Man kan tycka och göra som man vill, och det gör man. Man, som i politiker och andra makthavare som anser sig ha monopol på såväl frågorna och svaren som tolkningen av den forskning som används för att undersöka ämnet. Man kan och man gör, men det betyder inte att det går att komma undan med vad som helst. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Humaniora, till exempel, eller konst och kultur, anses idag av många vara en lyx som vi inte har råd att hålla oss med. Och det går bevisligen att dra ner på anslagen, spara och rensa i leden. Det som är (kortsiktigt) lönsamt kan få finnas kvar, på nåder. Det andra ska bort. Men, som sagt, förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Förr eller senare står vi där, som samhälle betraktat, och kliar oss i huvudet. Vad var det som hände? Var finns den kompetens som vi behöver, nu när vi behöver den? Humaniora är ingen lyx, humaniora är vetenskapen om människan och om levande liv, om kultur, förändring och vardagen. Humaniora ger kunskaper och utvecklar kompetenser som behövs, vare sig vi ser det eller ej. Ingen kommer undan humaniora. Humaniora behövs. Igår, idag och imorgon. Lika mycket som andra vetenskaper. Jag stärks i den uppfattningen av att läsa recensionen av boken Uncharted. Big Data as a lens on human culture, som är publicerad i SvD idag. Alexandra Borg skriver följande i sin recension.
”Big data” är ett i raden av fluffiga moduttryck som sipprat in i vardagsspråket under det gångna året. Det används av många, men förklaras av få. Harvardforskarna Erez Aiden och Jean-Baptiste Michel lyckas ta ner begreppet på jorden och kan med ”Uncharted” förklara innebörden. Boken är något så ovanligt som ett försvar för humanistiskt tänkande och samtidigt ett lovtal till maskinen, och ett ypperligt inlägg i den många gånger snedvridna diskussionen om hur datorerna begränsar våra liv.Jag läser detta som en beskrivning av det mellanrum där människan blir människa; med kroppen, mellan kulturen och maskinerna vi använder för att leva våra liv på det sätt vi vant oss vid. Begreppet människa går inte att reducera till antingen eller, människa är alltid både ock. Därför är mellanrummen centrala. Där, i det dunkla och outgrundliga, slumpmässigt kaosartade, finns de frön som realiseras och kan iakttas av forskare. Man kan lätt förledas tro att insikten om Big Data utplånar eller belyser det där mellanrummet, att vi nu kan få svar på alla våra frågor, att kulturen nu går att dissekera likt atomerna som länge sågs som livets minsta, odelbara beståndsdel, men som visat sig vara en sammansättning av ännu mindre partiklar. Big Data och alla de möjligheter som öppnar upp sig där kan förleda oss tro att vi inte behöver humaniora. Därför är boken Uncharted viktig. Den visar att hur mycket data vi än får kommer det där mellanrummet alltid att finnas kvar. Om det utplånas, tänker och tror jag, på goda grunder, finns inget liv. Det som ett slags kulturens och livets motsvarighet till naturens lagar. Sanningen är att ju mer data vi har, desto viktigare blir det att kunna förstå den. Och det är här som humaniora lyfts fram av författarna till boken som recenseras.
Stora informationsmängder är en sak, att tolka dem ett annat. Det är här humaniora kommer till sin rätt. För att analysera konsumtionsbeteenden, förutspå terrorattacker eller spåra förekomsten av oregelbundna verb i 1600-talslitteraturen krävs hermeneutisk kompetens. Big data, menar de båda forskarna, kan bli själva länken mellan kommersen och elfenbenstornet, mellan näringslivet och akademin. Big data är svaret på humanioras kris.Förmågan att tolka är svår att lära sig och det finns aldrig ett sätt, det finns alltid många, olika sätt. Därför behövs även en väl utvecklad förmåga att kritiskt granska och utvärdera tolkningar, som aldrig handlar om att hitta sanningen. Att tolka handlar om att konstruera en rimlig förklaring av det som är komplext, motsägelsefullt och dunkelt. Det handlar vidare om att förstå när denna kompetens är tillämpbar och utgör den enda vägen fram. Om att hantera osäkerhet, inte om att kontrollera den.
”Uncharted” kritiserar inte de humanistiska vetenskapernas avsaknad av naturvetenskaplig metodik. Istället förespråkar författarna en forskning driven av nyfikenhet och slumpartade sammanträffanden, snarare än av fastslagna hypoteser och experiment. Det kan tyckas som om forskarparet vill kasta ut teorin med badvattnet. Så är inte fallet – som de själva skriver är det meningslöst att göra en miljon upptäckter om inte en enda kan förklaras.Skillnaden mellan förstå och förklara brukar användas för att skilja kultur- och naturvetenskap åt. Båda behövs, som sagt. Det räcker inte att veta att, man måste veta hur, när och man måste kunna bilda sig en uppfattning om varför också. Det krävs för att samhället ska bli hållbart. Den enda vägen leder alltid fel. Besparingar eller nedskärningar inom humaniora påverkar balansen inom akademin och det i sin tur påverkar forskningen, som påverkar underlagen till politiska beslut och i förlängningen samhället som helhet. Allt hänger ihop, ingen människa är en ö. Och förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla.
Big Data är intressant som fenomen. Om det handlar boken också. Det är inte bara en teknikoptimistisk, okritiskt dräglande, fascinerad beskrivning av alla möjligheter. Boken är också en reflektion över vad den nya tekniken gör med oss och den kultur vi lever och andas genom. Ny teknik förändrar helheten inom vilken den finns och verkar. Teknik är aldrig ett neutralt inslag, allt och alla påverkas ömsesidigt.
Vetenskapliga paradigmskiften är ovanliga och omvälvande. Gemensamt för dem är att de reviderat sättet vi betraktar oss själva och vår omvärld. Aiden och Michel argumenterar för att även big data och den teknik som gör den användbar ska ses som en i raden av upptäckter som förändrar våra tankesystem. Liksom mikroskopet och teleskopet på sin tid, tillhandahåller den en lins som gör det möjligt att blicka in i världar som hittills varit dolda. Big data omkullkastar också den rådande ideologin. Sedan Aristoteles har vi varit upptagna med att finna kausaliteten, orsaksförhållandet bakom en händelse. Med big data riktas fokus på sambandet, på vad snarare än varför. Många googlesökningar på influensaliknande symtom ger till exempel en fingervisning om att en epidemi är i antågande. Snarare än att försöka förstå varför, kan man rikta fokus mot att förhindra spridningen.Även humaniora förändras, måste lyssna och lära. Fast det handlar om förändring, om att anpassa sina verktyg och om att se och förstå hur samt om att tolka och försöka förklara. Big Data ersätter inte humaniora, den ger oss möjlighet att ännu bättre förstå och ger uppslag till ny forskning om människan och om levande liv. Makt handlar det om. Makten över informationen som idag finns tillgänglig och över tolkningen av denna information. Boken väcker en massa avgörande och viktiga frågor.
Aidens och Michels bidrag till den kritiska debatten handlar om rätten till informationen. Vem äger den data som storföretagen ackumulerar? Hur kan den komma samhället till gagn om oberoende forskare inte får analysera den?Om vi förleds tro att alla frågor har ett svar. Om vi tror att Big Data kan förutsäga framtiden. Då är vi alla farligt ute. Samhället och framtiden skapas, gemensamt av alla oss tillsammans, i handling och interaktion. Kommunikation uppstår mellan människor, mellan maskiner. Och mellanrum är ömsesidigt upprätthålla. Att företagen tjänar pengar på Big Data är uppenbart och att de vill ha makten över den information som finns är självklart. Har inga problem att förstå det, men att vi som samhällsmedborgare kollektivt tillåter detta är obegripligt. Att vi ger stöd åt lagar som gör det möjligt för företagen att skaffa sig kunskaper om oss och som gör det möjligt för dem att tolka siffrorna i enlighet med företagens intressen. Big Data handlar om makt, och ju större datamängd man har, desto större makt.
Beträffande mjukvaruföretagens ovilja att släppa ifrån sig sina kunddataregister är situationen alltid densamma, oavsett om forskaren är från Harvard eller Halmstad: i samtal med Google eller Amazon är det alltid företagets jurist som får sista ordet.
Humanioras kris är en fiktiv kris. Humanvetenskaplig kompetens behövs mer än någonsin. Dags att vakna och att börja jobba. Ingen kommer undan kulturen. Förr eller senare måste vi ta tag i frågan. Hellre förr än senare. För ju länge vi väntar desto dyrare blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar