Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 5

Sigmund Freud var och är en auktoritet. Och på auktoriteter och experter är det svårt att inte lyssna, speciellt inte om alla andra lyssnar hänfört och antecknar minsta ord och noterar varje nyans i det som sägs. Om alla accepterar följer och ingen kritiserar, eller om den eller de som reser invändningar eller ställer frågor fördöms, är det svårt att vara kritisk. Ingen vill vara ensam. Människan är ett socialt djur, en följare behöver ett sammanhang för att överleva. Det är så människan fungerar. Utan kulturen och bakom kulturens tunna skal finns bara biologi och affekter. Det måste man ha med sig in i alla diskussioner om kunskap. Utan insikt om och beaktande av den kunskapen blir det svårt att tala om vad vi vet och vad som är sant eller osant. Finns det evidens för det du säger nu, undrar kanske någon? Evidens svarar jag då, varifrån har du fått uppfattningen om att det är enda sättet att veta säkert? Den uppfattningen är också kulturell. Det är en kulturell överenskommelse. Akademin är också kultur, det glömmer man väldig lätt och ganska ofta.

Svenska Akademins ordspråk, snille och smak, tycker jag på ett bra och enkelt sätt fångar det jag vill säga. Kunskap om människoblivande och kultur kan inte alltid backas upp med evidens, av det enkla skälet att kultur inte är en fast och entydig entitet. Kultur är föränderlig och högst komplex. Kultur är det som hålls för sant, också. Det räcker att ett antal människor ska hålla något för sant så kommer det att påverka vad som är möjligt att göra. Därför finns det lika många svar att hämta från snille som från smak. Litteraturen, teatern, konsten är fylld av lika mycket visdom som vetenskapen. Ändå håller vi fast och renodlar att mer, ofta i effektivitetens namn, snille, på bekostnad av smak. Betänk då att Shakespeare är lika mycket expert på människan och mänskligt beteende som Freud. Eller H C Andersen, vars berättelse Kejsarens nya kläder, som till formen sett är anspråkslös men till innehållet och kunskapen är oerhört klok och insiktsfull. Ofta behövs det ett litet oskyldigt barn, som ställer "dumma" frågor, för att lossa förtrollningens band.

Är Freud klok för att han hittat sanningen om människan, eller anses han klok för att hans syn på människan anammats och gjorts till kulturellt allmängods? Och går det ens att avgöra skillnaden? Det är viktiga frågor som måste ställas, även om det inte finns några definitiva svar. Den typen av frågor ställer Deleuze och Guattari hela tilden, till olika fenomen och auktoriteter. De lyssnar på och lyssnar som barn och de tar barns frågor på allvar.

Franny is listening to a program on wolves. I say to her, Would you like to be a wolf? She answers haughtily, How stupid, you can't be one wolf, you're always eight or nine, six or seven. Not six or seven wolves all by yourself all at once, but one wolf among others, with five or six others.

Detta påpekande, denna insikt om hur vargar lever och fungerar är naturligtvis inte ett bevis på att Freud är fel ute. Deleuze och Guattari är kritiska, men de hävdar inte att Freud har fel och att de har rätt. Det enda de säger är att det kanske finns andra sätt att se på och förstå den berättelse som Vargmannen förmedlar. Deleuze och Guattari ställer kritiska frågor till Freud, de skjuter inte hans teori i sank med hjälp av evidens. De lyssnar dock lite mer noggrant på Freuds klients berättelse, och tar den på större allvar, än Freud gör. Och de använder och utgår från sina kunskaper om biologi och annat också, utgår inte bara från psykologins kanon. Vill man verkligen veta måste man göra det, beakta alla kunskaper man har tillgång till. Inte bara lyssna till forskare och kunskaper från det smala område man finns och verkar i. Vad vet vi om vargar egentligen? 

In becoming-wolf, the important thing is the position of the mass, and above all the position of the subject itself in relation to the pack or wolf-multiplicity: how the subject joins or does not join the pack, how far away it stays, how it does or does not hold to the multiplicity.

Att vara varg handlar om att upprätthålla en position i en grupp av vargar. Ensamma vargar är och fungerar inte som vargar gör, de behöver flocken för att bli hel och för att fungera optimalt. Inte helt olikt människan alltså. Visst finns det eremiter och ensamlevare, men detta att vara människa (med allt vad det innebär) är ett socialt fenomen. Människor behöver andra människor att spegla sig i och för att förstå sig själva. Kunskap om det djupt mänskliga finns inom oss alla och det vetenskapen om människan gör är egentligen att ge oss ledtrådar till sådant vi redan vet. Människovetenskaperna upptäcker inte det mänskliga, de är snarare som Freud (men även Deleuze och Guattari) medskapare av mänsklighet. Det handlar om ett ständigt förhandlande. Jag blir jag och du blir du och vi blir vi, tillsammans. Genom att lyssna på och leva med varandra skapar vi oss själva och den mänsklighet vi är en del av. Lyssna, reflektera, lär. Låt din inte hänföras av auktoriteter. Det är budskapet som Deleuze och Guattari förmedlar. Och de lyssnar som sagt.

To soften the harshness of her response, Franny recounts a dream: "There is a desert. Again, it wouldn't make any sense to say that I am in the desert. It's a panoramic vision of the desert, and it's not a tragic or uninhabited desert. It's only a desert because of its ocher color and its blazing, shadowless sun. There is a teeming crowd in it, a swarm of bees, a rumble of soccer players, oragroup of Tuareg. lam on the edge of the crowd, at the periphery; but I belong to it, I am attached to it by one of my extremities, a hand or foot. I know that the periphery is the only place I can be, that I would die if I let myself be drawn into the center of the fray, but just as certainly if I let go of the crowd.

Kanske är Franny inget barn, men det spelar inget roll. Det viktiga är inte vem, utan vad som sägs. Det handlar som sagt om att lyssna, om att lyssna lika mycket och lika noga på vem som än talar. Annars är risken, och det är en uppenbar risk, tro mig, att man lyssna mindre kritiskt på experter och auktoriteter. Och det är farligt, för det är djupt mänskligt och inte alls svårt att förstå att det blir så. Därför måste vi påminna oss om att lyssna samt utveckla och använda verktyg för att närma oss det som sägs, vi måste inse betydelsen av att kritiskt värdera innehållet. Det är lätt att tappa fokus på gruppen om man på förhand utgår från att det bara finns autonoma subjekt. Lika lätt som det är tappa bort skogen för alla träd. Helheter, sammanhang är vad som ger saker och händelser mening. Det är så jag läser Frannys berättelse och så jag förstår den invändning eller kritiska fråga som Deleuze och Guattari riktar mot Freud. Men bara för att människan är en gruppvarelse, en mindre del av en större helhet, betyder inte att det finns någon enkel lösning. Kultur och människoblivande är komplext och svårt att förstå och hantera.

This is not an easy position to stay in, it is even very difficult to hold, for these beings are in constant motion and their movements are unpredictable and follow no rhythm. They swirl, go north, then suddenly east; none of the individuals in the crowd remains in the same place in relation to the others. So I too am in perpetual motion; all this demands a high level of tension, but it gives me a feeling of violent, almost vertiginous, happiness." A very good schizo dream.

Det som sägs i drömmen kan betraktas på olika sätt. Beroende på vilket kulturellt sammanhang man lever och verkar i samt är en del av, kommer än det ena än det andra sättet att betraktas som det normala, det självklara. Och i den västerländska, moderna, kulturkretsen och sammanhanget lyssnar man mer på experter än lekmän och den som betraktas som galen lyssnar man inte alls på. Oavsett vad hen säger. Det är synd, menar Deleuze och Guattari, för det finns lärdomar att dra och kunskaper att hämta precis överallt. Det är oklokt att på förhand avgöra vem man ska lyssna på, för då kommer man dels att gå miste om massor, dels utarmas den kritisk förmågan att lyssna och reflektera över det som sägs. Och den är kanske viktigare än något annat. Lyssna, reflektera, lär:

To be fully a part of the crowd and at the same time completely outside it, removed from it: to be on the edge, to take a walk like Virginia Woolf (never again will I say, "I am this, I am that").

Ingen är något, alla förändras och blir till, än det enda, än det andra. Genom livet befinner vi oss i olika sammanhang och dessa kontexter är aldrig oskyldiga boxar som vi går oförändrade in i och ut ur. Boxarna, sammanhangen, kulturen är lika viktig som jag är, om det är mig som människa jag vill förstå. Att vara kulturvetare är lite som att vara på gränsen. Och är man kulturvetare kommer man aldrig fram till något, inte för att man inte vill det, utan för att man inte kan. För det går inte att säga något bestämt om människan. Hen är inte, hen blir och förändras. Det finns evidens för det, men det går inte att bevisa påståendet. Som sagt, att vara kulturvetare är ingen enkel position att vara i.