Solidaritet är inte vänsterpopulism!

Slösurfar bland dagens tidningar. Hittar inget som sätter igång tankarna, som fångar fantasin. Och så får det vara. Skrivandet och tänkandet får inte bli ett tvång. Surfar vidare. Nyhetstorkan slår ut i full blom. Ser att Lemmy från Motorhead har dött. Tråkigt, så klart. Många från den generationen har lämnat oss under året som gått. Ett riktigt skitår, 2015, på många olika sätt. Och det avspeglar sig i krönikorna för året. Elände avlöser annat elände, eländes elände och efter nyår stängs gränsen till världen och Sverige isoleras från omvärlden, för att som det sägs, rädda den unika svenska välfärden. Ett år där cynismen nådde nya lågvattenmärken är snart till ända. Äntligen! Jag tror på 2016, på ett gott nytt år. Året då allt vänder, när kriget i Syrien avslutas, Daesh bekämpas och när hållbarheten ökar, skolresultatens nedåtgående trend vänder och KUNSKAPEN placeras i centrum, i hela samhället. Och solidariteten tas till heder igen, för allas skull och för samhällets och vår gemensamma framtid.

Några tydliga tecken på en sådan vändning syns dock inte i dagens tidningar. Men just därför, för det är när det är som mörkast som det vänder, som livet kommer åter och luften blir lättare att andas. Än är det dock 2015, och jag läser en ledare i Sydsvenska Dagbladet som försöker framställa vägen fram, mot ökad solidaritet, som ett vänsterpopultistisk utbrott av avundsjuka. Jag läser …

Från årsskiftet lär Sverige ha världens högsta marginalskatt. 

"Äntligen!", kan den politiska vänsterflygel där varje obeskattad inkomstkrona är en potentiell stöld från politikerna utbrista.

En illustration så god som någon av klyftan som håller på att slita inte bara Sverige utan hela världen i stycken. De där andra, som har fel, fel, fel och vi som har rätt, rätt, rätt. Ett uttryck för det naiva tänkande av svart och vitt som under 2015 spred sig snabbare än tidigare. Vanskligt att uttala sig om kausala samband ifråga om komplexa skeenden, men det är inte omöjligt att det finns en koppling mellan världens högsta marginalskatt och det faktum att Sverige enligt många mätningar och index klassas som ett av världens bästa länder att leva i. Hög marginalskatt är ett uttryck för solidaritet. Skatt är bara stöld om man väljer att se det så. Att bidra till sitt lands försörjning och allas överlevnad är en kärlekshandling, eller borde i alla fall vara det. Att betala skatt gör man av tacksamhet, det är i alla fall en möjligt syn på saken. En mer solidarisk och samhällsbyggande syn på vad ett land är och hur den grund som samhället vilar på ser ut och stärks. Skatt är bara stöld för den som odlar sin självförbrännande egism och som värnar sig själv mer än sina medmänniskor.

Orsaken till höjningen är att jobbskatteavdraget fasas ut för dem med inkomster över 50 000 kronor i månaden. Den högsta nivån på inkomstskatten blir därmed 60 procent, en höjning med 3 procentenheter. Höjningen drabbar med andra ord ingen fattig. Eller så gör den det. Om skatteintäkterna inte ökar utan minskar. 

Enligt näringslivets tankesmedja Timbro är detta just vad som väntar. Istället för de 2,7 miljarder kronor i ökade skatteintäkter regeringen räknar med kommer statens skatteintäkter att minska med 2–4 miljarder. 

Beräkningarna kan naturligtvis avfärdas som en partsinlaga, Timbro har en politisk agenda.
Finansminister Magdalena Andersson (S) säger i Dagens Nyheter att hon inte tror att det är jobbskatteavdrag som gör att den med miljoninkomster "går till jobbet på morgonen".
Det har hon säkert rätt i. Men det är inte riktigt det kritiken handlar om, utan om att de som får höjd skatt ändrar sitt beteende. De fortsätter att gå till jobbet, men tillbringar sannolikt mindre tid där. Då får staten också in mindre skatteintäkter.

