Dagens Nietzsche, om Timbros rädsla för en kritisk vetenskap

Låt mig, för att undvika missförstånd, påpeka att den enda vägen, oavsett vart den leder, leder alltid fel. Alla vet att det är klokt att inte lägga alla ägg i samma korg, ändå är det precis det vi gör, hela tiden i samhället. Vi bygger en värld där bara det bästa är gott nog, vilket inte är det samma som bra. Det bästa handlar inte om det som fungerar, utan om den enda vägen. Och den tanken är så pass förrädisk och lockande att hur många gånger människan än gör upp med den lurar den ändå alltid i kulissen. Vi vill förtvivlat gärna att världen skulle kunna gå att förklara och kontrollera att vi till och med är beredda att offra oss själva för att få känna tillfredsställelsen över att det vi ville och trodde gick. Nya förklaringar förs hela tiden fram, som visar att problemet finns i människans hjärna, inte i världen därute. Vi har bestämt oss, det ska gå att förklara och kontrollera.

Under 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister, om hur världen ska förstås, om vilken enda väg som var bäst. Det var en bitter strid och ingen av sidorna avgick med segern, av det enkla skälet att båda sidor hade fel. Den enda vägen är som sagt en farlig väg som alltid leder fel. Och lika fel som det var då och har varit tidigare, lika fel är det idag när striden som det verkar håller på att blossa upp igen.

På ledarplats i DN i söndags publicerades en text där den enda vägen försvarades. Sussana Birgersson hyllar där en bok som tar ära och redighet av postmodernismen i sitt försvar av sanningen och det goda, mot de onda skeptikerna som har mage att kritiskt granska och mana till försiktighet. Hon står på sanningens sida, företräder det goda och behöver följaktligen inte granska sina egna argument. Hon vet och har per definition rätt.

Det moderna tänkandet bygger på premissen att förnuftet kan säga oss ­något om verkligheten utanför förnuftet. Tilltron till förnuftet är upplysningens fundament, vetenskapens förutsättning och individualismens moder; konsekvenserna är tekniska och medicinska framsteg, individuella rättigheter och liberal demokrati.

Hicks tar oss med på en vindlande resa, helt tillbaka till brottsplatsen och fram mot vår tids postmodernistiska teorier och politik. 1700-talsfilosofen Immanuel Kant är boven, i alla fall enligt Hicks. I motsats till upplysningsfäderna hävdade Kant att det låg för mycket av raster, filter och individuella erfarenheter mellan förnuftet och verkligheten för att människan genom varseblivning och tänkande skulle kunna nå objektiv kunskap. Kant gillade förnuftet, men trodde inte att det var förmöget till något utöver att ägna sig åt sig självt.

Människan kan ha minutiös ordning inuti sitt förnuft, men om verkligheten utanför kan det inte säga något. Det var början till en effektiv nedmontering av den individualismens etik som följde av upplysningens syn på människan och hennes rätt till själv­bestämmande.

Boken ges ut av tankesmedjan Timbro, som är Sveriges motsvarighet till Fox News, där man tagit till sig (sin egen vulgärtolkning av) postmodernismens kritik mot begreppet sanning och upphöjt sina hårt vinklade "nyheter" till sanningar lika goda och giltiga som nyheterna som förmedlas i övrig press, vilken man anser vara vinklat till förmån för den förhatliga vänstern med sitt tal om solidaritet och sin vurm för skatter. Individualismen är det enda rätta sättet att vara och tänka och den sanningen ska försvaras till varje pris, mot alla som vågar syna den i sömmarna. På Timbros hemsida presenteras boken följdriktigt på detta sätt.

Hur kunde postmodernismen bli en av de mest livskraftiga intellektuella rörelserna under 1900-talets andra hälft? Varför är relativistiska argument fortfarande så effektiva i den intellektuella världen? Varför ges de en tyngd inom humaniora och samhällsvetenskap men inte inom naturvetenskapen?

I Postmodernismens förklaring utmanar filosofen Stephen R C Hicks våra invanda föreställningar när han spårar de intellektuella rötterna hos postmoderna tänkare som Michel Foucault och Richard Rorty till Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant. Hicks driver tesen att postmodernismen blev en framgångsrik retorisk strategi för den politiska vänstern när kommunismen förlorade sin legitimitet. Så ersattes tilltro till vetenskap och förnuft av dubbla måttstockar och cynism.

Stephen R C Hicks bok om postmodernismen är en intellektuell historielektion med polemisk udd. Den ger nya perspektiv på samtidens mest brännande politiska debatter och handlar i förlängningen om den liberala demokratins framtid.

Det som gör mig mest beklämd av boken och dess försvarare, som säger sig stå på sanningens sida, är deras totala avsaknad av kritik mot bokens innehåll. Äntligen ropar man lättat, kommer det någon som säger det vi vetat hela tiden, som ger oss rätt i allt det vi alltid trott på är sant och riktigt. Och lyckan är ömsesidig. Stephen Hicks visar på sin blogg hur lycklig han är över mottagandet av boken. Vi mot världen, sanningens förkämpar, individualismens tillskyndare och ekonomiseringens okritiska försvarare, håller samman och kliar varandra på ryggen. Själva fundamentet för tankarna, det moderna tänkandet, bygger på kritiskt tänkande, på sökandet efter sanningen, mot dem som tror. Men vad är det man gör på DN och Timbro, om inte precis det man anklagar postmodernismen för? Okritiskt hyllas allt och alla som står på det rättas sida, alla som är som "vi" och som vandrar längs den enda vägen. 

Timbros devis är: "Fria marknader, personlig frihet och öppna samhällen", men det gäller bara den som har den rätta läran. Inte så att de försöker tysta avvikande tänkare, men att försöka ta ära och redlighet av sin tänka motståndare utan att ens försöka förstå det man kritiserar är lika illa. Jag förespråkar också ett öppet samhälle och individuell frihet och jag är ingen motståndare till företagande, tvärtom. Den postmodernism jag tagit till mig är en postmodernism som även är kritisk till sina egna forskningsresultat och påståenden. Det jag försvarar är en postmodernism som försöker förstå världen och ALLA tankar om den, som INTE avfärdar något med ryggmärgen bara för att det sägs i namn av förnuftet. Den som på allvar hävdar att allt UTOM förnuftet ska granskas, vilket Birgersson och Timbro menar, förespråkar den enda vägen. Den enda vägen leder till olika platser och företeelser, till Gulag, Auschwitz eller EPZ i fattiga länder där arbetare utnyttjas lika hänsynslös i kapitalismens namn som de gjordes i Sibirien i kommunismens. Den enda vägen leder förr eller senare till samma plats och det är ingen plats där det råder frihet eller öppenhet.

Läser en klok artikel om detta, skriven av Peter Josephson och Frans Lundgren, på Feministiskt Perspektiv. Och jag instämmer i deras ord och analys. Jag trodde som dem att missförstånden kring denna fråga reddes ut för länge sedan, då på 1990-talet när striden senast rasade. Hur förnuftig är kritiken av kritiken, om den som kritiserar inte får kritiseras, hur öppet och fritt är samtalsklimatet då? Var finns det förnuftiga i det sättet att tänka och agera?

Är det rimligt att som journalist upphöja sin egen okunnighet till dygd? När Susanna Birgersson i ”Sanningen är mer än bara berättelser” (Dagens Nyheter, ledarsidan 30 mars) lanserar en bok om ”postmodernismen” är det svårt att överhuvudtaget förstå vad hon talar om. Det är med förvåning vi sett hur DN blivit en återkommande arena för ignoranta beskrivningar och fördomar om samhällsvetenskap och humaniora.

För en tid sedan lämnade vi en lärobok om historisk forskning till tryckeriet. Där beskrev vi helt kort de strider som den ”språkliga vändningen” gav upphov till för ett par decennier sedan. Vi trodde nämligen att de vanliga missförstånd som en gång omgav den så kallade postmodernismen hade skingrats.

Det är därför överraskande att en liberal ledarsida med hänvisningar till arvet från upplysningen försöker väcka liv i denna förvirrade diskussion. Tendensen har länge varit tydlig, exempel har tidigare anförts av Staffan Bergwik i ”Höga toner utan kunskap” (Feministiskt perspektiv 24/1). Till raden av självutnämnda rikslikare i vetenskapliga teorifrågor kan vi nu foga Susanna Birgersson.

Som lekmän har vi själva svårt att förstå många antaganden inom modern medicin och naturvetenskap. Det vore dock märkligt att förutsätta att detta beror på att forskare där inte vet vad de gör. Men det är så Birgersson argumenterar. Hon förstår inte Hegel och undrar: ”Förstod han ens själv?” Hon förutsätter att moderna teoribildningar handlar om huruvida verkligheten finns oberoende av språket samt att dagens forskare inte vill åstadkomma giltig kunskap. Vilka exempel tänker hon på? Själva har vi aldrig stött på en kollega som hävdat denna ståndpunkt.

Det vore lätt att avfärda denna journalistik som blott ett uttryck för redaktionella misstag och enskilda skribenters kunskapsluckor. Men tyvärr är den inte otypisk för hur man beskriver humaniora och samhällsvetenskap. Samma personer som normalt sett framhåller vikten av vetenskap och intellektuell redlighet uttalar sig tvärsäkert om sådant de saknar elementär kunskap om.

Vad är humaniora ett hot mot? Om förnuftet ALLTID segrar, varför tar Birgersson och Timbro då till dessa brösttoner? Och om det anses problematiskt att ställa den typen av frågor, hur förnuftiga är då förnuftets tillskyndare. Jag vänder mig som så ofta på senare tid till Nietzsche, (som Stephen Hicks i en annan av sina böcker vill förknippa med Nazism. I ärlighetens namn måste jag dock säga att jag inte läst boken, men jag hävdar heller inte att jag gjort det), som skriver följande i en av de sista aforismerna i boken Den glada vetenskapen.

... På samma sätt ligger det till med den tro som så många materialistiska naturforskare numera håller till godo med, tron på en värld som ska ha sin ekvivalent och måttstock i mänskligt tänkande, i mänskliga värdebegrepp, på en "sanningens värld" som man med hjälp av vårt fyrkantiga lilla människoförnuft slutligen skulle kunna uppnå -- vafalls? vill vi verkligen till den grad låta tillvaron dras ner till ett räkneexempel för bokhållare och inskränkta matematiker? Man ska framför allt inte försöka klä av den dess mångtydiga karaktär: det kräver den goda smaken mina herrar, smaken att ha respekt för allt som övergår er horisont!

Om det är okej att kritisera det man inte förstår så länge man försvarar det goda, kan man då med hedern i behåll säga sig försvara SANNINGEN och FÖRNUFTET? Och betänk att postmodernismens sökande efter kunskap inte skiljer sig från modernismens, kritiken sträcks bara ut lite mer och den riktas framförallt inåt, också. Jag vill se och försvarar en vetenskap som inte reducerar världen, en vetenskap som förstår verkligheten så som den verkligen är, inte så som vi människor vill att den ska vara. En vetenskap som inser sina begränsningar, som är öppen för kritik och som inte pekar ut en enda väg. Och när jag närmar mig världen på det sättet och med alla kunskaper och vetenskapliga metoder jag förfogar över ser jag mångtydighet och komplexitet. Jag är inspirerats av Nietzsche, men jag har inte gjort hans syn till min och jag försvarar inte hans tankar okritiskt. Jag använder tankarna för att förstå min värld och det som händer här, inte för att bevisa att jag har rätt. Han fortsätter.

Att bara en interpretation av världen skulle vara berättigad där er uppfattning är bestämmande, där forskningen bedrivs på ett i er mening vetenskapligt sätt (ni menar väl egentligen mekanistiskt?), en interpretation där inget annat tillåts än det som går att räkna, kalkylera, väga, se och ta på -- det är en plumphet och en naivitet, om det nu inte är en sinnessjukdom, en idioti. Vore det inte tvärtom rätt sannolikt att det just är de ytligaste utanverken i tillvaron -- det mest skenbara, huden, det sinnligt tillgängliga -- som man först får tag i? som kanske är allt man får tag i? En "vetenskaplig" interpretation av världen i den mening ni avser skulle följaktligen mycket väl kunna vara en av de dummaste, det vill säga menigsfattigaste av alla möjliga interpretationer av världen: detta sagt med adress till herrar mekanikers öron och samveten, herrar som idag gärna ger sig in bland filosoferna och på fullt allvar menar att mekaniken är läran om de primära och slutgiltiga lagar som all tillvaro måste bygga på som på sitt fundament. Men en essentiellt mekanistisk värld vore en essentiellt meningslös värld! Anta att man bedömde en musiks värde efter hur mycket av den som kan beräknas, uttryckas i siffror och formler -- hur absurd vore inte en sådan "vetenskaplig" värdering av musik! Hur mycket av den skulle man ha begripit, förstått, insett! Ingenting, absolut ingenting av det som egentligen är "musik" i den! ...

Bibliometrisk räkning av vetenskaplig kompetens kommer jag osökt att tänka på. Det allenarådande sättet att väga, mäta och räkna på kunskaperna som enskilda utövare av vetenskap har genom att räkna antalet citeringar eller publikationer, vad är det om inte att närma sig musik på det sätt som Nietzsche beskriver i citatet. En värld rom reducerats till siffror är ingen fri värld, det är en kall och livsfientlig värld. En värld som föraktar mångfald, mångtydighet och där det bara finns en väg, den rätta, bevare oss för den!