Samtalsteknik som vapen mot cynisk empatilöshet

Lägg till en aktör till ett sammanhang, och komplexiteten ökar kvadratiskt. Två som möts, i ett samtal, är redan det en ansenlig mängd, ett helt gäng, om man betänker vad var och en har med sig in i samtalet. Mitt då, nu, sedan och allt jag vet, vill kan och tror, är väsensskilt från dina motsvarigheter. Vårt vi består inte bara av jag och du, för både du och jag är mindre delar av så mycket mer och av så många andra sammanhang. Vi är alla delar av mer än vi tror. Jag är ingen enhet, jag är en sammansättning som blir till genom interaktion med andra sammansättningar.

Vi blir dem vi är mötet med andra, mellan vår egen syn på oss själva och andras uppfattning av oss. För att jag ska bli jag krävs därför ett du, och vi bekräftar varandra ömsesidigt. Vi är alltså inte, vi blir. Vi skapar varandra tillsammans, både gemensamt och med andra. Kulturen vi möts i formar individen lika mycket som medmänniskorna och den kontext där kulturen uppstår, i mellanrummen mellan delarna som helheten som består av. Jag är du och du är jag, och vi har alltid mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Skillnader är oftare skapade eller föreställda än inte. Vi behöver varandra mer än vi klarar oss själva.

Egoism är en farlig aktör i ett socialt sammanhang. Egoism och brist på empati, liksom rädsla för den andre, den eller det där okända, utifrån kommande, går hand i hand. Förena dessa känslor med ignorans och du får en livsfarlig cocktail. Ett avskräckande och varnande exempel på vad som kan hända när förmågan att lyssna och förstå andra än sig själv släpps lös är Jan Sjunnessons senaste (galna) utspel. Han uppmanar till "blockering" av tiggare och dumheten känner inga gränser. Läser i DN, och vill bara skaka på huvudet åt galenskapen, men det handlar om en opinionsbildare som inte drar sig för att ljuga om det passar hans agenda.

I ett blogginlägg på sin blogg uppmanade han under måndagen människor att ”blockera tiggare” genom att ställa sig någon decimeter framför där de sitter, tills de lämnar platsen. På bloggen ger han steg för steg-instruktioner till hur hans läsare ska kunna blockera tiggare tills de lämnar platsen. Han skriver: 

”Stå någon decimeter från dem så att de blockeras men inte närmare. Rör de dig har du vunnit och kan anklaga dem för ofredande, vilket är en tjafsig metod de använder men var beredd med att ringa 112 om de skulle jävlas för mycket och putta på dina ben.”

Jan Sjunnesson menar att han själv har testat metoden, vid två tillfällen. 

– Jag har själv gjort det på Drottninggatan och vid Brommaplan. Jag gjorde ett litet test, och det kändes väl inte så mycket då jag inte såg vad som hände bakom mig. De flyttade på sig och jag flyttade efter. Sedan gick de och då tyckte jag att jag vunnit, säger Jan Sjunnesson till DN. 

Varför sprider du det här på din blogg? 

– Det finns många människor som är irriterade över att de inte kan ta sig fram på gatorna. De blir antastade och känner sig besvärade, och det är en situation vi inte haft i Sverige förrän de senaste tre åren. Det finns ett folkligt missnöje som inte representeras politiskt, säger Jan Sjunnesson. 

Jan Sjunnesson menar att metoden är ett sätt att sätta press på politikerna. 

– När politikerna svikit får man sätta press på politikerna och visa att man inte ställer upp. Då måste man våga vara otrevlig och besvärlig. Man ska inte ofreda tiggarna, utan vara hänsynsfull.

På vilket sätt är det hänsynsfullt att ställa sig framför någon? 

– Det är inte hänsynsfullt, men man ska vara artig när man står där. Man måste ha självbehärskning och stå kvar även om man blir spottad på.

Sjunnesson ger egoismen, empatilösheten och dumheten ett ansikte. En livsfarlig blandning som borde avfärdas som rent pellejönseri, men som tyvärr lockar allt fler väljare. En röst på SD är en röst på denna människosyn, denna kunskapssyn och ett upphöjande av egoismen till allmän maxim. Den som använder sin självbehärskning till att frysa ut människor saknar uppenbarligen någon viktigt, något fundamentalt mänskligt. Ett samhälle byggt på de principer som Sjunnesson lyfter upp till allmän lag är ett kallt, instrumentalistiskt och människofientligt samhälle. Ett samhälle som gör skillnad på jag och du och där allt som kommer utifrån är hotfullt och där den som inte passar in ska frysas ut.

Det var nu inte detta jag tänkte skriva om, men det passade in i resonemanget och kändes viktigt att lyfta. Det som fångade mitt intresse, det som lockade fram tankar, var istället artikeln i SvD, om Sherry Turkle. Som också ser en växande egoism och ett utarmat samtal. En utveckling som hon kopplar samman med det ökande användandet av ny teknik.

I sin nya bok ”Reclaiming conversation – the power of talk in a digital age” höjer Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Boston, USA, ett varningens finger och uppmanar oss att inse att vi möjligen står inför en empatikris. Hennes oro grundar sig bland annat på två nya forskningsstudier. 

Den ena visar att telefonernas ständiga närvaro gör att vi väljer att prata om ytligare saker än förut. Även om den är avstängd och ligger en bra bit bort så påverkar den vad vi pratar om. Den andra studien visade att studenters förmåga till empati hade minskat med 40 procent de senaste 20 åren. Minskningen var störst under de senaste tio åren. Förmågan till empati mättes genom att studenterna fick läsa berättelser om människor och svara på vad de tänker och känner. Forskarteamet bakom studien spekulerade i att detta kan bero på att unga tillbringar allt mer tid på nätet och mindre med att umgås i verkliga livet.

Aktören som adderas till sammanhanget är inte alltid självklart en människa, även ting och tankar kan göra skillnad, kan förändra och agera. Det är ett faktum som alldeles för ofta glöms bort, vilket gör att förståelsen för kultur påverkas menligt. Och det i sin tur påverkar uppfattningen om vad som är möjligt och önskvärt. Sjunnesson och hans gelikar har uppenbart gått vilse och har helt förlorat sin moraliska kompass och empatiska förmåga. Jag vill ge röst åt och instämmer i Turkles varning: Vi står inför en allvarlig empatikris, som är ett gift som hotar att förgöra oss och vårt samhälle inifrån. När våra samtal blir allt ytligare förlorar vi förmågan att tänka, slutar vi lyssna och utsätta oss för varandras olikhet och därför minskar förmågan att förstå någon eller något annat än jag och mig och mitt. Samtalet behöver återupprättas!

Sherry Turkle var en av flera forskare som bjöds in till Nobel Dialogue Week i Göteborg, i samband med Nobelprisutdelningen, för att samtala på temat ”Fram­tidens intelligens”. Under samtalet fick hon svara på när hon började bli mer skeptisk till hur tekniken förändrar oss. 

–  Det var när vi började bära teknik på oss all vår vakna tid. Det innebär att vi vänder vår uppmärksamhet mot tekniken i stället för mot varandra.

Mer IT i skolan … kanske är det inte en undergörande universallösning? Kanske är det mänskliga möten och mer samtal vi behöver för att återupprätta kunskapsskolan? Framtidens intelligens, var finns den; i tekniken eller hos människan? Många verkar tro det förra, men jag tror på det senare. Intelligens är en mänsklig förmåga, och människan bör akta sig för att likna maskiner, som saknar känslor. Låt Jan Sjunnesson bli ett varnande exempel på vart en instrumentell människosyn kan ta oss och vårt samhälle. Jag vägrar tro att det är dit vi vill, men det är i den riktningen vi rör oss om vi låter rädslan för det okända ta oss eller om vi okritiskt integrerar maskiner i allt fler sammanhang.

Sverigevisiten var kort och schemat var späckat så jag når henne på telefon när hon kommit hem till Boston igen. ”Ring mig klockan 6, jag är uppe tidigt”, lät hon meddela. När jag ringer henne i arla morgonstund låter hon sprudlande. 

–  Ett äkta samtal är en magisk sak som händer mellan två människor. Det är i konversation med andra som vi är som mest mänskliga. Där är då vi skapar intimitet och empati. Som det ser ut i dag kommunicerar vi mer än någonsin, men vi för allt färre riktiga samtal. 

Allt fler föredrar kontakt med andra på elektronisk väg. Då har vi både större kontroll över kommunikationen och kan göra annat samtidigt. Vi slipper möten med jobbiga människor och tråkiga longörer i samtalen. Den ytliga kontakten gör att vi inte knyter an till den andra personen på ett sätt som vi skulle ha gjort om vi vågade engagera oss och ställa mer personliga frågor till varandra. Empatin minskar. 

–  Det är när vi pratar med ögonkontakt och ser varandras kroppsspråk, våra fysiska reaktioner, som vi visar varandra vad vi känner och tänker.

Jan Sjunnessons metod handlar om att vända tiggarna ryggen. Han möter inte den han blockerar. Det han inte inser är att handlingen påverkar honom själv lika mycket som den han fryser ut. Hans förmåga till empati stängs av och utarmas. Det är så långt från ett magiskt samtal man kan komma, och det är symptomatiskt att Sjunnesson använder sig av omänskliga metoder för att försvara "sitt" Sverige. Jag ansluter mig istället till Turkles bild av ett mänskligt och hållbart, samtalande samhälle. Ett samhälle byggt på empati och medmänsklighet, på solidaritet istället för egoism och cynisk kontroll av allt som är annorlunda.

Nätet har gett en illusion om ”det välredigerade livet”, menar Turkle. Fast den känsla av effektivitet vi har när vi svarar på mejl i stället för att prata öga mot öga är förrädisk. MIT-studier har visat att produktiviteten ökar på en arbetsplats där personalen pratar mer med varandra än om de mest sitter tysta vid sina skärmar. Empatin bygger lojalitet. 

– Ett telefonsamtal anses alltför tidsslukande. Du vet att jag fokuserar på dig för jag kan inte hålla på och sms:a med andra samtidigt. Jag måste vara din helt och hållet och den upplevelsen vill människor inte ha. Men svarar jag dig på mejl kan du inte ställa uppföljningsfrågor, du kan inte höra hur trovärdiga mina svar låter. Du kan inte göra ditt jobb.

Empati bygger lojalitet, och lojalitet främjar empati. Om vi medvetet odlar egoism och fjärmar oss från varandra genom att bygga murar och upprätta distans förlorar vi en del av det som gör oss till människor. Effektivitet och ekonomisering är bra och önskvärt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men rent mänskligt är det förödande. Livet, samhället, utbildning och migration är okontrollerbara processer. Försöker vi kontrollera det som inte går att kontrollera får vi betala ett högt pris, för kontrollen kräver sin tribut i form man avhumanisering. Följer vi Sjunnessons exempel förvandlar vi oss själva till instrument och okritiska verktyg för den ekonomiska makten som betraktar känslor och empati som tecken på svaghet. Ekot av Nazismens idealisering av den ariska rasen kan inte undgå att höras i Sjunnessons förvirrade utläggningar.

Men Sherry Turkle är trots allt hoppfull om människans längtan efter närkontakt med andra. En studie visade att ett fem dagar långt sommarläger för barn där de inte fick använda skärmar av något slag gjorde att barnen visade varandra mer uppmärksamhet. De började samtala mer och tyckte också att detta var de allra bästa med lägerupplevelsen.

Trots allt är även jag hoppfull. Jag vägar tro att Sjunnessons agerande kommer att bli en folkrörelse. Hans galenskap faller på sin egen orimlighet och så fort den omsätts i handling visar den sitt rätta ansikte och faller därför på eget grepp, förr eller senare. Och jag tror allt mer att 2016 blir året då det vänder. Sjunnesson är ingen makthavare, han är en liten, rädd och obetydlig människa som fått oproportionerligt utrymme i medierna. Han och hans gelikar bör förpassas dit där de hör hemma, i den pissränna som Avpixlats kommentatorsfält är, där inget samtal finns. Bara ensamma, förvirrade rop i en intellektuell öken. Ett långt sommarläger där allt vad datorer och nätet heter är förbjudet och där man tvingas ungås på riktigt, möta varandras blick och där man lyssnar och samtalar, det skulle innebära dödsstöten för sådan nätforum och basen för Sds vidriga politik skulle raderas. Empati bygger lojalitet, och egoism är självförbrännande. Det är en realitet som inga populister kan ändra på.

I boken målar Sherry Turkle bilden av en nära framtid där den teknik vi bär vet ännu mer om oss – om våra politiska åsikter, smak för mat, musik, konst, kläder, böcker, människor. Tekniken guidar oss lätt till sånt vi kommer att gilla. I den här friktionsfria sköna världen behöver du aldrig bli besviken. Din telefon kommer att se till att du och ditt ex inte går på samma café samtidigt, men kanske att någon av dina vänner (som tycker som du) är där. Du behöver aldrig utmana dina åsikter. 

– Den här boken är en upp­maning till handling. Det finns en växande medvetenhet om att vi håller på att ställa till det för oss som människor. Jag tror att teknikindustrin måste lyssna på oss konsumenter framöver.

Låt oss göra 2016 till ett handlingens år. Låt oss främja empati, låt oss samtala och mötas. Det är Sjunnesson och andra pellejönsar som han som ska blockeras, dock bara så länge de framhärdar i sin cyniska uppfattning om andra människor. När de vill lyssna måste de släppas in i gemenskapen. Om vi slutar känna empati är vi förlorade, som sagt. Alla har rätt till en andra chans, alltid. Både i skolan och det offentliga samtalet. Empati bygger lojalitet, och bara lojalitet kan bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. 2016 kan bli empatins och lojalitetens år, om vi vill och handlar i enlighet med den visionen. Ett annat samhälle är alltid möjligt!