Boken Tusen platåer slutar aldrig att fascinera

Ute regnar det och blåser. Jag är förkyld. Ägnar därför dagen åt att tänka, läsa och skriva. Behöver röra på mig, men ibland måste man bara kapitulera. Klagar inte. Försöker ta vara på dagen istället, fångar möjligheterna som ändå finns att göra det som sällan hinns med i vardagen. Som att bara vara, som att låta tankarna ta den tid de behöver. Andas och fokuserar på allt som ändå går att vara tacksam för i livet. Vi är dåliga på det, att känna tacksamhet och att vara närvarande. Vi är alltid någon annanstans, ständigt på väg. Jakten på den eller det bästa är en hopplös jakt på ingenting, för det finns alltid någon eller något som är bättre. 

Stannar upp och tänker efter. Dricker kaffe. Läser DN, hela DN och SvD. Hittar en inspirerande krönika av Johan Thente, om Deleuze och Guattari. Den sätter igång tankar och väcker lusten att skriva. Regnet som piskar mot rutan inspirerar genom att utevaron inte lockar alls. Håller med Thente om mycket, men tycker det finns mer att säga. Därför skriver jag, inte för att kritisera eller ge en annan bild, utan för att komplettera och tänka tillsammans med och bortom.

Postmodernismen av i dag är framför allt en dömande instans där ut­övarna samlas i grupper som hötter med fingret mot andra grupper i jakt på ekonomiska privilegier. Det är lätt att glömma att postmodernismen – eller mer precist: poststrukturalismen – en gång var en lekfull filosofisk gren vars rötter inte bara var Kant och Hegel, utan också den anarkistiska situationismen och upproret för upprorets skull.

Delar av kritiken mot postmodernismen stämmer jag in i. All dogmatism och fundamentalism är förkastlig. Livet är allt för komplext för att fångas i en enda rätt lära, ett enda sätt att vara och agera. Olyckligt att just poststrukturalismen utvecklats i den riktningen. Och särskilt olyckligt om Deleuze och Guattari förknippas med något sådant. Deras filosofi är motsatsen till dogmatism; det är en filosofi som skapats för att motverka att sådant tänkande uppstår. Ett slags verktygens filosofi, för det är ett tänkande som inte producerar sanningar, utan begrepp. För att tänka bra krävs analytiska verktyg, och det hittar man hos Deleuze och Guattari i överflöd.

En av de friaste andarna var Gilles Deleuze (1925–1995). I en känd proklamation hävdade den något mer kända kollegan Michel Foucault att 2000-talet skulle komma att bli ”Deleuziskt” – det vill säga visa vem som bäst hade beskrivit det på förhand. Så kan det nog komma att bli, och har delvis redan blivit, på gott och ont.

Tyvärr håller det som Deleuze och Guattari varnade för på att hända. Fundamentalismen växer, både den religiösa, vetenskapliga och ekonomiska. Den enda vägens män strider om världsherraväldet och offrar sina medmänniskor och klimatet i jakten på pengar och makt. Med logiken: Jag har rätt och du har fel, krigar de på olika arenor. För att motarbeta det behöver vi verktygen som Deleuze och Guattari skapade, så låt oss hoppas att innevarande århundrade blir Deleuziskt! Det finns tecken på det, och så länge det finns liv finns det hopp. Allt fler inser det ohållbara i nuvarande sätt att leva och tänka och även om världens ledare inte kommer överens i Paris finns det andra som insett problemen och som jobbar på lösningar. Någon lösning finns inte, bara många människors olika sätt att agera i vardagen och det lilla.

Deleuze är också, tillsammans med psykoanalytikern Félix Guattari, författare till två enormt inflytelserika verk som väl egentligen mer har diskuterats än lästs. Huvudtiteln är ”Capitalisme et schizophrénie” och de bägge delarna heter ”L’Anti-Oedipe” och ”Mille plateaux”. Den senare av dessa böcker är många gånger kultförklarad: en 650 sidor lång karneval med hardcoreteori som huvud­attraktion och mängder av berg och dal-banor, karuseller, spökhus och kärlekstunnlar.

Nu har ”Tusen platåer” kommit i heroisk svensk översättning av Gunnar Holmbäck på förlaget Tankekraft. Jag trodde aldrig det skulle hända.

Den publicerades första gången 1980, men dess popularitet fick en ordentlig skjuts i och med den tidigare, mer utopiska fasen av internet kring 1990. Det var framför allt ett av de många nyckelbegreppen i ”Tusen platåer” – rhizom, rhizomatisk – som tycktes beskriva den hypertextuella, nya verklighet som miljarder sammanlänkade texter skulle skapa.

Tusen Platåer är troligen den bok jag läst flest gånger. Inte för att hårdplugga, utan för att återupptäcka. Det är en bok att växa med, en bok som ger ytterst få svar men som ständigt väcker nya frågor. En bok som förändras med kontexten den läses i och som alla får ett personligt förhållande till. Det har många problem med, att det inte finns en enda rätt och riktig tolkning av boken. Jag ser det som en möjlighet. Livet och samhället är inte ett och det samma, det förändras beroende på vem som studerar det och från vilket perspektiv man närmar sig det. Därför finns det inte en teori om verkligheten, i alla fall inte om verklighetens kulturella dimensioner, som är vad Deleuze och Guattari undersöker.

I bland andra Marx efterföljd anammade Deleuze–Guattari gärna naturvetenskapliga begrepp för sina filosofiska byggen. I botaniken är rhizom detsamma som rotstam. I Deleuzes betydelse är rhizomet motsatsen till böckers och teoriers vanliga, trädliknande växt. ”Tusen platåer” har ingen stam varifrån grenar växer, utan är en mer myllrande text. I en typiskt respektlös formulering utvidgas rhizomet till zoologin och jämförs med ett gryt, med många ingångar.

Deleuze och Guattari har självfallet livligt föraktats av många naturvetare, som enligt traditionen har svårt att begripa detta annekterande och förvanskande av oveder­sägliga fakta i den lekfulla filosofiska teoribildningens tjänst.

Det är onekligen ett annat sätt att se på kunskap, diametralt olikt naturvetenskapen, som lanseras av Deleuze och Guattari, men ifråga om vetenskapernas mål är det ytterst lite som skiljer dem åt. För poststrukturalismen kämpar inte för rätten att fara med osanning. Det är en vetenskap, men det är en vetenskap vars kunskapsobjekt är helt annorlunda än det som naturvetenskapen studera. Och olika frågor kräver olika metoder och verktyg. Att låta sig inspireras i sitt tänkande och skapande av begrepp av naturvetenskapen och matematiken är inte samma sak som att uttala sig om matematik och naturvetenskap. Även om Deleuze oc h Guattari är tydliga med det, att de studerar kultur och förutsättningar för förändring, så är det som deras kritiker bortser från det för att kunna ta död på den tänkte motståndaren. Varför kan man inte samtala om problemen istället. Det skulle båda "lägren" vinna massor på. Naturvetarna skulle förstå kulturens påverkan på deras arbete bättre och kulturvetarna få tillgång till bättre verktyg. Vetenskapskriget som rasade under 1990-talet har aldrig riktigt avslutats. Konflikten ligger ständigt på lur och kan blossa upp när som helst. Kunskap är inte så mycket makt som makten är kunskap. Om det nu fanns någon verklig Sanning kan man ju tycka att det inte behövdes något annat verktyg för att få rätt än att föra fram teser som är sanna eller svar som fungerar.

Så ”Tusen platåer” kan läsas lite hur som helst, försäkrar författarna. Det är också så den är skriven, några meningar här och några där. Ett annat viktigt begrepp är ”nomadologi”, som har att göra med en kritik av politiska och ekonomiska system som strävar efter enhet snarare än utspridning och mångfald, tankens kringströvande snarare än bofasthet. Ungefär. Den tolfte ”platån” i boken – ”Traktat om nomadologin: krigsmaskinen” – är också den mest lästa och ges gärna ut separat, som i Sverige 1998 i översättning av Sven-Olov Wallenstein.

Deras bok är myllrande och det tar ett tag att vänja sig. Tricket är att inte fastna i detaljerna, utan att läsa vidare, vidare, att vara i rörelse och följa med. Bokens och filosofins bärande teman återkommer likt refränger i snarlika versioner och i olika kontexter. Det är så förståelsen för komplexitet byggs upp, det är så man måste jobba för att förstå kultur, menar i alla fall jag. Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, de skapar verktyg, och verktyg kan användas på olika sätt. Ingen kan veta på förhand vad som är bra eller vad som fungerar, det är upp till oss att använda dem, att omsätta teorin i handling. Deleuze och Guattari är demokratiska forskare på det sättet, för de skriver för folket, inte för akademin. Det är när du och jag läser och tänker kring böcker som Tusen platåer som fördjupad förståelse för samhället uppstår och förändring blir möjlig. 

Men det finns också många andra figurer och avsatser i denna myllrande bok. I grund och botten kretsar den kring de två storheter som i synnerhet i det intellektuella Frankrike på 1970-talet spökade överallt: Marx och Freud (politiken och begäret). Men, som filosofen Vincent Descombes med flera har påpekat, vokabulären i böckerna må vara marxistisk och freudiansk, men den röda tråden är nietzscheansk.

Begär, politik och nihilism. Förstår vi förändringskrafterna, ledningsfilosofierna och grunden för vetande, kan ett annat och mer hållbart samhälle byggas. Fast det räcker inte att några få experter vet, det krävs att fler engagerar sig, att fler söker förståelse och insikt. Skolan är en plats för utveckling. Där läggs grunden för hela samhället. Därför är krisen i skolan och den bristande bildningen i Sverige allvarlig. Därför behövs Deleuze och Guattari, inte så mycket för sina kunskapers skull, utan mer för att deras texter passar så bra för lärda samtal och intellektuella tankeövningar.

Det finns ofantligt mycket att diskutera kring ”Tusen platåer”. Bäst gör man det på onsdag den 9 december klockan 18, på Bio Rio i Stockholm. Då samtalar Sven-Olov Wallenstein, Fredrika Spindler och Christopher Kullenberg om denna bok, som känns mer aktuell än någonsin.

Tyvärr kan jag inte vara i Stockholm på onsdag, men jag är övertygad om att det blir ett lärorikt och intressant samtal. Boken och talarna borgar för det!