Under tiden som galenskapen pågår och samhället vrider sig i plågor laddar Sverige för julhelg, och alla ÄLSKAR julen och dess vackra budskap: KÖP, KÖP, KÖP och betala nästa år. Och inkassobolagen jublar i kör med bankcheferna som badar i bonusar. Vägen till lycka och framgång idag handlar om att göra pengar på pengar. Alltså om att göra som Donald Trump och andra, det vill säga helt klippa alla band med verkligheten och den jord vi alla är beroende av för att leva ett liv i harmoni med naturen och varandra. Alla tänkande människor, det vill säga alla vi som INTE söker enkla lösningar i Sverigevännernas så kallade fria medier, eller i religiös fundamentalism, som är andra symptom på samma förnekelsesjukdom, vrider sig också i plågor. Vårt sätt att leva är inte hållbart! Klimatmötet i Paris är mer en bekräftelse på det än på något annat.
Försöker hålla missmodet och förtvivlan ifrån mig, även om det är svårt. Det gör ont att se och förstå, samtidigt som galenskapen bara rullar på med oförminskad styrka och med ständigt nya utspel och katastrofer som människorna med verklig makt att göra något åt står handfallna inför och därför öser på med mer av samma medicin som försatt oss i det prekära läge vi har att hantera. Försöker förtvivlat arbeta med det jag tror på, med mitt skrivande och tänkande, fokuserat på hållbarhet och medmänsklighet. Därför blir jag glad när jag läser vad Sverker Sörlin skrev förra veckan, i den sista artikeln om Environmental Humanities. Han får mig att se galenskapen med nya och mer hoppfulla ögon, inte som början på något nytt utan som slutet på det gamla. Det finns alltid hopp, och en ny värld och ett annat samhälle är alltid möjligt.
Tänkandet om tid har just nu en högkonjunktur. Till de tongivande hör Francois Hartog, som i flera arbeten talat om en ”tidens kris” efter kalla krigets slut 1989. En kollaps av tidens riktning – vad Hartog i en bok kallar ”Régimes d’historicité” (2004) – som råkar sammanfalla nästan helt med klimatfrågans moderna genombrott och för övrigt även med globaliseringen av den aggressiva jihadismen (vars anhängare är lika ointresserade av klimatförändringen som fanatiskt kristna republikaner i USA; de har sina egna yttersta tider att härja i). Man kan jämföra denna syn på tiden med Hartogs mer berömde franske föregångare Fernand Braudel, som tänkte sig naturens tid som långsam, de historiska händelsernas stillsamma geografiska grundvillkor. Braudels tänkande som utgjort grunden för den humanistiska och samhällsvetenskapliga förståelsen av miljöns tid utmanas nu. Överallt ser vi ett intensivt humanistiskt intresse för drastiska händelser av samma katastrofala typ som dem som förutspås i en varmare värld: vulkaner, jordbävningar, översvämningar, farsoter, torka; vad som kallats rupturer, skarpa brott, eller varför inte revolutioner.Mäktiga imperier går aldrig under obemärkt, i tystnad. Utmaningen är att vi andra, vi som ser och förstår det ohållbara i samhällssystem som tillåter att en enda människa äger mer än ett mindre land förfogar över, inte går under tillsammans med Trump som här får representera allt som är galet med nuvarande ekonomiska system. Det är inte konstigt att humanister är intresserade av dramatiska händelser just nu, för humaniora är vetenskapen om människan och kulturen, så som den levs, här och nu. För mig som forskare lever vi i en guldålder, men jag är också människa. Vore jag bara forskare skulle jag också kapa banden med resten av mänskligheten och bara sitta på min kammare och skriva artiklar som submittas till presigefulla, high-impact-journals för att samla på mig meriter som ger klirr kassan och en ännu finare titel än den jag reda har. Fast det är inte det jag vill, inte det som driver mig. Pengar och titlar. Jag forskar för kunskapen och för att vara med i arbetet med att bygga ett bättre samhälle. Därför skriver jag böcker, för det är det medium som passar bäst för den kunskap som min forskning resulterar i. Alla system, även utbildningssystemet är kris. Så klart, för det är ett system som skapats i och av samma anda som resten av samhället, näringslivet och politiken.
