Heidegger, vara och tid 23

Att läsa Heidegger är som att förflyttas i tid och rum, är som att vara på besök i en annan värld. Heideggers tid och vara är något helt annat än mitt vara och min tid, som aldrig verkar räcka till. I effektivitetens namn ska så mycket som möjligt tvingas fram och klämmas ur, allt. Söker man forskningsmedel, och om man lyckas i den mördade konkurrensen, får man aldrig det man sökt. Ändå förväntas man leverera det man sökte pengar för. Och när pengarna väl landats blir det kamp om over-head-kostnaderna som ytterligare dränerar projektet på kraft och möjlighet att faktiskt leda till det man som forskare tänkte när man slet med ansökan. Förfarandet motiveras med att det är kvalitetsdrivande. För att få ut så mycket forskning som möjligt finns ingen hejd på uppfinningsrikedom. Medfinansiering är en sådan uppfinning som gör att man, simsalabim, plötsligt får ut dubbelt så mycket för samma peng. I teorin, kanske. I praktiken, aldrig! Att läsa Heidegger visar med all önskvärd tydlighet att dagens ängslan för att skattepengarna inte används tillräckligt effektivt är det största hotet mot forskningens kvalitet, för det leder till att allt med tid och en allt större andel av medlen som avsatts för forskning läggs på kontroll och uppföljning av forskningens resultat.

Det är också en aspekt av vara och tid, akademins tid och vara. Kontrollapparaten och byråkratin som omgärdar forskningen är som ett slags gökunge, eller en osynlig elefant i rummet. För det är en apparat som granskar allt utom apparatens påverkan på resultatet, vilket gör att det aldrig går att göra några jämförelser över tid. Kontrollapparatens menliga inverkan på resultatet osynliggörs av det faktum att det bara är forskarnas arbete som kontrolleras. Och när allt mindre tid och resurser kan användas för att bedriva den forskning som forskarna tvingats formulera i ansökan (och eftersom konkurrensen är mördande, har forskarna tvingats tänja på gränserna för det möjliga i ansökan för att kunna lova lite mer och för att göra ett lite bättre, obetalt, förarbete, än konkurrenterna) framstår det som om forskarna idag inte levererar lika mycket eller lika bra forskning som man gjorde förr, vilket leder till fler krav på mer kontroll, mindre tid och sämre möjligheter att faktiskt göra det man är anställd och utbildad för, det vill säga bedriva forskning.

På mitt skrivbord ligger en kravlista på 18 sidor, fylld av kolumner där allehanda kryptiska uppgifter ska fyllas i, så att de som ska granska arbetet enkelt ska kunna utföra sitt arbete. Jag som forskare reduceras alltså till assistent för den som ska granska mitt arbete. För kontrollen anses vara viktigare än forskningen idag. Tilliten till forskare sjunker och allt fler yrkesgrupper armbågar sig fram och förbi forskarna ifråga om inflytande över forskartiden och forskarvarat. Linjeorganisationen bestämmer allt mer, och forskarna allt mindre. Samma gäller lärarans vardag och tid, den regleras, kontrolleras och bestäms över allt mer. Eller, med andra ord, ju mer kunskap och erfarenhet jag skaffar mig, ju fler formella meriter jag skaffar mig, desto MINDRE frihet och tillit får jag, desto fler instanser kontrollerar det jag gör.

Läsningen av Heidegger leder till oväntade insikter. Idag har jag lite mer tid än vanligt, för jag gick upp i vanlig tid, men jag ska inte resa och dagens möte börjar lite senare än vanligt. Och detta är vad jag använder tiden till, att försöka förstå hur lite tid jag har för att göra det jag utbildats och anställts för. Heidegger levde i en tid när man litade på forskarna, och när kunskapen som skapades i akademin ansågs värdefull och viktig, på riktigt. Vara och Tid hade ALDRIG kunnat skrivas i dagens akademin och under nuvarande kunskapsregim. Men eftersom allt fler har allt mindre tid över för att tänka fritt är det allt färre som har möjlighet att läsa Heidegger i original och som kan jämföra hans arbete med dagens förutsättningar för forskning, intellektuell utveckling och produktion av kunskap. Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många arbetat så mycket med forskning, som dessutom aldrig kostat mer än idag, med så klent resultat.

Frustrationen växer, för jag vill inget hellre än ägna mig åt forskning. Jag vill ägna all min tid åt kunskapsutveckling och lärande, vill både forska och undervisa. Ändå sitter jag allt mer i allt fler möten och ägnar jag allt mer av min dyrbara åt att serva kontrollorganen med uppgifter eller administrerar utbildning. Tiden för forskning och lärande krymper snabbt eftersom det dels är komplexa uppgifter som inte går att standardisera och avsätta fast tid för, dels är uppgifter som anses vara underordnade kontrollen som först tilldelas tid och resurser av akademins krympande kaka. Att det är detta som jag först kommer att tänka på när jag ska skriva om Heidegger är på något sätt symptomatiskt för innehållet i § 18. Bevänthet och betydelsefullhet; världens världslighet (s. 103ff), för mig i alla fall.

Varande är upptäckt med avseende på att det som detta varande, som det är, är hänvisat till något. Det är bevänt med det för något. Det tillhandsvarandes varakaraktär är beväntheten. I beväntheten ligger: låta det vara bevänt med något för något. Relationen "med … för …" ska indikeras genom termen hänvisning. (s. 103f)

Som forskare är jag hänvisad till akademin. Mitt forskarvara är bevänt med och relaterat till kunskap, även om allt mindre tid kan läggas på just det. Och samma gäller all vara, den är alltid någons och ägnat för något. Heidegger kan och får låta tanken ta tid att mogna och sjuka in. Han behöver inte hasta fram för att nå ett resultat. Han tar i Vara och tid, inga som helst andra hänsyn än kunskapen och dess (odödliga) kvalitet. Därför känns det bitvis som undersökningen masar sig fram, men det är baras så det upplevs för en stressad nutidsmänniska som läser och tänker kring den text som Heidegger skrev i en helt annan tid och kontext.

Först [innan vi går vidare] måste detta att "låta vara bevänt" klargöras så långt att fenomenet världslighet blir tillräckligt bestämt för att vi alls ska kunna uppställa några problem i fråga om det. (s. 104)

Detta låta-vara-bevänt med (som är ännu ett av Heideggers nyord som han använder för att tvinga tanken ut ur sin invandhet) är en ontisk upplevelse av varat som som det kommer en till mötes, så som det upplevs av mig eller någon annan. Och detta är ett hinder som måste övervinnas för att man ska kunna nå fram till varats ontologi.

I sin förtrogenhet med betydelsefullheten är tillvaron den ontiska möjlighetsbetingelsen för upptäckbarheten av varande med varaarten bevänthet (tillhandshet) som påträffas i en värld och därmed kan ge sig till känna i sitt i-sig. (s. 107)

Tillvaron (någons) är alltid hänvisad till något, till ett sammanhang, till det sammanhang som föreligger för den som funderar över vara och tid. Min (ontiska) upplevelse är en annan än Heideggers, ändå är det samma vara och tid. Det tar tid och kräver tankemöda för att dels få fatt i, dels hålla fast vid den tanken tillräckligt länge för att först förstå den, sedan göra bruk av förståelsen. Ontologin är abstrakt och undflyende, men vill man på allvar förstå förutsättningarna för liv och kultur finns inga genvägar. Därför släpper Heidegger inte frågan för att dra vidare. Han låter utläggningen ta den tid och plats som kunskapsmålet kräver, utan hänsyn tagen till genomströmning, utvärderingar och på förhand uppgjorda regler. Heideggers arbete är med andra ord präglat av intern kvalitetssäkring och det bedrivs inte med något annat mål är bästa möjliga kunskap om tid och vara. Resultatet av det sättet att se på kunskap och vad som driver kvalitet har gett oss en filosofisk klassiker.

Vad vi får av dagens byråkratiskt styrda och externt mål- och kvalitessäkrade akademi är osäkert, det får framtiden utvisa, men med tanke på att det idag produceras allt färre klassiker och allt fler kortsiktigt hållbara artiklar som publiceras allt snabbare i allt fler tidskrifter, talar sitt tydliga språk. Vad av det som skrivs idag kommer att läsas om 90 år?