Man kan räkna på olika sätt, och Timbro är en mäktig lobbyorganisation som partiskt och ensidigt värnar de rikas intressen. Vad är det man räknat på i undersökningen? Hur räknar man på människan vilja att leva ett gott liv och vad som drivkraften på lite längre sikt? Teorin om economic man, som Timbro lutar sig tungt mot, tanken om att girighet är en vacker och samhällsbyggande egenskap, förändras knappast av om skatten höjs eller sänks. Antingen är man girig eller också inte, och är man det förändras inget grundläggande av att skatten för höginkomsttagarna ökar. Nu tror jag inte att girighet är en bra bas för ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag tror på solidaritet, och som det verkar av Timbros analys ökar skatteökningen snarare möjligheten att den egenskapen kan växa i samhället. Och det kompenserar mer än väl för det eventuella bortfallet av skatteintäkter. Om fler betalar en större andel av sin inkomst och rikedom till samhället kan samhället göra mer för fler och tryggheten ökar, solidariteten växer och fler kan tro på framtiden. Starens skatteintäkter kanske minskar initialt, under en kortare omställningstid, när de giriga kryper tillbaka in bakom sina skyddande murar, och alla som verkligen vill bidra till byggandet av ett solidariskt och hållbart land där man tar hand om VARANDRA formerar sig.

Detta är ingen udda tanke. Värnskatten, en höjning av den statliga inkomstskatten med 5 procentenheter för ganska breda inkomstgrupper, har kritiserats av samma skäl.
Den statliga långtidsutredningen 2011 kom fram till att ett avskaffande av värnskatten skulle leda till "oförändrade eller ökade skatteintäkter". En liknandeslutsats drog den danske nationalekonomen Peter Birch Sørensen år 2010 i enrapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

I kronor och ören kanske intäkterna minskar, men ett land byggs inte enbart av pengar. Ett land byggs av och för människor. Tron på att pengar är lösningen är det kanske farligaste hotet mot mänskligheten, tron på att allt kan jämföras med och bytas mot allt annat. Hållbarhet handlar om solidaritet. Ett land som säljer ut sina fattiga och som kryper för de rika är inget land. Ett land är en gemenskap, och gemenskaper bygger på och växer fram ur mellanmänsklig solidaritet. En skattehöjning för de rika är ett sätt att tvinga fram solidaritet från dem som fjärmar sig från resten och som ser sig som för mer. Skatt är inte stöld, det är solidaritet.

Symbolpolitik driven av avundsjuka är en form av samhälleligt självskadebeteende.

Det verkliga självskadebeteendet är det som handlar om att bygga murar och skapa klyftor, för det hotar på sikt att vända människor mot varandra. Risken att samhället slits isär inifrån ökar för varje krona som skiljer de fattigaste från de rikaste. Ju större klyfta, desto större spänning och risk. Alla drabbas av detta och att kalla en politik som syftar till att minska spänningarna för avundsjukt, vänsterpopulistiskt, självskadebeteende är ett uttryck för just det som hotar Sverige och världen.

Egoismen och girigheten går troligen inte att utrota, men dess skadeverkningar kan minskas. Skattehöjningar för de rikaste och mest gynnade är just en sådan vaccination som gynnar det goda och som främjar solidaritet. Samhället är inget företag, det är som du och jag, en komplex och sammansatt organism. Solidaritet är ett uttryck för medmänsklighet, som för människor samman och som överbryggar skillnader och främjar hållbarhet. Om höjningar av skatten är symbolpolitik så är sänkningar av skatten också det, så det handlar snarare om vad vi vill att Sverige ska symbolisera; Egoism och girighet, eller medmänsklighet och solidaritet?

Samhället är vårt, tillsammans. Därför kan skatt som betalas i en demokrati per definition aldrig vara stöld!