Lärare måste jobba mindre, inte mer!

Läser om skolan idag, på DN-Debatt. Kloka och tänkvärda ord av Lars Strannegård, prorektor och professor med inriktning på organisation och ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm. Reflekterar vidare i den riktning som Strannegård pekar ut. Han träffar för det mesta rätt, framförallt i analysen av synen på lärarna.

När man synar lösningarna i sömmarna så framträder dock en tydlig bild. Alla direkta insatser landar till sist i lärarnas knä. Att förändra föräldrars inställningar till sin egen roll i barnens fostran eller elevernas respekt för auktoriteter kräver värderingssystem som förefaller vara övermäktiga att skyndsamt förändra genom politiska beslut. Det finns inget starkare än kultur, och kulturer ändras inte bara för att en minister eller skoldebattör förespråkar en annan ordning. Det diffusa begreppet "skolan" handlar i förlängningen därför om en, och endast en, yrkesgrupp, nämligen lärarnas. Till syvende och sist blir debattens avstjälpningsplats för förändringskrav därför lärarna. Det är på dem som samhällets förväntningar nu läggs, i lager på lager.

Ansvaret som idag ligger på lärarna är ENORMT och för varje nytt inlägg i skoldebatten ökar bördan och växer ansvaret. Det är en fullkomligt ohållbar situation. En yrkesgrupp kan aldrig någonsin göra den skillnad som lärarna antas kunna och förväntas göra. Synen på lärarna och deras förmåga och oförmågan att förstå att det inte går att lägga så pass mycket ansvar på lärarna är en viktig del av problemen i skolan, som jag menar är ett samhällsproblem mycket mer än ett skolproblem. Vi får den skola vi förtjänar. Och om det bara är lärarna som brinner för kunskapsutveckling och lärande, om det bara är lärarna som åtgärder riktas mot, om ansvaret för kunskapen helt och hållet ligger på lärarna, då kan vi inte hoppas på någon snar förändring av läget. Vad som saknas är en nationell uppslutning bakom lärarna, liksom kollektiv uppskattning och förståelse för deras arbetssituation. Först när skolan är en angelägenhet för alla och kunskap anses vara något värdefullt och eftertraktat i sig kan vi hoppas på förändring. Alla måste vilja och vara intresserade både i ord och handling, ärligt. Annars går det aldrig att förändra kunskapsläget.

Idén med att ha lärare anställda är att de skall undervisa, men denna aktivitet har blivit till en av många andra. Enligt Skolverket har en lärare numera en kvart på sig till planering och efterarbete till en lektion. Möten i lärarlag, strategidiskussioner, marknadsföringsaktiviteter, utvecklingssamtal, sms och mejl till föräldrar äter ytterligare tid. Och väl i klassrummet är det den bristande disciplinen som hackar upp undervisningen. Det nu allt fler debattörer förespråkar är ordning och reda. Och på vem vilar då ansvaret att skapa denna? Jo, på lärarna naturligtvis. Var annars?

Lärare ska lära, undervisa och värna kunskapen. Kunskapen måste stå i centrum för skolans verksamhet. Så är det inte idag. Kunskapen har förvandlats till en formalitet, som om vetande var något man kan beställa fram och upphandla i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Där finns problemets kärna, i skolans splittrade uppdrag och ansvar. Det är bristande insikt i kärnproblematiken som gör att lärarna får allt fler uppgifter och allt större ansvar och man inför allt fler betyg, tester och kvalitetskontroller. Bristande tillit är ett växande problem i samhället, som leder till alt fler kontroller och utvärderingar. Och med allt fler instrument och allt mer tillit till dessa blir det där som sanningen antas finnas. Om man bara har stöd i en undersökning finns ingen anledning till oro. Ingen verkar tänka på att undersökningsresultat kan manipuleras, vilket görs med betygen. Mycket man sägas om PISA, men det är en rak jämförelse över alla länder. Den ljuger inte, även om den i sig inte ger några ledtrådar till vad som bör göras.

Inom organisationsteorin har de senaste årens utveckling inom läraryrket ett väletablerat namn: avprofessionalisering. Lärarna omgärdas numera av otydliga målbilder: de skall bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av en skolas varumärke så att just deras skola blir attraktiv i det fria skolvalet. När de nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och med den kommer minskad attraktivitet för yrket, lägre intagningspoäng till utbildningen, sämre löneutveckling och lägre status.

Lärare betyder något annat idag än när jag gick i skolan. Skillnaden mellan då och nu är att tilliten till lärarna har minskat, betänkligt. Idag litar man inte ens på professorer. Jag befarar därför att Strannegårds debattartikel av ansvariga politiker betraktas som en partsinlaga, ett särintresse och att tankarna som förs fram bemöts med det talande (och oroväckande ofta använda) orden: Vi delar inte den bilden. Allt är frid och fröjd, det handlar bara om att undersöka frågan på rätt sätt så får men de resultat man vill, det vill säga de resultat som stödjer den tes man går till val på. Detta att så mycket idag hämtar och förväntas hämta stöd i undersökningar visar vilken syn man har på kunskap. Alla som sysslar med vetenskap vet att det är svårt om inte omöjligt att bevisa något som har med kultur att göra. Frågor som handlar om skola, vård och omsorg är hopplösa att tala om med utgångspunkt i siffror. Att ledande politiker ändå gör det och allt mer envist väljer att föra debatten framåt på det sättet visar på bristande insikt i hur kunskap skapas. Vad som saknas och behövs är lite ödmjukhet och mer tillit.

När nu ropen skalla efter ordning och reda i skolan är lösningen att lärarna måste återvinna sin förlorade auktoritet. Lärar- och vidareutbildningar måste således fyllas med färdighetsträning i hur man skapar ordning och reda. Igen, mindre fokus på kunskaper i sig. Mer krav att en enskild yrkeskår skall stå upp mot ett helt samhälles förändrade värdesystem.

Det är så det låter från politiskt håll och det är fullkomligt ohållbart, galet och verklighetsfrämmande. Jag delar inte den bilden, men det är ingen åsikt. Mina åsikter i skolfrågan bygger på närmare 20 års forskning om kultur. Det handlar inte om något särintresse eller egenintresse. Jag har inget annat att vinna på att driva denna fråga än att mitt arbete blir mer intressant och meningsfullt. Det är politikernas tankar och åsikter som är särintressen. Det är politikerna som för fram uppgifter och pekar på undersökningar som stödjer deras tes, som försvarar sina intressen, som vill ha makten i ytterligare fyra år. Det är det enda särintresset jag ser i skoldebatten. Lärarna och forskarvärlden värnar kunskapen och Sveriges framtid, inget annat.

Den som funderar på att bli lärare drivs ofta av ett intresse för ett ämne och av en vilja att lära ut. Den som i stället är intresserad av psykosociala frågor borde rimligen välja en annan yrkesinriktning. Om en utbildning och ett yrke inte kan erbjuda förberedelser och möjligheter att praktisera det som yrket syftar till, ämnesfokuserad undervisning och möjliggörande av lärande, förlorar yrket ytterligare i attraktivitet. Att lägga till arbetsuppgifter i stället för att plocka bort är således ytterligare steg bort från yrkets kärna.

Bara att instämma. Mer fokus på kärnverksamheten, på kunskapen. Mer tillit till lärarnas förmåga och intresse för det som alla efterfrågar, vetande och kunskapsutveckling. Ansvaret för kunskapsinhämtningen åligger elever och deras föräldrar och ansvaret för uppskattningen och värdesättandet av kunskaperna åligger samhället och näringslivet. Det är inte så det ser ut idag och därför har vi problem. Vi söker efter enkla lösningar och är därför dömda att suboptimera, vilket leder till ökade problem. Där finns pudelns kärna, i helheten, det vill säga sammanhanget som samhället utgör och där kunskapen, alltså den reella kunskapen, den som faktiskt existerar i verkligheten, omsätts i handling.

Det franska skolsystemet har en organisatorisk lösning som underlättar för lärare att utöva sin profession. Den kallas elevvårdsenhet och den har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till enheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Om en elev stör undervisningen skall läraren anmäla detta till elevvårdsenheten, och det är den som har den övergripande kontrollen över elevens närvaro och uppförande. Det är denna enhet som tillsammans med lärarna ser till att elever som stör, vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda parter till möten. Det är denna enhet som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Elevvårdsenheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.

Det är ingen lösning, för det finns som sagt inga enkla lösningar, men det är något vi kunde inspireras av. Idag löser vi problemen genom att öka lärarens ansvar och ge lärare mer arbetsuppgifter. Vi löser så att säga problemen inom nuvarande budget. I Frankrike satsar man mer pengar på skolan och där ser man värdet av kunskapen. Det kan vi göra här också. Lärare kan få mer tid att undervisa, men då måste det anställas fler i skolan och det kostar pengar. Och kostar det pengar då går går det inte, för då ökar kostnaderna och det utmanar politikernas politik som idag går ut på att sänka skatterna. Det är en matematik som är enkel att förstå. Det är därför man hellre schackrar med sitt samvete och visar upp en undermålig undersökning som stödjer sin tes eller försöker misstänkliggöra den som anmäler avvikande åsikter, än jobbar med grundproblemet, förutsättningslöst och med fokus på en verklig lösning. Därför bryr man sig inte om kärnan i problemet, det man bryr sig om är bilden av sig själv. Klart att skolans resultat sjunker då, när allt handlar om yta och pengar kan kunskapen aldrig hävda sig.

Att tydlighet och arbetsspecialisering inom kunskapsintensiv verksamhet leder till effektivitetsvinster och mindre stress är välkänt inom nationalekonomi och arbetssociologi. Alla initiativ som avleder lärarna från det de vill göra och kan bäst måste därför karaktäriseras som målinriktad kvalitetsförsämring och misshushållning av resurser.

Som sagt, bara att instämma. Problemet framstår bara som gåtfullt och svårlösligt om man håller fast vid sin ideologi. Om man verkligen vill förstå och om man menar allvar med de fina orden om att skapa en skola världsklass finns inga problem.

Nu när jakten på orsaker till Pisaresultaten har avstannat och blickarna i stället vänds mot praktiska lösningar gäller det att noga avhålla sig från initiativ som leder till ytterligare pålagor för lärare. Vi vet hur det ser ut i vården, där arbetsspecialiseringen sätts på undantag och läkare fått allt mindre tid att utöva sin profession, till förmån för tidrapportering och kvalitetsdokumentation. I korthet: alla initiativ som på något sätt minskar möjligheterna för lärarna att undervisa leder ofelbart till ytterligare statustapp för läraryrket, och varje sådant initiativ innebär en ökad lutning av skolans nedförsbacke. Lärare måste avlastas så att de kan utöva sin profession.

Som så många påpekat är Pisaresultaten en effekt av en samhällsförändring som skett på bred front där minskad auktoritetstro och färre krav från vuxenvärlden skapat ett annat samhällsklimat. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Samhällsklimatet har förändrats och vi måste inse att det i dag krävs organisatoriska lösningar bortom relationen mellan lärare och elev. Den enda sättet Sverige kan återhämta sig på efter Pisaknocken är genom arbetsspecialisering. Skolan måste därför söka nya organisatoriska lösningar som möjliggör för lärare att utöva sin profession, nämligen att undervisa.

De avslutande orden gör mig glad, för under 2014 kommer jag att arbeta med just dessa frågor. Jag har bytt avdelning och ämne. När den kulturvetenskapliga utbildning där jag jobbade förut lades ner har jag fått söka mig andra arbetsuppgifter och jag fann sådana in företagsekonomi, med inriktning mot just organisation. Jag känner nu att jag är på precis rätt plats och i helt rätt sammanhang. Jag kommer att kämpa för det jag tror på och jobbar vidare, för Sverige, kunskapen och ett mer öppet och tillåtande samhälle, i tiden och meds sikte på en hållbar framtid.