Lärande och kunskap i fokus, någon?

Debatten om skolan handlar om allt annat än lärande och kunskap. Kunskap är inte bara svårt att mäta, det är också en komplex fråga i praktiken som kräver insikt om hur lärande (som om möjligt är ännu mer komplext och svårt) fungerar, dels för individen, dels för skolan som organisation och samhället i stort. Bristande insikt om dessa aspekter och en växande oförmåga att hantera den typen av problem ser jag som det största hotet mot en svensk skola i världsklass. 

Förnekelse som strategi och ihärdigt fokuserande på annat fungerar kanske i en debatt i TV och det går säker att plocka röster på en välregisserad kampanj där en enkel lösning på problemet presenteras. Talet om skolan är utbrett och viljan att göra något är stor. över hela linjen. Alla har en åsikt och vill visa att just de bryr sig. I SvD idag skriver Sanna Rayman en reflektion som jag inte blir riktigt klok på. Den kan läsas som en kritik mot lärarna, men jag tror inte det är vad hon menar. En sak står dock klar, hon skriver inget om kunskap. Den är lärarnas ansvar. Kunskap får de bara fixa, det är deras uppdrag. Lärarna får betalat för att förmedla kunskaper, det är deras ansvar. Och blir det bara ordning och reda, vilket är Björklunds fokus just nu, kommer kunskaperna som ett brev på posten. Annars är det lärarnas fel, eller föräldrarnas. Politikernas fel är det i alla fall inte, för de satsar och prioriterar.

Problemet är att bara det som syns och som går att mäta görs och förmedlas till medierna i syfte att visa sig regeringsduglig. Valet kommer att handla om skolan. Det kommer att vara en fråga att strida om i valrörelsen. Och det kommer att presenteras lösningar, enkla lösningar. För det är så systemet fungerar. Och lösningarna kommer att debatteras, kritiseras och på det sättet användas för att bygga upp partiernas image. Skolan står i fokus, visst, men inte skolans kärnverksamhet, kunskapen och lärandet. Det talas, som i Raymans Ledare, över huvudet på lärarna och eleverna. Reinfeldts lösning på problemen följer samma logik. Han pekar ut dataspel som boven. Får vi bara bukt med det problemet löser sig allt till det bästa, då kommer kunskaperna och lärandet blomstrar. Innan valet i september kommer vi att få höra fler enkla och rubrikskapande lösningar, utan tvekan. Skolan kommer att vara i fokus. Men kunskapen och lärandet kommer inte att vara det och därmed kommer heller inte problemen med sjuknade resultat i skolan att lösas.

Ett land som inte tar sina lärare på allvar kommer inte att kunna bli en kunskapsnation. En skola som inte sätter kunskapen och lärandet i främsta rummet kommer inte att kunna leverera något vetande som fungerar och som kan göra skillnad i samhället. Det handlar inte om resurser, storleken på klasser, ordning och reda eller TV-spelande. Problemet är oändligt mycket mer komplext. Det finns inte en lösning, eller ens flera lösningar. Den enda sättet som finns att vända på den berömda Atlantångaren är att rikta fokus mot kunskapen och respektera samt lyssna på lärarna. Lärarna måste inte bara få ansvar, de måste också få mandat att göra vad de tror på och av erfarenhet vet fungerar i deras klassrum. Lärarna måste mötas med respekt och tillit. Idag talas det över huvudet på lärarna och eleverna och olika mer eller mindre verklighetsförankrade lösningar implementeras uppifrån, samtidigt som lärarnas arbetstid regleras allt mer i detalj och allt fler uppgifter åläggs dem. Samtidigt som skolorna till varje pris måste hålla budget. Ett omöjligt uppdrag. Klart att kunskaperna och resultaten dalar. För det är inte där fokus ligger. Politikerna vill och förstår inte, och lärarna kan inte, på grund av allt annat de måste göra, fokusera kunskapen och lärandet.

Läser i DN om situationen i vården. Hittar en rad paralleller. Vård är liksom kunskap ett komplext problem. Det är svårt att mäta och på systemnivå hitta en optimal lösning, men alla vet när de fått en god vård, på samma sätt som alla vet när det kan något. Ändå fortsätter vi mäta och söka efter optimala lösningar som kan implementeras över hela linjen så att organisationen kan effektiviseras och pengar kan sparas. Enkla lösningar är inte lösningen, det är problemet. Först när vi inser det kan vi börja det mödosamma arbetet med att hitta nya sätt att tänka. Först när problemens komplexitet blottlagts och den insikten sjunkit in kan vi hoppas på en vård värd namnet. Jag håller inte med om allt som sägs i Ledaren i DN, men jag instämmer i följande.

Brytpunkten går sannolikt inte att beräkna. För det är förstås enorm skillnad på att vårda idrottande 50-åringar som opererat ett knä jämfört med multisjuka 90-åringar med höftfrakturer. Idén om minimibemanning borde bytas ut mot en modell med en flexibel bemanning, som utgår både från det reella omvårdnadsbehovet och de anställdas kunnande.

För lika lite som patienterna är en matematisk massa är sjukvårdspersonalen det. En nyanställd sköterska kanske inte ens mäktar med att på ett säkert sätt ansvara för hälften så många patienter som en rutinerad kollega.

Känslan av att behöva axla ett större ansvar än man kan bära är dålig inte bara ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Detta är också ett arbetsmiljöproblem. Och vill vi ha kvar de sjuksköterskor vi satsat pengar på att utbilda så måste de ges förutsättningar att arbeta utan att stressas sönder.

Under senare år har vi kunnat se hur allt fler misstag inom vården slutat i domstol. Vårdanställda kan inte friskriva sig från ett personligt ansvar. Men arbetsgivaren borde heller inte kunna friskriva sig från sitt. Det är orimligt, oanständigt och oetiskt om till exempel barnmorskorna vid en förlossningsklinik åläggs ett arbetsbeting som är så överbelastat att en patientsäker vård inte är möjlig. Och det är orimligt om det är den barnmorska som flänger mellan barnafödande kvinnor som åtalas för vållande till annans död om hon faktiskt gjort korrekta prioriteringar men ändå inte räckt till.

Här finns en rad paralleller till situationen i skolan. Grundproblemen är de samma, men i vården dör patienter om insatserna inte håller måttet. Skolans resultat får inte lika drastiska konsekvenser, men det gör å andra sidan att problemen kan fortgå år efter år, med minskande kunskaper i samhället som följd. Och med minskade kunskaper blir det ännu svårare att hantera denna typ av frågor. Därför kan dödligheten inom vården sägas vara samma andas barn som sjuknade resultat i skolan.

Att vi har problem råder det ingen tvekan om. Det är dags att sluta tala om det. Och några nya lösningar på problemen behövs inte, för allt som tar fokus från kunskapen och lärandet är förkastligt. Lärande är liksom vård komplexa problem som inte går att lösa uppifrån eller utifrån. God vård och en lärande skola skapas i samspel mellan dem som befinner sig skolan och vården. Personalen är den enda garantin vi kan få. Och tar vi inte hand om personalen kommer ingen lösning att kunna hjälpa oss att få en värd som fungerar och en skola som främjar kunskapsutvecklingen.

Så länge ekonomi och effektivitet är i fokus kommer kunskaper och vård att bli lidande. Det är lika enkelt som ABC eller 123, men kunskap och vård är inga enkla frågor. Förstår vi det och riktar vi fokus dit finns det hopp om bättre resultat, men aldrig några garantier.