Frihet och kontroll

Det är hur lätt som helst att ge upp delar av sig egen eller reglera andras, frihet. Frihet är jobbigt, men nödvändigt. Reglering och kontroll är nödvändigt, men bra bara så länge den inte kväver friheten. Här liksom på alla andra områden är det balans mellan ytterligheterna som är det viktiga. Det är en paradox detta. För att inte bara leva utan överleva på sikt krävs både frihet och regler, kontroll och överblickbarhet. Det är inte det ena eller andra som är vägen till lycka, utan en balanserad kombination av båda.

Renhet är det många som drömmer om, och kristallklara, otvetydiga svar på livets svåra frågor ges väldigt lätt företräde framför svar som är mindre preciserade, eller svar som landar i antingen eller. Och den som svarar: Jag vet inte, eller, det är komplext och svårt, kan inte räkna med att bli lyssnad på. Överblickbarhet och förutsägbarhet anses idag vara mest värt. Samtidigt, eller kanske just därför, lever vi i en väldigt turbulent tid där dramatiska händelser avlöser varandra och alla kalkyler går gång på gång om intet. Hur möter vi detta på bästa sätt, genom hårdare budgetdisciplin, eller genom mer flexibla regler? En öppen fråga utan givet svar.

Olika människor har fallenhet för olika svar och dessutom är det en personlighetsfråga hur mycket frihet och oordning man klarar av och är bekväm med. Det torde ha framgått att jag är en som behöver frihet, en som lider av allt för långtgående regleringar. Jag behöver överraskas och mår fysiskt dåligt av rutin. Samtidigt förstår jag dem som vill ha regler och som behöver trygghet och överblickbarhet. Tillsammans bygger vi samhället som båda är lika beroende av. För att både olika människor och samhället ska bli hållbart och kunna fungera optimalt krävs förståelse för detta. Både friheten och reglerna måste värnas för allas och framtidens skull.
Det går i vågor, böljar fram och tillbaka. Under vissa tider är det friheten och öppenheten som värnas, och under andra är det regleringar och kontroll som står i fokus. Ibland, under lyckliga och harmoniska perioder, värnas både friheten och kontrollen, och det skapas system för att värna balansen mellan.

Idag är vi inne i en olycklig och destruktiv period där frihet kommit att bli något dåligt. Därför tas i rask takt en hel massa beslut för att reglera och kontrollera snart sagt allt. Fascismen andas morgonluft och knackar på dörren. Det är oundvikligt att det blir så, för det är kontrollens ytterlighetsposition. Frihetens motsvarighet är kaos och anarki. Båda ytterligheterna är lika förödande för helheten och den långsiktiga hållbarheten. Viktigt att inte glömma är att fascism och anarki inte är etiketter som kan sättas på någon, det är analytiska begrepp eller beskrivningar av tillstånd. Den eller det parti som söker absolut kontroll eller strävar efter renhet och homogenitet drar åt det fascistiska hållet oavsett om man gillar beteckningen eller ej. På samma sätt är den eller det parti som vill avreglera allt anarkistiskt även om man inte accepterar den etiketten. Förstår vi det är mycket vunnet, för då öppnas upp för ett annat sätt att se på politik och ledning av ett land.

Samma gäller i skolan och utbildningssystemet. Även där pendlar det mellan frihet, och regler och kontroll. Idag är det strävan efter kontroll som är den tydligaste tendensen. Allt mer av verksamheten regleras, och när systemen väl införts tenderar de att föröka sig och påverka andra och allt fler områden. Idag flyttas därför allt mer makt och inflytande från högutbildade och välmeriterade akademiker till system och regelverk. Makten över kunskapen och innehållet förskjuts sakta och det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen, för när det är systemet som regerar tilldelas elever och studenter makt över kvaliteten och nivån på ett sätt som tidigare inte skådats. Ingen granskar dock studenterna, eller den som kontrollerar lärarna. Det är en oundviklig paradox detta att friheten och kontrollen är konstant, den flyttar bara runt i systemet.

Är det kunskap vi vill ha, eller är det rättssäkerhet till varje pris? Jag tror inte vi kan få båda, därtill är frågan allt för komplex och det man vill ha allt för diffust. Frågan vi måste ställa oss är vem är bäst lämpad att garantera kunskapskvalitet, den som är ung och ny i systemet, eller den som är välutbildad och har erfarenhet och som vet vad som är bra och behövs för att klara sig längre fram? Idag tar vi för givet att studenterna vet sitt eget bästa i alla lägen, men kan vi verkligen göra det? Jag föreställer mig att alla som ser tillbaka på sig själva inser hur omogen man var. Ändå är det inget som tas upp som en aspekt i debatten om hur man bäst organiserar för (livslångt) lärande (högkvalitativ) utbildning. Det är som tydlighet och kontroll är viktigare än innehåll och kunskapskvalitet, att det är bättre att det känns rätt än att det blir bra. Det oroar mig, för jag värnar kunskapen och kvaliteten.

Jag trodde i min enfald att utbildning skulle leda till mer frihet och större ansvar, men jag tvingas allt mer se att det snarare leder till fler regleringar och mer kontroll, samtidigt som ansvaret för kunskapen och kvalitet fortfarande helt och hållet är mitt. Jag som docent får hålla till godo med de sämsta delarna av respektive system, medan studenterna tilldelas de bästa. Studenternas frihet värnas men de behöver inte ta ansvar, det finns alltid någon att skylla på. Jag förstår tanken bakom och kan känna sympati med de goda intentionerna, men eftersom ingenting tyder på att kunskapen ökar och kvaliteten blir bättre anser jag att vi tillsammans måste reflektera över dessa frågor och gemensamt fundera över hur vi bygger ett utbildningssystem som faktiskt ger oss alla bättre kunskap om det vi vill och behöver veta något om.

Balans mellan frihet och kontroll är vad dagens samhälle och utbildningssystem är i skriande behov av, balans mellan ytterligheterna. Inte antingen eller, utan både och. Bara så blir systemet hållbart och bara så kan kunskapen och kvaliteten värnas, för det handlar om ömtåliga kvaliteter som varken mår bra av att stängas in och regleras eller utsättas för verklighetens kaos.