökar förståelsen för livet, kulturen och jaget. Det är som det är, men det är aldrig givet, även makten som bestämmer hur vi ska se på och förstå, skapas i mellanrummen och förändras genom slumpvisa sammanträffanden. Allt och alla är del av samma tillblivelseprocess och kroppen utan organ finns där, i mellanrummen.

Tearing the conscious away from the subject in order to make it a means of exploration, tearing the unconscious away from signifiance and interpretation in order to make it a veritable production: this is assuredly no more or less difficult than tearing the body away from the organism.

Producera och upptäck. Analysera och interagera, med världen och dig själv. Så kan man upptäcka kroppen utan organ, genom att rikta blicken bort från allt det som konventionen bjuder en se och tolka på givna sätt. Och upptäckandet och förståelsen handlar om att bli bättre på att vara människa, enskilt och tillsammans med andra. Det handlar om att bli bättre på att se och förstå förutsättningarna för förändring, hos sig själv, sitt liv, sin omgivning, kultur och samhället som helhet.

Caution is the art common to all three; if in dismantling the organism there are times one courts death, in slipping away from signifiance and subjection one courts falsehood, illusion and hallucination and psychic death.

Försiktighet är nyckelordet i arbetet. Balans och lagom av än det ena än det andra. Ett slags jonglerande eller som att möta världen och kulturen som en jiujitsu mästare som hanterar kraften som riktas mot hen. Den enda vägen leder allt för lätt till död, falskhet eller psykos. Både och i kombination. Inget är givet, allt förändras. Försiktigt sökande, nyfiket förundrade ... Är det inte just detta vi nutidsmänniskor saknar, är det inte detta det råder brist på och är det inte just detta vi behöver i den tid av kaos vi lever i? Jag tror det. En annan syn på kunskap, ett annat sätt att bedriva vetenskap och politik. Ett annat sätt att leva som är mer hållbart, och där medvetenheten om riskerna och dess okontrollerbarhet är mycket högre än idag. Det är vad vi behöver!

Artaud weighs and measures every word: the conscious "knows what is good for it and what is of no value to it: it knows which thoughts and feelings it can receive without danger and with profit, and which are harmful to the exercise of its freedom. Above all, it knows just how far its own being goes, and just how far it has not yet gone or does not have the right to go without sinking into the unreal, the illusory, the unmade, the unprepared ... a Plane which normal consciousness does not reach but which Ciguri allows us to reach, and which is the very mystery of all poetry. But there is in human existence another plane, obscure and formless, where consciousness has not entered, and which surrounds it like an unilluminated extension or a menace, as the case may be. And which itself gives off adventurous sensations, perceptions. These are those shameless fantasies which affect an unhealthy conscious. ... I too have had false sensations and perceptions and I have believed in them."

Vad är det att vara medveten? Hur kan man vara medveten på olika sätt, på bättre eller sämre sätt? Vi borde tänka mer på det, oftare. Och vi borde inte bara göra det för egen del, för att samhället ska bli hållbart behövs en ökad grad av både medvetenhet och försiktighet. Ingenting är givet, allt blir till i samverkan, genom ömsesidiga möten mellan. Interaktion, rörelse och slumpens verkan i mellanrummen, det är vad som gör oss och vårt samhälle till allt det vi känner igen det och oss själva som. Förstår vi det är väldigt mycket vunnet, även om det inte är en lösning. Faktum är att det inte finns EN lösning, det finns bara olika, mer eller mindre bra (det vill säga funktionella) sätt att vara och bli till på. Därför behövs medvetenhet och försiktighet. Ödmjukhet och förståelse för komplexitet.

Det kommer jag att fortsätta kämpa för efter att jag fått vara lite ledig. Behöver vila, behöver distans och kravlös tid att bara vara. Julen är återhämtningens tid. Därför kan jag inte lova att det blir dagliga uppdateringar av Flyktlinjer. Vi får se hur det blir.

God Jul alla, och på återhörande!