Det drar ihop sig. Snart är det äntligen jul ... eller?
Vad betyder det att det är jul? För mig blir det femtionde gången jag firar
jul, och för varje år som går gör jag det allt mer av tvång och allt mindre av glädje. I år känns julen närmast som ett hån. Flyktingsituationen och allt som händer runt den får mig att må illa. Hur ska jag kunna njuta av god mat och umgänge med nära och kära när det finns tusentals människor som inte ens vet om de får stanna i Sverige?! Det är varmare än någonsin ute, men Sverige har blivit kallt. Känslokallt. Inga tomtar eller julvisor i världen kan kompensera för det. Lasse Kronér får säga vad han vill. Jag kan inte uppbåda någon julkänsla alls. Därför känns årets julkalender som den sannaste på länge, med slavar, svält och korngrynsgröt.
Känslan av att jul(kommers)en börjar allt tidigare gör sitt till, men stämmer bara delvis. Den känslan handlar mer om att tiden mellan semester
och jul fylls med allt mer uppgifter för varje år som går. Nyss var det sommar.
En termin har svept förbi. Föreläsningar, seminarier, möten, resor, tentor,
frågor, utvärderingar. Även helger, så klart, som sticker ut i positiv mening. Resan till Rom, spahelgen på Vann och kravlösa
hemmahängshelger. Nödvändig vila som behövs för att orka. Fast, nej, jag ser inte fram emot
julen. Likt julsångerna och reklamen för allt mellan himmel och jord tränger den sig på. Det enda jag känner är tacksamhet över att ha klarat mig hit även i år.
Magen är i olag och det känns i kroppen och huvudet att jag behöver vila. Stressen går ut över närminnen och gör tänkande svårt,
läsandet blir eftersatt och högarna växer med det dåliga samvetet. Bara det viktigaste blir gjort, det som måste göras
fyller tillvaron. Mina tre efterlängtade skrivdagar löstes upp i en
förkylningsdimma. Jag som inte brukar bli sjuk när jag har något viktigt att se fram emot. Nu var det enda chansen, för schemat för övrigt är fyllt till brädden. Igår lossnade det visserligen och jag fick gjort en hel del, trots allt.
Hade jag varit frisk och om tillvaron för övrigt inte var så pressad hade jag fått gjort
mycket mer och resultatet hade blivit bättre.
Idag är det Nobeldagen. En akademisk högtidsdag, ett slags forskarnas julafton. Det ser jag fram emot mer än julafton, men mest för att det är mindre kravfyllt och inte lika uppkört i ansiktet på mig. Nobelfesten tvingar sig inte på som julen gör. Ändå vill inte den riktiga glädjen infinna sig. Trots att kunskap är mitt liv och att jag lever min dröm som får forska, tänka och skriva på arbetstid, är det inte med glädje jag vaknar idag. Utmärkelserna som delas ut idag är belöning för arbete som utfördes under 1970- och och 80-talen, i en annan tid, med en annan syn på kunskap. Hur kommer det att se ut om trettio år, när det arbete som utförs i forskningslaboratorier och universitet idag ska belönas? Vad kommer dagens studenter att syssla med om fem, tio eller tjugo år? Oro är den känsla som mest pockar på uppmärksamhet. Oro över vart vi är på väg. Klimatet, kunskapen och världen befinner sig i kris. Sinnebilden för allt som är fel är galningen Donald Trump, som visar att kunskapssamhället är en fåfäng dröm som skapats för att folket ska glömma att pengar är det enda som betyder något. Kunskap är inte makt. Makt är kunskap. Hur kan man annars förklara det som händer i politiken i USA och andra länder? Vi har inte råd, är slagordet som driver utvecklingen. Snabbare och billigare är det enda som betyder något, de enda hänsyn som tas. Även i akademin. Svårt att glädjas då.
Böckerna jag skriver på är frukterna av alla år av
studier och forskning. Böckerna hade inte kunnat skrivas om jag inte hade
utbildat och fortbildat mig under alla dessa år. Jag trodde aldrig när jag började att min förmåga skulle räcka så långt, eller att jag skulle orka och fortfarande känna motivation. Glädjen är inte den samma, om den ens finns där. Jag är för trött för att känna glädje i lärandet och det är allt för uppstyrt och kravfyllt för att det ska vara stimulerande. Jag skriver för att jag måste, för att det känns viktigare än någonsin. Tyvärr är det på min fritid det mesta av det
högkvalitativa arbetet utförs. Arbete på docentnivå finns det ytterst sällan tid för i dagens akademi. Det arbete jag utbildats för och antar att jag
anställts för att göra. Annars vore det ju galet att anställa en docent, med
docentlön. Ändå stressas tiden jag har till förfogande för kvalificerat arbete sönder
och samman av uppgifter som ofta kan utföras av vem som helst, eller i alla
fall inte kräver en doktorsexamen.Det smärtar att tänka på det och därför är det sällan jag orkar tänka på det. Fast idag, på Nobeldagen känns det tvunget att tänka och skriva om detta. Inte för att klaga, utan för att peka på en oroande tendens i (kunskaps)samhället.
Studenterna är lika stressade de, vilket gör att allt färre kan prestera på topp. Och deras stress går ut över mig, för när studenterna
kräver fler och bättre förklaringar på kortare tid, för att klara sina tentor,
måste jag fokusera på det, annars har jag snart ingen att undervisa. Kunskap är inte makt. Pengar är det enda som betyder något idag, även på högskolan. Studenterna stressar för att få sina liv att gå ihop och läser mer för att inte bli arbetslösa än för att faktiskt lära sig något. Donald Trump och andra visar vägen och på Avpixlat växer föraktet för kunskap och intellektuella. Högskolan blir allt mer ekonomiserad och att få ekonomi i utbildningen är grupperna med
studenter stora, ju större desto bättre. I år var det "bara" drygt
100 studenter på den kurs där jag gör min mina flesta undervisningstimmar. Det
blir många mail med frågor, många timmar som ägnas åt att svara på "en
kort fråga" de få stunder jag har tid att sitta på mitt rum. Framför allt blir det många ansikten att försöka känna igen i
korridorerna och på stan. När jag började som lärare var grupperna mindre och
jag lärde känna studenterna, inte bara deras namn. Det var tidvis stressigt
även då, men vardagen var hanterbar och stressen handlade mer om att jag ville
skriva och läsa mer än vad tiden tillät. En ska jag kan konstatera är att jag då dokumenterade även studenternas
insatser. Inte för att jag var tvungen, utan för min och deras skull, för att
värna kvaliteten i utbildningen. Idag gör jag bara det jag måste, för det finns
varken tid eller ork för något annat. Kvalitet idag mäts med genomströmmingsprocenten, den räknas fram och det spelar ingen roll att alla lärare bär på känslan av att det var bättre förr. Kartan gäller, protokollet ska följas, till punkt och pricka. Det är kvalitet.
Sakta förlorar jag tron på det jag gör, och det smärtar
mig. Samtidigt är jag inte mer än människa. Jag gör det jag blir tillsagd, jag
följer protokollet, går på mötena, undervisar, rättar tentor och utför mitt arbete så bra
jag bara kan. Ändå tvingas jag inse att det inte blir bra, och det är jag inte
ensam om. Det är ju därför kvalitetssäkringssystemen skapats och införts, för
att värna den kvalitet som jag som nybliven lektor satte en ära i, eftersom jag
hade världens bästa och mest ansvarsfulla arbete. Eftersom jag var tacksam och
hedrad över att få arbeta med kunskapsutveckling, som är grunden för allt annat
i ett modernt samhälle. Idag producerar jag standardiserad kunskap och
kvaliteten i arbetet utvärderas systematiskt och enligt mallar, av
administratörer som blir fler och fler och som kräver i mer uppgifter
av mig för varje år, för att de ska kunna utföra sitt arbete. Snabbare, billigare, med bibehållen kvalitet, det är vad systemutvecklarna lovar. Och politikerna jublar. Då kan vi sänka skatten ännu lite mer. Kunskap är inte makt. Makt är kunskap och Donald Trump är idealet.
Kvalitet i högre utbildning handlar för mig om kunskap,
och kunskap är en abstrakt och komplex kvalitet. Kunskapskvalitet går inte att mäta, den visar sig genom att forskningen som utförs resulterar i ny kunskap, genom att mänskligheten kan lösa problem som man stått handfallna inför tidigare. Nobelpris är inget man kan producera, de är en ynnest att hoppas på och vara ödmjuk inför. Utbildningskvaliteten som
tidigare upprätthölls och garanterades av högutbildade och forskare, utan andra
krav än att det skulle bli bra och i trygg förvissning om att den som är högst
utbildad vet bäst vad som krävs på just den kursen, just det momentet, i just det projektet, för kust det målet. Frihet
under ansvar var garantin för kvalitet. Sedan hände något. Svensk utbildning
skulle bli bäst i världen, vilket den i princip redan var. Och det man gjorde
var att reglera, kontrollera och administrera. Makten över kunskapen
flyttades, från lektorer och professorer, till politiker och linjeorganisationer, administratörer och system för
kvalitet. Utbildning och forskning målsäkrades och lärarnas arbetsuppgifter ökade för att man skulle få valuta för pengarna. Kunskapskraven ersattes med krav på avkastning och effektivitet.
Nej, jag längtar inte efter jul! Jag bävar för vad tiden för eftertanke och analys ska resultera i, för vilka problem som ska visa sig och för alla nya lagförslag som ytterligare kringskär mina och andra forskares möjligheter att bedriva kvalitativ, kunskapsgenererande utbildning och forskning. Ikväll tittar jag på Nobelfestligheterna, för vem vet hur länge det kommer att kunna delas ut några pris. Googlar lite och hittar följande tänkvärd ord.
Alfred Nobels handskrivna testamente öppnades ett par veckor efter hans död 1896. Många blev väldigt överraskade när de läste vad han ville göra sina pengar. Det visade sig att Alfred Nobel hade testamenterat större delen av sin förmögenhet till en fond ”hvars ränta årligen ska utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.” Priset ska enligt testamentet delas ut i fem kategorier: fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fred.Senare idag delas det ut sex pris. Riksbanken delar ut ett pris också, till Alfred Nobels minne, i ekonomi. Om vi fortsätter på den inslagna vägen är det snart det enda pris som betyder något, tänker jag cyniskt och med sorg i hjärtat. Kunskapen i centrum, det var förr i tiden. Nu är det jul igen. En fröjdefull jul som slår nya omsättningsrekord igen, tack vare rådiga politiker som stänger gränsen mot omvärlden och skyddar oss från alla giriga främlingar. Nej, jag längtar inte efter jul. Särskilt inte detta år. En vit jul är inte att tänka på, men jag drömmer om ett utbildningssystem som fungerar och tid att tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar