Människan är en process, liksom allt annat!

Människan är en process, det är ett faktum som belystes med all önskvärd tydlighet på Vetenskapens värld igår, i ett oerhört intressant reportage. Människokroppen och delvis även personligheten är ett resultat av samverkan mellan en enorm massa olika, sinsemellan kämpande, mikroorganismer. Balans är nyckelordet, balans mellan en hel massa aktörer och i en uppsjö relationer. Jag är inte bara jag, alltså. Vi är alla grupper, av grupper i grupp. Och samhället, var börjar då det? Ämnet väcker en massa frågor och tankar.

Om du och jag är flera, då är det inte bara du och jag det handlar och och som vi behöver ta hänsyn till. Om inte ens vi är en och odelbara, hur kan vi då tro att det skulle gå att upprätthålla några som helst gränser i världen och kulturen? Det är en fåfäng önskan om renhet och överblickbarhet, en omöjlig dröm som vi har allt att vinna på att göra upp med. Betänk att endast 10 procent av "din" kropp består av mänskliga celler ... Var börjar och slutar då du? Vem, eller vad är du? Är svaret på den frågan alldeles självklart? Jag tycker inte det, och här finns massor att lära genom att skaffa sig perspektiv.

Du och jag vore något helt annat utan våra kolonier av mikroorganismer som hjälper oss att vara vi. Till exempel skulle vi vakna på morgonen täckta av mögel om vår kropp inte var resultatet av samverkan. Och frågan är om vi överhuvudtaget vaknat, för utan bakterierna i magen, som tillsammans väger flera kilo, hade maten vi stoppar i oss aldrig kunnat bearbetas så att kroppen kan tillgodogöra sig näringsämnena och energin. Det pågår en ständig kamp i och på vår kropp, och vi står i kontinuerlig kontakt med omgivningen via ett ständigt utbyte av mikrober.

Processen människa pågår på olika slags skalnivåer, både över och under medvetenheten. Därför är det lätt att ta jaget för givet, som vore det något trivialt och självklart. Men låt oss alla hoppas att vi inte drabbas av köttätande mikrober, som på några timmar kan göra oss dödssjuka, utan att "vi" har något att sätta emot. Om vi inte bryr oss om miljön och ekologin så borde vi bry oss om klimatet som våra kroppar utgör, för om det föröds (på grund av antibiotika, antiseptika eller för att balansen av någon annan av människor påhittade tekniker) på grund av vår kulturella längtan efter renhet, överlever vi inte. Klimatfrågan tar sig med andra ord innanför huden på oss, och detta att vara frisk är mycket mer en nåd att bedja om än något att ta föregivet. Balans är nyckelordet för hållbarhet, på alla nivåer.

Lägg till mobiltelefoner, aktivitetsband, appar och annat som gör oss mer eller mindre uppkopplade på nätet, och det blir uppenbart att begreppet människa är en fråga under ständig förhandling, aldrig någon eller något som är. Vi blir, du och jag på "egen" hand, tillsammans med tekniken och varandra. Vi tar inte bara del av livet på jorden, och vi påverkar det heller inte: Vi är livet! Och om detta inte görs till en fråga att uppmärksamma och ta på största allvar är risken stor att människa snart är en art som förpassas till historien. För egen hand, som första art i universums eller i alla fall jordens historia. Balans, vi måste sträva efter balans.

För mig är programmet och tankarna här ovan en påminnelse om hur skört livet är, och den påminnelsen behöver man få ibland. Det är oerhört lätt att glömma bort, att bara tänka så långt näsan räcker, och att uppslukas av det som är här och nu. Men om vi inte skaffar oss perspektiv på vårt vara är risken stor att vårt vara tar över och och tvingar oss in i en situation där balansen rubbas och allt vi vant oss vid att ta för givet löses upp. Den posthumanistiska förståelse som jag här påminner om handlar inte om framtiden, är inte science fiction, det handlar om du och jag, här och nu. Om vad vi gör och vilka tankat som bär upp samhället.

Stanna upp! Tänk efter! Vem är du, vem är jag, vilka är vi? Vart är vi på väg? Vad håller vi på att göra, med och mot varandra? Är det självklart att vi vet och har koll, bara för att vi säger att det är så? Inget är självklart skulle jag säga, allt är uppe för reflektion. Eller borde i alla fall vara det. Tvärsäkerhet i en osäker värld är det största hotet, för det är den största lögnen. Sanningen i bestämd form singular är en effekt av och en strävan efter, makt över människor och tanke. Balans, upprepar det, är vårt enda hopp. Balans på alla nivåer och i ordets vidaste bemärkelse.