Fortsätter aktion rensning. Vissa tankar måste man få skriva, för att andra tankar ska kunna komma fram. Så ser skrivprocessen ut. Tre steg fram, och två tillbaka. Lite som att vaska guld. Först ser allt ur som grus, sedan, när man får lite distans och när man tänkte efter och kan studera orden och tankarna i sitt sammanhang, ser man var som fungerar och vad som är problematiskt.
Halva mitt liv har jag vigt åt vetenskapen. Under 25 år har jag varit upptagen med att försöka förstå vad kultur är och hur den fungerar, ändå står jag lika frågande inför den idag som jag gjorde när jag började mina studier på universitetet. Inför detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt, man kan till exempel göra som man brukar i den akademiska världen idag, skjuta på budbäraren och avfärda resultaten som subjektivt flum. Det är helt legitimt att både reagera och agera så, och den som menar att vetenskap måste komma fram till något som går att bevisa med hjälp av evidens och statistik kan sluta läsa här.
Detta är ingen konventionell vetenskaplig bok, inte en uppvisning i vetenskaplig exercis och excellens. Jag har här medvetet valt en annan väg, ett annat förhållningssätt till resultatet av mina 25 års studier av kultur. Utgångspunkten för boken och det jag vill säga handlar om att ta kulturens komplexitet på fullaste allvar. Kultur är något som aldrig fullständigt kan förklaras och kultur kan heller aldrig vara förklaringen till något. Kultur är det som ska förklaras, det som ska försöka förstås. Studier av kultur är därför inget man blir färdig med. Mer än något annat är kultur förändring, rörelse och ömsesidig tillblivelse. Kultur är det som händer i mellanrummen. Alla försök att förklara eller låsa fast ett studieobjekt som kultur är dömda att misslyckas. Det har jag lärt mig den hårda vägen, genom egna och andras upprepade misslyckanden med att göra just det. Därför har jag här valt en annan väg, ett annat sätt att närma mig kulturen.
Bokens innehåll går inte att sammanfatta, på samma sätt och av samma anledning som framtiden inte går att förutsäga. Det finns inga genvägar till förståelse och insikt. Enda sättet att närma sig kultur är att leva och agera mer medvetet i den, att engagera sig mer i kulturens process av tillblivelse. Förståelsen för kultur som här lanseras kan i korthet sägas handla om att presentera olika tankeverktyg som kan användas för att öka medvetenheten om att kultur är det som händer medan vi människor är upptagna med annat. Jag försöker här inledningsvis mer sätta ord på en känsla, än förklara något. Mer ange tonen för den fortsatta läsningen, än peka ut en riktning. Boken handlar om att undersöka kulturens möjligheter, utmaningar, paradoxer och motsägelser. Kulturen växer fram mellan oss, genom att vi reflekterar över den och när vi använder insikterna för att få livet att gå ihop och vardagen att fungera.
För att uttrycka samma sak på ett lite mer teoretiskt, abstrakt sätt och på det sättet glänta lite på dörren till det som resten av boken handlar om, kan man säga att kultur är kollektiva, icke-linjära processer av tillblivelse, vilka inbegriper allt och alla. Inte bara människor, utan även tankar och ting är delar av, interagerar med och blir ömsesidigt till i processen. Inspiration till detta sätt att se på kultur hämtas från de franska filosoferna Gilles Deleuze och Fèlix Guattari (2003:379f) och deras nomadologiska ansatser. I deras filosofi hittar jag nycklar och verktyg som jag fortfarande efter snart tio år återvänder till och ständigt återupptäcker och ser på nya sätt. Min bok är nu ingen uttolkning av Deleuze och Guattari, den är istället ett försök att göra verkstad av deras begrepp och utveckla en metod för att samtidigt både undersöka kultur och kommunicera resultaten till det omgivande samhället, i en och samma rörelse.
Nomadologisk kulturforskning handlar om interaktion, i realtid, om att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med i strömmen av händelser. Kultur handlar om ömsesidig tillblivelse och går därför aldrig att fånga och beskriva i detalj. Kunskap om kultur är en kollektiv angelägenhet som varken kan eller får stanna inom akademin. Kultur är per definition delad och kulturvetare borde därför engagera sig mer i tillblivelsen än ställa sig vid sidan av. Konkret och handgripligen. Vetenskapen har heller inget tolkningsföreträde, alla sådana mål och ambitioner måste överges om kulturanalysen ska bli nomadologisk.
För att tillvarata potentialen hos nomadologin finns en poäng att göra som Deleuze och tänka på kulturvetenskap som ett slags samtal (Jfr Deleuze & Parnet 2002:1ff).[1] Jag menar också att man bör samtala i mycket högre utsträckning än vad man gör idag, istället för att debattera vilket blir allt vanligare i takt med att kraven på effektivitet och prestation ökar. Skillnaden mellan samtal och debatt är fundamental. Förenklat handlar debatter (i den renodlade och förenklade form jag här väljer, för att visa på en tendens i samtiden) om att komma fram till något bestämt och att utse en vinnare. Målet är att så snabbt som möjligt nå ett avslut. Samtal däremot handlar lika mycket om att lyssna som att tala. Samtalets mål är att optimera möjligheterna till utbyte av tankar och att uppnå ömsesidig förståelse. Samtal handlar om att mötas och om att interagera för att uppnå ett gemensamt mål, tillsammans. Debatter fokuserar och accentuerar den eller det som är bäst, premierar den som vinner eller det som utses till vinnare. Samtal handlar mer om vad man gör tillsammans av de resurser som den interagerande gruppen gemensamt förfogar över.
Jag menar med inspiration från Deleuze och Guattari, och ska här i denna bok försöka visa på relevansen i den tanken, att förståelse för kultur bör öppna upp och inte stänga in, bestämma eller låsa fast. Därför slås här ingenting fast eller leds i bevis. Bokens viktigaste ambition är att sprida kunskap, främja samtal och locka till interaktion kring olika aspekter av ämnet kultur. Kultur handlar liksom kreativitet om skapande. Och kunskap om kultur måste därför presenteras på sätt som öppnar upp och som lämnar utrymme för egna tankar.
Världen och verkligheten förändras inte linjärt och därför menar jag med Deleuze att förmedling av vetenskapliga resultat rörande kultur bäst förmedlas i en samtalande ton, än en debatterande. Jag menar också att ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av [vad man nu studerar], att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (Deleuze & Parnet 2002:1ff). En nomadologisk förståelse för kultur handlar om att göra sig öppen för de flyktlinjer (konstruktiva möjligheter) som hela tiden uppstår överallt men som det kan vara svårt att upptäcka om man utgår från en konventionellt akademisk syn på kunskap. Därför är det bra om man överger alla ambitioner att,
söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (Deleuze & Parnet 2002).
Här som på många andra ställen i Deleuzes och Guattaris gemensamma produktion är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda parterna som lyfts fram och betonas. Det som uppstår inom ramen för förutsättningslösa samtal, där tankar och idéer ohejdat kan tumla runt, konfronteras med andra tankar och sättas i rörelse. Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, som flyktlinjer uppstår. Och detta inser och upptäcker man enklare om man tillåter sig att vara nomadologiskt öppen och prestigelös, i förhållande till det som studeras.
[1] Artikeln är resultatet av ett av Deleuzes möten med intervjuaren Claire Parnet (Deleuze & Parnet 2002:1ff), och finns översatt till svenska i tidskrifterna Glänta och Ailos gemensamma Deleuzenummer från 2003/2004. Översättningarna av denna text är gjorda av Kristina Ekelund och är också hämtade därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar