Sveriges kris är etisk mer än något annat

Etik och moral. Tänker på det. Vad betyder orden idag, hur ser etiken/moralen ut, i Sverige? Vi borde stanna upp och reflektera över det, istället för att ropa kris och katastrof. Idag tas många olika beslut snabbt och ofta utan eftertanke. Hur etiskt är det? Få verkar ens reflektera över orden och dess betydelse. Stannar upp. Letar på nätet, och hittar följande definition.

Ordet etik härstammar från två grekiska ord som är släkt med varandra; éthos betyder vana, sedvänja, oskriven lag (socialetik) och êthos betyder ståndpunkt, inställning, sinnelag (individetik). Ordet moral kommer från latinet och betyder sed, sedvänja, bruk. I allmänt språkbruk sammanblandas ofta dessa begrepp. Men idag har orden etik och moral fått olika innebörder, ordet moral rör människans praktiska och faktiska handlande. Det är alltså den handlande personen eller personens konkreta handling som är moralisk eller omoralisk. Etik står för den systematiska reflektionen över mänskliga värderingar och handlingar och motiven för dessa. Den etiska reflektionen utmärker sig genom att man försöker ge skäl till varför man handlar som man gör eller varför man valt de värden man valt. Sådana reflektioner aktualiseras t.ex. när man har att ta ställning till konflikter mellan olika värden och intressen. 

Etik är en fråga, ett ämne som intresserar mig. Systematisk reflektion över mänskliga värderingar, handlingar och motiv. Det skulle kunna fungera som beskrivning även för kulturvetenskapen. Och det är vad Sverige behöver, mer av systematisk reflektion. Varför gör och tänker vi som vi gör? Hur och varför tas det ställning till än det ena än det andra? Nu mer än någonsin behövs det analys och tid för eftertanke.

Etik är inte en lista, inte något givet. Det är viktigt. Att vara etisk är att ha en sammanhållen idé om livet, om ont och gott. Sammanhållen är nyckelordet, att tankarna och åsikterna man ger uttryck för, liksom handlingarna man utför, hänger ihop. Att vara för allt som är bra och mot allt som är dåligt är så långt från ett etiskt förhållningssätt som det går att komma. Och att hålla sig med dubbel moral är också förkastligt, för om det anses okej förlorar samhället sin förmåga att härbärgera mångfald och oliktänkande och då kollapsar öppenheten, yttrandefriheten och raseras grunden för demokratin. Ett etiskt förhållningssätt är antifundamentalistiskt, för dess utgångspunkt är öppenheten för förändring och nytänkande, i ljuset av ny information eller i mötet med vishet. 

Kyrkan brukar förknippas med etik. Kristen etik talas det om. Det är intressant, för i torsdags stod två företrädare för kristenheten; K G Hamnar och Siwert Öholm, i TV-programmet Debatt, och visade att det inte finns en kristen etik, det finns flera. Hammar förespråkar icke-våld, och Öholm vill bomba bort fundamentalisterna i Syrien. "Det är cyniskt att möta vapenhot med blommor", sa Öholm. Som om Hammar verkligen menade att det är lösningen på ett akut problem, att vända andra kinden till inför ett konkret hot går naturligtvis inte. I debatten företrädde Öholm det gamla testamentets etik, det vill säga den som säger: öga för öga, tand för tand. Och Hammar nya testamentets etik som formuleras i bergspredikan och i den gyllene regel som säger att du ska göra mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Öholms etik är enkel, entydig och oresonligt ointellektuell. Hammars etik är komplex och filosofisk; skapad för ett modernt samhälle, anpassad för hanteringen av mångfald. Öholm har svaret och är dömande. Hammar försöker förstå och söker sanningen. Jag tänker som Hammar, hans etik är min etik. Vill vi bygga ett hållbart, mångkulturellt samhälle krävs samtal om dessa frågor, inte debatt, för där vinner alltid den som vet hur det är. Det är olyckligt, för bomber har aldrig löst några problem.

Etiken i politiken, hur ser det ut? KD, som bygger sin politik på en kristen etik, hur ser deras moral ut? Tänker på hur man korkade upp champagnen när man enats om att bryta överenskommelsen med övriga partier. Är det etiskt? Och att som Öholm förespråka bombningar, det vill säga dödande, är inte det ett brott mot det kristna budskapet, mot ett av Guds bud? När politiken slutat vara ideologisk och bara handlar om att jaga röster blir det svårare att vara etisk. En ideologi kan analyseras och det går att ställa krav på etisk medvetenhet, men en strid ström av populistiska förslag som utformats för att möta majoritetens ombytliga krav förvandlas lätt till dubbelmoral. SD talar allt tydligare med kluven tunga. I takt med att stödet för partiet växer förändras företrädarnas sätt att agera. Jimmie Åkesson säger en sak i Agenda, och Mattias Karlsson skriver (under pseudonym) något annat på Avpixlat. Fredrik Reinfeldt bad svenskarna öppna sina hjärtan, men i jakt på väljare, eller makt, säger hans efterträdare att gränsen är nådd. Miljöpartiets företrädare står och gråter i TV när partiet ger sitt stöd till S som vill stänga gränsen till Sverige. Hur etiskt är politiken idag? Vad är det för moral som odlas i det svenska parlamentet?

Vi har inte råd, säger alla, utom Vänsterpartiet. Det är ett parti som skiljer ut sig, för det är det enda ideologiska partiet i riksdagen. Det enda partiet som har en tydlig etisk hållning. Man kan tycka vad man vill om V, men de är allt annat än populister och de står upp för vad de tror på. Kanske är det därför V på senare tid, av medierna och övriga partier pekas ut som extremistiskt? Hur är det med påståendet om att vi inte har råd? Hade vi inte råd vore det förenligt med god etik att luta sig mot det argumentet. Men visst har vi råd. Och har vi inte råd är det för att vi under många år bedrivit en politik som försatt Sverige i det läget. Efter år av skattesänkningar och nedskärningar är det naturligtvis så att statens finanser inte räcker till ett värdigt mottagande av flyktingar. Pengarna räcker ju inte till skola, vård och en fungerande infrastruktur. Fast brist på pengar är det ju inte. Sverige är inte fattigt, vi har vara valt att fördela pengarna på ett som gör att politikerna kan säga att vi inte har råd. Vi hade råd att ge bankerna ekonomisk hjälp under finanskrisen, som idag gör det möjligt för dem att dela ut miljarder till aktieägarna. Vi hade råd att sänka restaurangmomsen, som inte lett till något annat än att staten gått miste om skatteintäkter. Vi har inte råd, sägs det vidare som om råd var ett objektivt mått, som om nationalekonomi fungerade som privatekonomin?! Att ett land som räknar med att julhandeln sin vana trogen ska slå nya rekord har råd. Klart Sverige har råd, men Sveriges tysta majoritet vill inte och därför säger ansvariga politiker att vi inte har råd. Om vi var ärliga och sa som det var, att det inte är stjärterum som saknas, utan hjärterum, vore det etiskt. Att säga att vi inte har råd är dubbelmoral och djupt oetiskt.

Problemet är att få vill erkänna det, att så många vägrar inse att Sveriges etiska hållning luckras upp lika snabbt som resultaten i skolan faller. Det hänger så klart ihop, för det krävs kunskap och tankekraft för att vara etisk. Att vara oetisk är enkelt, kostnadseffektivt och ger fördelar i debatter. Den som kommer undan med en dubbel moral vinner alltid över den som har en väl utvecklad etik. Krisen i Sverige är en etisk kris. Sverige värnar sig självt och sin egen "välfärd", före medmänsklighet och solidaritet, samtidigt som företrädarna värjer sig från anklagelser om att politiken drabbar människor i nöd. Det sättet att agera är skrämmande likt den som säger: "Jag är inte rasist, men ...". Dubbelmoral är illa nog, men när den kombineras med förnekelse slår dumheten ut i full blom.

Under tiden som Sverige slingrar sig som en ål för att minnena av fornstora dagar inte ska solkas, för att arvet efter Palme ska leva vidare, lanserar Volvo en ny lyxbil. Och etniska svenskar mitt i livet rasar över att julkalendern inte är tillräckligt julig; det vill säga, inte tillräckligt förljugen. Den lever inte upp till vår dubbla standard. Jag raljerar, men det är för att jag är trött på att se vad som håller på att hända med det land som jag vuxit upp i och är stolt över. Jag är trött på och rädd för den så kallade tysta majoriteten, som inte alls är tyst. Gå in på Avpixlat så får ni se. Där är dubbelmoral och okunskap en dygd. Och visst, är man bara öppen med det så är det också en etik, fast det är ingen etik som jag försvarar. Det är en förkastlig etik, för dess konsekvenser är fruktansvärda. Det är en etik som underblåser och frammanar ett samhällsklimat där det, för att låna Kent Ekeroths ord, "snart smäller". Och när den etiken förenas med Siwert Öholms gammaltestamentliga moral som förespråkar hämnd kan läget snabbt bli allvarligt. 

Etik är som bildning, mer ett förhållningssätt än en tydlig definition. Jag menar att dessa saker hänger ihop, att krisen i Sverige handlar om kunskap och (bristande) etik. I ett land där skolan är en plats där kunder väljer och vrakar bland utbudet som står till buds, för att optimera sina möjligheter i konkurrensen, är det inte konstigt att kunskapen utarmas och moralen krackelerar. Det ena påverkar dessutom det andra. Utan kunskap och förmåga att hantera komplexitet försvagas etiken. Etiken har idag ersatts med ekonomismen som har ett mål: mer pengar. Utan krav på etik finns ingen gräns för lönsamheten. Den heliga tillväxten. Kanske är det där problemet ska sökas? Kanske är det en annan syn på ekonomi och ekonomins roll som är lösningen på krisen? Jag vet inte, jag har inga svar. Jag söker förståelse, vill veta och tror på samtalet som arena för utbyte av tankar. Där finns min etik, att samtala är mitt sätt att agera moraliskt.