Man kan se på detta intensiva intresse för tid och tidslighet som ett uttryck för en längtan efter struktur och mening i den riktningslösa tid vi lever i. De flesta klamrar sig visserligen ännu fast på den Medusas flotte som utgörs av förra århundradets mödosamt uttänkta konventioner. Man tror att ny teknik, mer entreprenörskap och ännu fler ekonomiska incitament skall rädda oss. Som om vi kunde hålla oss inom ”planetens gränser” genom att överlåta åt den goda mänskliga kreativiteten, kompletterad av några små rester av politik, att söka ”lösningar”. Sådana tankar dominerar ännu på den internationella policyarenan och ligger bakom vad som kommer att sägas av de flesta OECD-länderna i Paris.Vi vet redan vad resultatet av mötet i Paris blir: Ett avtal som visar att det går att fortsätta ungefär som förut, utan att det kostar mer eller krävs några egentliga uppoffringar. Avtalet liknar på det sätt VWs lösning på klimatproblemet. Om siffrorna är dåliga så räknar vi på ett annat sätt, och alla blir nöjda och glada. Problemet är bara att verkligheten inte fungerar som mäktiga människor vill att den ska fungera. Och det spelar ingen som helst roll hur mäktiga männen med makt är, för det är vi som måste anpassa oss efter klimatet, inte tvärtom. Donald Trump är en pajas som borde stå och gapa i ett gathörn tillsammans med evolutionsförnekare och jihadister. Så ser det ut i ett system som fungerar. I det system vi lever i firar han och andra populister opinionsmässiga triumfer och kan mycket väl anförtros makten att leda sitt land (mot undergången). Visst vore det bra om Parismötet avslutades med ett avtal, så klart.
Det är bättre än ingenting. Men mot att det skulle fungera står den historiska erfarenheten, som är att det som behöver göras sällan blir gjort, i alla fall inte med den skyndsamhet som är nödvändig. För det har varit känt länge att människorna förvandlar jorden till dyster oigenkännlighet. George Perkins Marsh, en amerikansk lingvist och polyhistor, tillbringade delar av 1840-talet i sin hemstat Vermonts skogar, ett helt årtionde före Thoreaus mer välkända vistelse vid Walden Pond. Marsh fortsatte sina gentlemannastudier i Europa och Nordafrika. År 1864 var han färdig med sitt huvudverk ”Man and nature” där han visade hur civilisationers fall föregicks av skövling av naturen. Som USA:s ambassadör i Konstantinopel och Rom bevittnade han förfallet: ”Jorden håller på att i rask takt bli otjänlig för sin ädlaste invånare”, människan. Dess yta är snart lika karg ”som månens” och ur dess ”klimatiska måttlöshet” kommer ”barbariet en gång att återuppstå”.En humanist alltså. En humanvetenskaplig forskare. Det är talande att man på Avpixlat kalla humanister för parasiter och att den som talar om jämställdhet och mångkultur, solidaritet och medmänsklighet, utsätts för hat och hot av det så kallade fotfolket. Den armé av anonym dumhet som utgör basen för alla populistiska politiker, den tysta majoritet som inte bryr sig om något annat än sina egna pengar och sig själva, och som inte orkar tänka längre än näsan räcker. Om man nu inte helt slutat tänka, lyssna och läsa och bara ägnar sig åt att odla sitt hat.
Marsh, alltså en humanist, var en av inspiratörerna bakom naturskyddsrörelsen. Ett århundrade senare kom miljöskyddslagstiftning i allt fler länder. En hel del har blivit bättre, inte minst då effekterna är rumsligt avgränsade och lokalt påverkbara (en sjö, en skorsten). Men av 16 svenska miljömål nås ändå efter ett kvartssekel bara två. Och ju mer miljöpåverkan växer i skala, mot det regionala, kontinentala och globala, desto svårare brukar den vara att minska. För dessa problem, och där ingår klimatet, skalar lösningarna inte så enkelt nedåt. På lägre nivåer är världen delad, i stater, religioner, företag, städer, sociala skillnader, ideologiska konflikter. Med andra ord: människor, som är och vill olika och har olika stor skuld i klimatförändringen. Det är därför osannolikt att världens fattiga kommer att ha något överseende med lösningar som håller dem kvar i fattigdom medan världens rika fortsätter som förut. Det verkligt dystra scenariot är en växande militarisering av miljön – antropocen som den geologiska ingenjörskonstens epok, en värld vars skyhöga konsumtionsnivå gör att miljöskyddet måste eskaleras så att allt mindre återstår av den natur som fungerar bäst utan oss.
Det är lätt att se vad som händer när tänkande, analys och bildning inte längre anses värdefullt. Krisen i skolan handlar ju om just det, om att det inte finns tid att tänka och om att allt fokus ligger på pengarna. Dagens elever och studenter måste ta sig snabbare genom utbildningssystemet för att tidigare komma ut i arbetslivet. Eller, låt mig korrigera, ut i arbetslöshet. För även om Svenskt Näringsliv och andra företrädare för arbetslinjen, talar sig varma om jobbens betydelse så är det ju ett välkänt faktum (även om ingen, utom Roland Paulsen, talar om det) att det inte finns några jobb, och färre kommer det att bli när världens företagsledare förverkligar sin (galna) dröm om att datorisera produktionen. Pengarna förblindar oss alla och förvandlar oss alla till Kung Midas som till slut bara hade sitt guld att "glädjas" åt. Bara ett samhälle som värderar kunskapen för kunskapens skull kan hoppas på att bli ett hållbart samhälle. Kunskap är det enda vapnet mot dumhet, korruption och ekonomisering. Kunskap, det vill säga BILDNING, är det enda som fungerar att bygga något hållbart på. Det som byggs på ekonomisk grund byggs på lösan sand, för så fort en möjlighet att tjäna mer och bättre någon annanstans öppnar sig lämnar kapitalet skutan. Ekonomi är motsatsen till känslor, för pengar är sig själva nog. För det snabbrörliga kapitalet är kriser och katastrofer rena festen, för det är på snabba förändringar och växande klyftor som rikedom skapas. Men titta på Donald Trump, är han rik? Han må ha pengar, men utifrån ett bildningshänseende är han en gyllene, men tom och skramlande tunna. Bevare oss för fler av sådana som han. Samhället och världen behöver fler humanister som George Perkins Marsh, eller forskare som Sverker Sörlin!
Intresset för historiens eruptioner har sin motsvarighet i den växande diskussionen om djupgående samhällsomvandlingar eller transformationer. För en annan historisk erfarenhet är att stora förändringar kan ske både oväntat och snabbt. Låt oss inte glömma de enorma framsteg som skett: allmän skolgång, demokratins segertåg, folkhälsans förbättring, den feministiska revolutionen, toleransen, välståndet, rättsstaten. Särskilt i en mörk tid måste man påminna sig om att det är rationellt att hysa hopp. All sådan omvandling har skett genom allianser mellan vetande och värderingar, de senare är viktigast men kunskap kan i vissa lägen vara avgörande.Lätt att glömma det, håller med. Det behöver vi påminna oss om i dessa dagar. Mänskligheten har förmågan, det är inte där problemet ligger, utan i bristande vilja att förstå det ohållbara i vårt nuvarande sätt att leva. Stödet för SD och andra partier som värnar det som varit visar på hur ohållbart det är och hur mycket förljugenhet, cynism och informerad okunskap som krävs för att hålla skenet upp och drömmen vid liv. Att den typen av partier får ökat stöd visar bara hur djup krisen är, för alla vet att deras väg är vägen mot undergången. Därför behövs en annan syn på kunskap, och en skola och en högre utbildning värd namnet. Allt och alla hänger ihop. Men för att komma dithän måste vi inse att människan visserligen har nog med intellektuell kapacitet, vilket exemplen som Sörlin räknar upp visar, men att det inte räcker att kunna, man måste vilja också. Lika lite som det räcker att gå i skolan för att bli kunnig och klok kan man bygga ett hållbart samhälle enbart på pengar. Andra värden är minst lika viktiga och måste uppvärderas. Därför ser jag forskningen kring environmental humanities som så oerhört viktigt och hoppingivande.
En sak som tycks skilja environmental humanities från traditionell humaniora är att man ser kunskapsutvecklingen som engagerad i sådana transformationer. Några av de intressantaste kunskapsmiljöerna rör sig just nu i denna riktning. Historikern Johan Schot, ledare för Science Policy Research Unit vid University of Sussex, har sagt att vad som nu behövs är en forskning som förmår hjälpa kapitalismen att ta sig ur den destruktiva fas den tycks vara på väg allt djupare in i. Efter att länge ha gett övervägande positiva resultat är det tveksamt om den kommer att fortsätta göra det. Ett nytt initiativ, International Panel for Social Progress, med bland andra Nobelprisekonomen Amartya Sen i ledningen, försöker beskriva hur sociala institutioner kan förändras för att åstadkomma fungerande samhällen. I det ingår noll kol som ett villkor, men förenat med välfärd och rättvis fördelning. Hittills har livslängd och välstånd gödslats av diesel och nedhuggna regnskogar. Det måste upphöra.Tänk om klimatmötet resulterade i ett bindande avtal som sa följande: All koleldning förbjuds från och med 2017. Alla länder förbinder sig att minska klyftorna, nationellt och internationellt, genom att straffbeskatta den minoritet som består av de rikaste tio procenten. Alla skatteparadis förbjuds. Ett sådant avtal kommer aldrig att skrivas. Även om alla vet vad som måste göras för ett verkligen komma till rätta med problemen anses det vara orimligt. Och jag förstår så klart att det är problematiskt att genomföra i praktiken, men det handlar inte om något annat än om bristande vilja. Faktum är ju att nuvarande sätt att leva är ohållbart, om det råder det inga som helst tvivel. Därför menar jag att vi behöver en ny skolreform som handlar om att ge makten över skolan till lärarna, och makten över akademin till forskarna. Vad mänskligheten behöver är att kunskapen hamnar i centrum, inte pengarna. Ekonomi är ett verktyg, inte ett mål. Först när vi inser det kan bygget av ett hållbart samhälle påbörjas. Det jag efterlyser inte antingen eller, utan både och, fast med balans mellan.
I förlängningen finns frågan om hur demokratins samhälleliga och ekonomiska inbäddning skall se ut när denna nu snart går in i sitt andra sekel. Att den för alltid skulle förbli densamma är osannolikt. Lika osannolikt ter det sig att en ansvarstagande forskning avstår från att engagera sig i diskussionen om alternativen.Sverker Sörlins avslutande ord fyller mig med hopp och inspiration. Därför sätter jag punkt här och tar tag i dagens huvuduppgift, att fortsätta arbetet med att avsluta de tre bokmanus som jag arbetat med i några år nu, som handlar om förutsättningar för förändring, om kunskap och kultur och vars mål är ett mer integrerat, solidariskt och hållbart samhälle där verklig bildning är det finaste man kan ägna sig åt.
Jag tror att det är just därför som integrativ, samarbetande humanistisk kunskap just nu möter ett så stort intresse. Vi lever på tidens rand, vi ser inte bortom horisonten, kompassnålen snurrar, och de gamla framgångsrecepten går inte längre att skriva ut. När tidens ordning är i kris är det själva samhällstänkandets grunder som behöver tänkas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar