Hotad social hållbarhet och ekonomiska krav på prestation

December blev i år en kamp, med orken, mot klockan. Sista dagarna innan jul gick jag på knäna. Och även om julafton blev en fin dag är det ändå tröttheten som sticker ut, en trötthet som först igår, på annandagen släppte sitt grepp. Äntligen sover jag ordentligt. Jag drömmer på riktigt och vaknar utvilad. Fast då kommer rastlösheten. Vad gör man av dagarna, dessa långa lediga dagar utan krav? Det är inte lika stressande som arbetets krav, men det irriterar. Kravet på prestation gör något med en och går ut över ledigheten. Utifrån ett prestationsperspektiv fungerar det kanske, för viss produceras det saker på högskolan. Allt mer av det som görs kan mätas och vägas, jämföras och utvärderas. Och allt mer av tiden i akademin kan regleras och kontrolleras. Kedjans svagaste länk är personalen, som pressas till det yttersta av systemet. Allt i enlighet med marknadens lagar och ekonomins avkastningskrav. Motivet är att skattebetalarna ska kunna känna sig trygga med att deras (våra) pengar används på bästa och mest effektiva sätt.

Hur effektivt är det att pressa allt fler av landets högst utbildade till gränsen? Är det fortfarande värt det, om man räknar in kostnaderna för sjukskrivning, rehabilitering och den försämrade kvalitet som avbrotten orsakade av utbrändhet och sjukdom i verksamheten leder till? Blir resultatet bättre än det var innan man började reglera, kontrollera och jämföra? Siffrorna är nog bättre, genomströmningen har kanske ökat, och betygen pekar uppåt. Det som går att mäta indikerar att allt är som det ska, för det resultatet går att påverka. Vet man bara vad som ska mätas och vad man jämförs med är det enkelt att bli bättre. Siffror går att kontrollera och prestation går att mäta. Kvantitet är ett objektivt mått, så visst går det. Men eftersom det är utbildning vi sysslar med på högskolan, och eftersom utbildning har väldigt lite med kvantitet att göra -- utbildning handlar om KVALITET -- går det i praktiken inflation i den högre utbildningen. På pappret ser det bra ut, men i praktiken sjunker kunskaperna. Och insikten om detta bidrar till stressen för alla oss lärare och forskare som är i akademin för kunskapen och kvalitetens skull.

Efter någon dags ledighet och frihet från krav kommer tankarna. När locket lyfts och trycket minskar händer det saker som aldrig går att kontrollera. Innan jul kämpade jag på med det jag var tvungen till, med inrapporteringar och föreläsningar. Jagade deadlines och åkte hem efter en lång dag på kontoret fullkomligt urlakad. Sedan samma sak nästa dag. Det som måste göras blev gjort, men till priset av dränerad intellektuell kraft. Nytänkande eller innovation, kritisk analys och oväntade samband är inte att tänka på. Bara det som måste göras blir gjort, det andra, det jag utbildats för och det jag ser som det akademiska inslaget i mitt arbete blir satt på vänt och förpassas till dagar som denna. Under julledigheten kan jag tänka fritt och läsa för kunskapens och utvecklingens skull.

Studier och all intellektuell utveckling fungerar på samma sätt. Det handlar inte om kvantiteter som kan drivas fram med piska, utan om kvalitet som måste lockas fram, väntas och hoppas på. Ny kunskap och banbrytande innovationer går inte att beställa fram och kan aldrig garanteras. Ändå är det så vi tänker och agerar, i sparsamhetens och kontrollens namn, för att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. För att vi, samhället vi lever i och har att förvalta, ska få det bättre. Lov, ledighet, marginaler och frihet betraktas med misstänksamhet och allt som går att kontrolleras ska kontrolleras. Även om alla som lärt och utvecklats vet att det är i mellanrummen som det händer. Efter tider av tragglande och press kommer friheten och förlöser problemet. Lärande är som kondition, den som ska skaffa sig ork och insikt behöver vila. Växlingen mellan frihet och uppstyrdhet och balansen skapar det klimat som främjar lärande. Förståelse för misslyckanden och uppmuntran krävs för att man ska orka över tid. Tyvärr är det inte i den riktningen som akademin rör sig. 

Läser om polisen som skriver i Expressen om sin besvikelse och kan inte låta bli att känna igen mig, på samma sätt som sjuksköterskorna länge vittnat om omänskliga arbetsförhållanden som får utbildad personal att lämna yrket. Om det nu verkligen är skattebetalarnas pengar man värnar är detta allvarliga signaler som borde tas på största allvar. Tyvärr misstänker jag att det som värnas är väljarnas välvilja i allmänhet och stöd för skattesänkningar, som hotar att ytterligare försämra för statligt anställda.