De båda första alternativen är enkla, för det räcker att bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut. Det finns fundamentalister i båda dessa läger. Religiöst övertygade fundamentalister tror på den enda guden, och övertygade ateister tror inte. Båda är lika övertygade och stängda för att det skulle kunna vara på något annat sätt. Inom vetenskapen finns det liknande övertygelser. Inom fysiken, till exempel letar man efter Sanningen, Svaret, teorin som ska förklara allt. Och inom (delar av) postmodernismen är man lika övertygad om att det inte finns någon sanning, överhuvudtaget. Båda lägren är stängda för vidare diskussion, för de vet hur det är och försvarar sin ståndpunkt med alla till buds stående medel.
Det finns som sagt andra sätt att tänka och agera. Dialektiskt, agnostiskt, föränderligt och rörligt. Ständigt utvärderande, alltid öppet för problem och felaktigheter, trots att man vid varje givet tillfälle är övertygad om att svaret man har till sitt förfogande är det rätta. Det är svårt att tänka och agera dialektiskt, men ska vi kunna skapa ett hållbart samhälle är det just det vi måste lära oss. Alla måste bli bättre på det, forskare, politiker, företagsledare och allmänhet. Fundamentalism, tvärsäkerhet och relativism är problematiska på olika sätt. Eftersom klimatförändringarna inte är otvetydiga på detaljnivå blir det problematiskt när den enda acceptabla vägen fram är att enas om Svaret. Det finns alltid någon som av olika anledningar bjuder motstånd eller förfäktar sin sanning. Och den som inte accepterar sanningen, relativisten som är övertygad om att ingen kan veta, hamnar lätt i ett uppgivet låt-gå-tänkande. Det blir som det blir och finns inget att göra. Ska samhället bli hållbart krävs både säker kunskap och en utvecklad förmåga till flexibilitet. En känslighet för förändringar samt en vilja att, och insikt om betydelsen av att, tänka nytt.
I Paris håller världens ledare på att försöka enas, dels om att det finns ett problem, dels att problemet är entydigt, dels vad som måste göras, av vem, när och hur. Under tiden försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativiserar och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna. Detta oroar mig, för även om man kommer överens under mötet kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende. Beslut som dessutom kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtalet är inte lösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan att för allvarlig.
En bättre och mer hållbar väg fram är att tänka dialektiskt. Och det finns ett begrepp som passar utmärkt för det: Resiliens, som tyvärr ibland ifrågasätts för att det är allt för vagt, svårdefinierbart eller hopplöst att använda för att göra förutsägelser. Fast om klimatkrisen bottnar i just den kunskapssynen som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och kunna förutsäga framtiden, hur gör vi då? Det är inte begreppet det är fel på, utan rådande kunskapssyn som bara accepterar tvärsäkra svar som säger antingen eller, aldrig både och. SvD har en artikelserie om klimatets vokabulär, och i del fem skriver Emily Boyd, som är Professor vid University of Reading och Lunds universitet, om begreppet resiliens.
Resiliens kan generellt defineras som elasticitet och motståndskraft. Inom biologin definieras ekologisk resiliens mer specifikt som ekosystemens förmåga att hämta sig efter störningar. Samhällelig resiliens handlar om att samhällen som utsätts för påfrestningar ska kunna fortsätta utvecklas på ett hållbart sätt utan att förlora sin identitet.Det är uppenbart att både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska sätt att bygga ett hållbart samhälle på. Demokrati är ett slags gyllene medelväg, som på många sätt liknar resiliens. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behöver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet föränderliga, relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla, och sen är att bra. Det handlar liksom resiliens om att vara följsam och om att veta när det är dags att agera, eller som Boyd skriver, om att utvecklas i takt med med omvärlden, utan att förlora sin identitet. Panikåtgärder som införs i affekt är inte ett tecken på resiliens!
Det handlar om att bygga motståndskraft genom att investera i människor, samhällen och miljöer, från lokal till global nivå. Som Elinor Ostrom, Nobelpristagare i ekonomi 2009, visade handlar det också om hur individer och grupper i samhällen skiftar beteende genom delad kunskap, nätverk, trossystem, värderingar och möjlighet till nya former av samarbete.Det handlar om mellanrum, om det som ingen enskild har makt över, om det som är gemensamt. Det handlar om människor, samhället och miljön, om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Det handlar om balans och jämvikt. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser, för pengarna hotar hela tiden att bli sitt eget syfte. Om pengarna återinvesterades i verksamheten och om staten hushållade med pengarna istället för att sänka skatten och ständigt skära ner på essentiella verksamheter, om målet var balans, istället för ökad lönsamhet, ökade chanserna dramatiskt att världens ledare kommer överens. För i grund och botten är alla ledare överens om att vi har ett allvarligt problem som vi måste lösa tillsammans. Det är ekonomin man förhandlar om, det är ekonomin som bjuder motstånd. Därför behöver vi nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan även om helheten som sådan. Vi behöver nya begrepp, och resiliens är ett konstruktivt förslag.
Forskare i Sverige har gått i framkanten för att undersöka resiliensteori och praktik, som nu genomsyrar många discipliner och sektorer. Det kretsar kring hur samhällen kan förutse, förbereda sig för och engagera sig i nya och svårlösta problem.Det handlar om nya sätt att tänka och agera, som inte handlar om en eller ett, om antingen eller, utan om både och! Resiliens är ett begrepp som uppvisar många likheter med det tänkande som Deleuze och Guattari undersökte möjligheterna med. Resiliens har påfallande många likheter med begrepp som rhizom och nomadologi är ett sätt att tänka och arbeta som leder till resiliens. Deleuze tankar om samtal handlar också om liknande saker. I veckan som kommer ska jag sammanställa tre bokmanus som jag jobbat med under några år till ett slags helhet. Böckerna bygger på texter som finns här på bloggen. Den ena handlar om samtal, den andra om nomadologi och en tredje om rhizom. Alla innehåller ett slags blandning av teori, metod ordningsprinciper och syftet är att främja en mer resilient samhällsutveckling.
Även om begreppet resiliens är svårfångat på många sätt har det bidragit till debatten under de senaste 20 åren om människans roll på planeten. När debatten kring resiliens började var det svårt för forskarna att bevisa både att klimatet förändrades och att vi ställdes inför andra globala hot. Nu har konceptet utvecklats för att passa in i den nya verklighet som kallas den antropocena tidsåldern, då vi måste anpassa oss till storskaliga och snabba förändringar i det globala systemet.Tiden talar för den här typen av tänkande. Därför är det viktigt att inte ge upp. Just innan en gammal kunskapsregim rasar samman under sin egen tyngd är dess motstånd mot nytänkande som störst. Det är inte ett styrketecken, utan ett svaghetstecken. Och IS som jobbar hårt på sin image som heroiska krigare må vara grymma, men de har ingen framtid. Adam Svanell visar varför i en uppfriskande satirisk text i dagens SvD. Klimatskeptikerna kommer dessutom att få svårare och svårare att motarbeta krafterna som verkligen vill göra något för att rädda världen och bygga ett mer hållbart samhälle. Resiliens eller filosofer som Deleuze och Guattari är inte lösningen, det är viktigt. Det är bara du och jag och alla andra, tillsammans som kan lösa problemen vi står inför. Resiliens är ett begrepp att länka med för att främja hållbarhet, ett verktyg, men arbetet måste göras av oss.
Begreppet resiliens har sina kritiker. Till exempel är det svårt att mäta motståndskraft, och vissa hävdar att det främst är ett biologiskt begrepp som inte är lätt att tillämpa på sociala system. Inom samhällsvetenskap talar vi om sårbarhet och försörjningsmöjligheter, och i detta sammanhang kan resiliens ses som ett smalt begrepp som inte tar hänsyn till de komplexa sociala strukturer och frågor om makt som är kärnan i sociala system.Det är lätt att vara kritisk, det är en av akademins alla härskartekniker. Att avfärda någon för att tankarna som förs fram inte är kristallklara kräver inget av den som kritiserar. Det är en debatteknik som bara syftar till att vinna fördelar. Det är en destruktiv metod för att få makt. Det är ett antingen-eller-tänkande som är allt annat än hållbart. Och om det nu är så att det man ska undersöka eller det tillstånd man strävar efter till sin natur är vagt, föränderligt, komplext och fyllt av paradoxer, (vilket verkligheten är, och det är ju den vi har att hantera, det är ju den som ska vara hållbar), vore det märkligt och ovetenskapligt att inte förhålla sig till det. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka, och kritiken som Boyd pekar på är ett exempel på det. Verkligheten är som den är och det är den vi måste anpassa oss efter, inte tvärt om!
Debatten om resiliens behöver fortsätta. Begreppet måste konkretiseras så att vi alla – inte bara konstnärer, forskare, offentliga beslutsfattare, frivilligorganisationer, näringslivet – kan engagera oss i att lösa dagens problem med vårt ansvar för framtida generationer.Begreppet kanske kan konkretiseras, och det ska man naturligtvis sträva efter. Man ska förenkla så mycket som det bara går, men man kan och får aldrig förenkla för för mycket för då tappar förklaringen sin verkan och betydelse. Kanske är det inte begreppet det är fel på, utan vårt att att se på kunskap? Jag tror att en viktig del av förklaringen ligger där, i synen på vetenskap, utbildning och kunskap. Håller med om att fler behöver engagera sig och bjudas in i processen. Olika människor, med olika kunskaper och kompetenser som arbetar tillsammans. Det är på inget sätt enkelt, men det är nödvändigt, för alternativet är ju att ge upp.
2 kommentarer:
En fördel med icke fullständiga eller tveksamma resonemang är ju att de erbjuder till, och kanske framprovocerar, vidare och kanske klarare tankar. Oklarheten skapar ett tomrum som inbjuder till försök att fylla ut och förbättra. Det är väl så forskning och intellektuellt arbete fungerar, antar jag. Fyll i hålen, städa bort skräp ur hörnen! (Och vid behov: störta de falska auktoriteterna!)
Du brukar ju vara intresserad av sverigedemokraterna. I det här blogginlägget finns ett kort utdrag ur en lång bloggattack från en av partiets få (?) akademiker. Partiledningen anklagas för väldigt konstig syn på sd-akademikers frihet att forska och undervisa. http://bjornbrum.blogspot.se/2015/12/mystisk-installning-till-tankande-och.html
Precis så jag tänker Björn! Tack för länk! Kan inte säga att jag blir förvånad.
Skicka en kommentar