Fantasins frigörande förmåga

Friheten är väldigt lätt att ta för given. Olyckligt om det blir så, problematiskt att låta gå dithän att friheten så till den milda grad tas för given att den behandlas med nonchalans. Jag är ledig nu. Riktigt ledig, och fri i tanken. Det är ovant. Inser det när jag nu verkligen är ledig, på riktigt. Dessa dagar tar jag mig friheten att vara ledig, och efter nyår ska jag jobba med egna skrivprojekt, vilket är en den av min kompetensutvecklingstid. För att kunna skriva bra måste jag vara ledig, måste jag vara fri. Så på ett sätt är ledigheten och friheten också en del av arbetet. Tyvärr är det inte så man ser på saken i akademin idag. Frihet ses i den akademiska kulturen som växer fram som ett problem. Kravlöshet betraktas med misstänksamhet. Det säger en hel massa om synen på människan. Som om det skulle gå att säga något om hen, som om lathet var genetiskt och driftighet något som måste piskas fram. Jag blir lat av att kontrolleras, trött av att tvingas följa regler och program. Frihet och visad tillit gör mig ambitiös och driftig, plockar fram det bästa hos mig. Friheten gör mig kreativ och alltert.

Friheten öppnar dörrar och visar vägen. Bara i frihet går det att tänka nytt och stort. Tänker som så ofta på skickliga jazzimprovisatörer, som efter år av mödosamt tragglande av skalor kan släppa taget och ge sig ut på upptäcktsfärd, och som i okänd terräng skapar mästerverk. Det är mellan struktur och frihet som det nya, det sköna och verkligt värdefulla uppstår. Det är den hägrande friheten som lockar och gör att man orkar ta sig genom åren av studier som föregår en doktorsavhandling. Då, sedan, när jag visat att jag kan och är någon att lita på, ska jag visa vad jag VERKLIGEN kan. Därför orkar man som student läsa, lyssna och skriva på texter som andra bedömer och godkänner. Det är den hägrande friheten som gör mödan värd. Fast idag finns ingen frihet, utom när man är ledig då. Efter jul kallas till möte om Horisont 2020, om hur man säker EU-medel. Sökte och fick man pengar och friheten att göra vad man ville vore det mödan värd. Det talas om innovation och nytänkande, men det är falsk marknadsföring. För EU som utlyser pengarna vet man man vill och vad forskarna ska komma fram till. Det är riggat alltså, och bara den som lydigt producerar det som beställts får tillgång till pengarna och belönas med tårta. Jag vill använda mina kunskaper, min kompetens, till att improvisera, till att skapa något nytt, något jag själv inte ens visste att jag kunde eller fanns. Får forskningen inte vara fri är det inte forskning, då är det produktion av "kunskap", av kontrollerat vetande.

Ingen är fri idag. Alla kontrolleras. Fantasi är är en bristvara, liksom friheten. Allt mer regleras och kontrolleras. På måndag stängs gränden till Sverige, och utbildning är en målsäkrad verksamhet som garanterat kommer fram till det man redan visste. Allt som inte går att kontrolleras, allt som kommer utifrån eller som inte ser ut som det invanda. De där andra, det hotfulla och okända. Betraktas med misstänksamhet och stängs in, regleras och kontrolleras. Friheten som alla innerst inne vet är är viktig, offras för kontrollens och överblickbarhetens skull. Det är bättre att ha en, än att drömma om tusen. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får.

Vi håller på att kväva varandra till döds, av rädsla för det okontrollerbara. Och viljan till makt och kontroll är så stark att den förvägrar sig själv den luft kulturen behöver för att utvecklas och blomstra. Konsten och kulturen kan få finnas om den generar vinst, och det måste vara kontrollerad vinst. Därför översköljs vi av uppföljare och allehanda varianter på det temat. Snart kommer ännu en variant av Spiderman, och nio nya filmer om kraften känns allt mer som ett troligt scenario. Även om alla vet att den första filmen inte skapades på spekulation. Tvärt om! Det var en fri konstnär som fick skapa fritt som (det ekonomiska) Imperiet vilar på. Det rebellerna bekämpar till publikens förtjusning betraktas av oss idag som en styggelse som ska tuktas och kontrolleras. Friheten som alla vill ha offras … för vad? För pengarnas skull?

Varför får man inte fantisera? Varför betraktas frihet med misstänksamhet? Vad är det för kultur vi skapar, där allt fler ska tvingas genom ett utbildningssystem där det enda som accepteras som godtagbart resultat är det vi redan visste?! Vad är poängen med utbildning på högre nivå om man ändå inte får vara fri och tänka fritt?

Jag famlar lite i blido här. Tillåter mig att göra det, för jag tar mig friheten att göra det. Jag läser det som faller mig in och låter dagen följa sin egen inneboende logik. Och jag gör det med inspiration från Lisa Irenius på SvD, som skriver under rubriken Låt oss bli frigjorda år 2016, vilket jag instämmer i och längtar efter. Frihet att fantisera, utan krav. Det är där som det nya uppstår och lusten att lära frodas. Hon (och även jag, här) avsluta med följande tänkvärda ord:

När världen krisar och krigar är det lätt hänt att diskussioner om frihetens beskaffenhet och kulturens nödvändighet tystnar, fastän de egentligen behövs mer än någonsin. För att demokratin ska fungera behöver den befolkas av någorlunda fria medborgare. Det vore ett misstag att tro att frigörelse är något som vi inte längre behöver prata om -- varje människa och varje samhälle måste finna sina vägar till frihet.

Den väg vi slagit in på leder i helt fel riktning! Frihet, kreativitet är frigörande, men kan bara växa utanför kontrollens och regleringens kvävande hägn.