Vad hände med grundforskningen? Det öppna och sökande sättet att se på vetenskap? Hur gick det till och med stöd i vilken empiri och med vilka argument avskaffades nyfikenheten i akademin? Den tanken snurrar i huvudet på mig, här idag, den första av två värdefulla skrivardagar innan julledigheten. Kraven på prestation och effektivt resursutnyttjande har förvandlat vetenskapen till oigenkännlighet, och därmed försvann också skyddet mot gymnasifieringen av den högre utbildningen, för när ingen längre vet vart vi är på väg, vad som är målet med kunskapsresan, handlar tiden på högskolan, för både forskare och studenter om att överleva från ena dagen till den andra. Att undervisa studenter som egentligen inte vill vara på högskolan, som sitter och drömmer om att tjäna storkovan, eller om bonusar och ett glassigt kontor, eller som bara vill ha ett jobb, är hopplöst. Att försöka få den som läser på de premisserna att förstå vad vetenskap är och att examensarbetet är ett slags övning inför en kommande avhandling, är ett omöjligt uppdrag. Lika omöjligt uppdrag som att producera ny kunskap på beställning. Krisen i skolan och hela utbildningssystemet handlar om brist på förståelse för vetenskapens villkor.
I samma stund som pengarna blev målet slutade vetenskapen att fungera, och sedan var det bara en tidsfråga innan den högre utbildningen skulle sluta vara högre. Idag tvivlar jag i mina mörkaste stunder på om det ens kan kallas utbildning, det vi sysslar med på högskolan. Vi ser till att systemet får det systemet kräver och målen uppfylls. Kunskapssökande och grundforskning får man ägna sig åt på fritiden, om man orkar. Just nu är jag så fruktansvärt trött att jag nästan inte kan tänka klart. Även om jag längtat efter denna dagen, och dagarna som kommer här innan vårterminen börjar, är trötthet den tydligaste känslan som uppfyller mig.
Arbetet som lektor känns inte på långa vägar lika meningsfullt längre, som det en gång gjorde. Och det har med grundforskningen att göra, eller bristen på den snarare. Allt mer av min yrkesvardag handlar om sådant jag redan vet och som godkänts av regelverket, för det är kvalitet i högre utbildning, har någon bestämt. Oklart vem, och som sagt, på vilka grunder. Det är ingen forskare, det är någon annan, med andra intressen och en annan syn på vad som är viktigt i livet. Någon som njuter av att känna kontroll och som ser regler och ordning och reda som livets goda. Att det handlar om livsförnekelse och brist på förståelse för vad som verkligen lett mänskligheten framåt betyder ingenting, för hen har makt, och makt är kunskap. Inte tvärtom.
Lärarens uppgift är att kontrollera studenternas arbete och resultat. Den som försöker inspirera till eget tänkande, som tipsar om andra böcker eller som vill utmana, får skit. Och den som anpassar sin undervisning efter vad som kommer på tentan och som servar studenterna för att deras väg genom högskolan ska bli så smidig som möjligt hyllas och lyfts fram som föredömen. Även om alla som vet något om verklig forskning inser att det är djupt problematiskt att agera på det sättet.
Vill inte skriva om detta, vill skriva för att lära och utmanas. Om det jag inte vet något om. Vill forska, utvecklas och söka ny kunskap. Vill gå på slak lina över okunskapens avgrund. Söka mig fram i okänd terräng. Men jag orkar inte. Orkar bara känna som jag gör och tänka på det som jag skriver om här. Förhoppningsvis vänder det. Jag tror att det bara handlar om trötthet efter ännu en intensiv arbetsperiod. Fast jag vet inte säker, och det oroar mig. Och jag vet att jag inte är ensam att känna som jag gör.
För att återupprätta utbildningssystemet behöver grundforskningen uppvärderas och återupptas. Insikten om att det inte finns några garantier för framgång i sökandet efter ny kunskap. Det är DÄRFÖR det delas ut Nobelpris, för att det handlar om framteg och för mänskligheten värdefulla insatser. Det handlar inte om lean produktion av kunskap, för det är inte verkligt vetande om slutprodukten går att producera enligt en manual.
Frihet och ansvar, tilltro och förståelse. Det är det enda jag önskar mig. Jag vill inte ha mindre att göra, tvärtom! Jag vill arbeta med det jag utbildats för och det jag på 1990-talet lurades tro att samhället efterfrågade. Varför satsade man annars på min utbildning? Varför var det annars viktigt att jag skulle meritera mig till docent? Om det redan fanns en manual, om vi redan visste? Varför då satsa på forskning, om vi redan vet? Jag förstår allt mindre ju mer jag lär mig. Vad ska vi ha forskningen och den högre utbildningen till, och vem är bäst skickad att bestämma över dels vad kvalitet är, dels hur den bäst uppnås? Forskarna, eller någon annan?
Slutar där. Förlåt för bitterheten och bristen på framtidstro. Behöver vila. Sedan lovar jag att rycka upp mig, eller sluta, för det är förödande att fastna här, i den tröstlösa längtan efter dagar som flytt och en annan syn på kunskap.
2 kommentarer:
Jag tror inte dagarna har flytt eller att grundforskningen har försvunnit. Anslagen för grundforskning har inte minskat inom humaniora. Däremot kanske den har flyttat till nya platser. Framförallt inom tvärdisciplinära miljöer på de stora universiteten. Men det är en empirisk fråga.
När det sedan kommer till utbildning så tror jag samma trend finns här. Inom vissa kurser dränerar man på forskningsanknytningen och sysslar bara med genomströmning. Men det finns undantag även här. Jag har undervisat direkt i anknytning till min pågående forskning, tillsammans med studenter osv. Men, kvantitativt sett tillhör nog inte detta den stora mängden undervisning.
Tror du har rätt och att du talar sanning Christopher! Och det behöver jag få höra ibland. Känner bara här och nu så fruktansvärt trött och dränerad på kraft. Behöver intellektuell stimulans! Högre utbildning borde rymma mer av det, annars är det falsk marknadsföring och slöseri med pengar. Repar mod och hoppas på bot och bättring, och passar på att önska dig en riktigt god jul!
Skicka en kommentar