Människan är en process, det är ett faktum som belystes
med all önskvärd tydlighet på Vetenskapens värld igår, i ett oerhört intressant
reportage. Människokroppen och delvis även personligheten är ett resultat av
samverkan mellan en enorm massa olika, sinsemellan kämpande, mikroorganismer.
Balans är nyckelordet, balans mellan en hel massa aktörer och i en uppsjö
relationer. Jag är inte bara jag, alltså. Vi är alla grupper, av grupper i
grupp. Och samhället, var börjar då det? Ämnet väcker en massa frågor och
tankar.
Om du och jag är flera, då är det inte bara du och jag
det handlar och och som vi behöver ta hänsyn till. Om inte ens vi är en och
odelbara, hur kan vi då tro att det skulle gå att upprätthålla några som helst
gränser i världen och kulturen? Det är en fåfäng önskan om renhet och
överblickbarhet, en omöjlig dröm som vi har allt att vinna på att göra upp med. Betänk att endast 10 procent av "din" kropp består av mänskliga celler ... Var börjar och slutar då du? Vem, eller vad är du? Är svaret på den frågan alldeles självklart? Jag tycker inte det, och här finns massor att lära genom att skaffa sig perspektiv.
Du och jag vore något helt annat utan våra kolonier av
mikroorganismer som hjälper oss att vara vi. Till exempel skulle vi vakna på
morgonen täckta av mögel om vår kropp inte var resultatet av samverkan. Och
frågan är om vi överhuvudtaget vaknat, för utan bakterierna i magen, som
tillsammans väger flera kilo, hade maten vi stoppar i oss aldrig kunnat
bearbetas så att kroppen kan tillgodogöra sig näringsämnena och energin. Det
pågår en ständig kamp i och på vår kropp, och vi står i kontinuerlig kontakt
med omgivningen via ett ständigt utbyte av mikrober.
Processen människa pågår på olika slags skalnivåer, både över och under
medvetenheten. Därför är det lätt att ta jaget för givet, som vore det något trivialt
och självklart. Men låt oss alla hoppas att vi inte drabbas av
köttätande mikrober, som på några timmar kan göra oss dödssjuka, utan att
"vi" har något att sätta emot. Om vi inte bryr oss om miljön och
ekologin så borde vi bry oss om klimatet som våra kroppar utgör, för om det
föröds (på grund av antibiotika, antiseptika eller för att balansen av någon
annan av människor påhittade tekniker) på grund av vår kulturella längtan efter
renhet, överlever vi inte. Klimatfrågan tar sig med andra ord innanför huden på
oss, och detta att vara frisk är mycket mer en nåd att bedja om än något att ta
föregivet. Balans är nyckelordet för hållbarhet, på alla nivåer.
Lägg till mobiltelefoner, aktivitetsband, appar och annat
som gör oss mer eller mindre uppkopplade på nätet, och det blir uppenbart att
begreppet människa är en fråga under ständig förhandling, aldrig någon eller
något som är. Vi blir, du och jag på "egen" hand, tillsammans med
tekniken och varandra. Vi tar inte bara del av livet på jorden, och vi påverkar
det heller inte: Vi är livet! Och om detta inte görs till en fråga att
uppmärksamma och ta på största allvar är risken stor att människa snart är en
art som förpassas till historien. För egen hand, som första art i universums
eller i alla fall jordens historia. Balans, vi måste sträva efter balans.
För mig är programmet och tankarna här ovan en påminnelse om hur skört livet är, och den påminnelsen behöver man få ibland. Det är oerhört lätt att glömma bort, att bara tänka så långt näsan räcker, och att uppslukas av det som är här och nu. Men om vi inte skaffar oss perspektiv på vårt vara är risken stor att vårt vara tar över och och tvingar oss in i en situation där balansen rubbas och allt vi vant oss vid att ta för givet löses upp. Den posthumanistiska förståelse som jag här påminner om handlar inte om framtiden, är inte science fiction, det handlar om du och jag, här och nu. Om vad vi gör och vilka tankat som bär upp samhället.
Stanna upp! Tänk efter! Vem är du, vem är jag, vilka är vi? Vart är vi på väg? Vad håller vi på att göra, med och mot varandra? Är det självklart att vi vet och har koll, bara för att vi säger att det är så? Inget är självklart skulle jag säga, allt är uppe för reflektion. Eller borde i alla fall vara det. Tvärsäkerhet i en osäker värld är det största hotet, för det är den största lögnen. Sanningen i bestämd form singular är en effekt av och en strävan efter, makt över människor och tanke. Balans, upprepar det, är vårt enda hopp. Balans på alla nivåer och i ordets vidaste bemärkelse.
4 kommentarer:
Ber om ursäkt Björn, men jag tryckte av misstag bort din kommentar när jag skulle svara på den. Den löd så här:
Att "mobiltelefoner, aktivitetsband, appar och annat... gör oss mer eller mindre uppkopplade på nätet" får mig att tänka på Marshall McLuhans idéer. Den enskilda människans centrala nervsystem skickas ut på ett elektroniskt världsomspännande system. Och då blir det ju ganska svårt att visa var den enskilda uppkopplade individen har sina gränser. Eller finns det inga gränser? Och hur klarar man av detta mentalt? Mc Luhan varnade för en krasch om vi inte förstår vad som händer och parerar systemets destruktiva sidor.
Och mitt svar lyder:
Det finns en rörelse som heter transhumanism som ser det du beskriver som önskvärt, vilket känns lite obehagligt, för jag tycker det är viktigt att posthumanismen är och förblir en humanism, även om den är annorlunda och ser andra saker och aspekter av människoblivandet.
Gränser finns nog, men de är plastiska, som jag ser det. Och frågan om vi närmar oss en krasch eller om det kanske är en fasövergång till något annat, en teknologisk singularitet, det tror jag lite som med klimathotet, om det vet vi inget förrän vi är där, och då kan det vara försent att vända utvecklingen.
Viktiga och aktuella frågor detta! Som vi behöver lyfta och tala mycket mer om i samhället!
Här måste ju finnas enorma mängder forskningsuppslag för etno-, antropo-, socio- och andra -loger inom human- och samhällsvetenskap. Hur hanterar människan övergången till det elektroniska samhället där hen kanske inte ens behövs längre? Det är 'bara' att skriva ansökningar om forskningsanslag (glöm inte att få med genusaspekten!).
Jo, jag vet! Det finns väldigt många intressanta uppslag. Tyvärr är forskningsfinansiärerna inte riktigt ense med oss om att det bör satsas på just dessa vinklingar av frågan.
Men, men, skam den som ger sig!
Skicka en kommentar