Dagens Nietzsche, om dunkelhet och mänsklighet

Från klarhet till klarhet vill vi gå. Lager efter lager av slöjor lyfts från våra ögon, av vetenskapens hjältar som kämpar vid kunskapsfronten, för vår skull. För ett blomstrande samhälle och en ljusnande framtids skull söker vi kunskap, det sanna, det rätta, det klara och enkla. Det dunkla föraktas, bespottas och jagas med ljus och lykta. Och den som dunkelt talar brännmärks och hånas. Vägen vi slagit in på och kartan vi navigerar efter ser ut så. Är det bra, eller dåligt? Frågan måste ställas och någon måste ställa den. Och när den nu är ställd kan jag inte låta bli att reflektera över den, med benägen hjälp av Friedrich Nietzsche.

Återvänder ständigt till Nietzsche och hittar varje gång något klokt att tänka vidare med och om. Lär mig hela tiden mer, om hur det är och vad det innebär att vara människa. Och om betydelsen av sådan kunskap. Lika spännande, utmanande och utvecklande som arbetet med hans texter är, lika skrämmande och alarmerande är det att jämföra insikterna som den gamle 1800-talsfilosofen förmedlar till oss, med hur det är och ser ut i vårt samhälle. När jag läser Nietzsche stärks jag i övertygelsen om kulturvetenskapens nytta, samtidigt som jag frustreras över oförmågan i samhället idag att förstå värdet med och behovet av kunskaper om kultur, om det djupt mänskliga.

196

Hörselsinnets gränser. -- Man hör bara de frågor på vilka man är i stånd att finna ett svar.

Lyssna, lär. Nietzsche kastar ur sig denna typ av insikter hela tiden. Han blandar längre texter med kortare och kastar sig mellan ämnen. Det ser ut att vara en enda röra utan någon som helst röd trår. Om man inte ger sig tid att läsa vill säga, om man ger upp allt för snabbt. Nietzsche undervisar inte, han ger oss verktyg att förstå oss själva. Därför är han ständigt aktuell, även idag, långt efter hans död och i ett helt annat samhälle. För det han skriver om är det djupt mänskliga och om den mänskliga kulturens särart och funktion. Nietzsche håller upp speglar eller prismor som vi kan skåda oss själva och vår samtid genom. Han presenterar inga sanningar för oss, det är verktyg och uppslag till tankar att tänka vidare kring vi får oss till livs. Det är omöjligt att förhålla sig passiv till texter av Nietzsche, för de mobiliserar kraft, väcker affekter till liv och placerar frågor i huvudet som pockar på uppmärksamhet. Håll med om att citatet träffar mitt i prick, rakt i debatten om den svenska skolan, kanske? Det är i alla fall vad jag ser. Det är så jag läser och förstår citatet.

Därför lyssnar vi hellre på den som ger oss klara, enkla och entydiga svar, på alla frågor vi har. Den som kan svara gillas alltid och uppfattas vara intelligentare än den som inte kan. Så går det som det går också med skolan och utbildningssystemet. Det klara är svaret, men vi har glömt frågan, den centrala frågan. Frågan om det mänskliga, både i enskildhet och kollektivt. Kravet på klarhet gör att vi förnekar kulturen, för den kan aldrig vara annat än dunkel eftersom den består av dina och mina tankar, som aldrig kan överförras mellan oss och ut till resten av samhället utan förvrängning. Och när kulturvetaren ställer frågor som adresserar det problemet, som är resultatet av vetenskapligt arbete, är det få som är i stånd att lyssna. Där är skillnaden mellan så och nu liten.

179

Tankar. -- Tankarna är skuggor av våra förnimmelser -- alltid dunklare, tommare, enklare än dessa.

Det är ett slags förbannelse detta, att människan å ena sidan tvingas uppleva världen i hela dess vidd och komplexitet, och å andra sidan har ett språk och en tankeförmåga vars funktion inte på långa vägar kan mäta sig med det som ska kommuniceras. Konsekvent glömmer eller förnekar människan sin egen mänsklighet. Det är inte bara hörseln som har gränser, även tankarna och och förmågan att förstå förnimmelserna har det. Därför kan tanken om och idealiseringen av klarheten, ljuset och det enkla leva vidare. Den gör det genom att kulturen förnekas. Det som inte undersöks vetenskapligt, undersökningar som inte accepteras som vetenskapliga, når inte lyssnarna, allmänheten, dem som behöver insikten. Kulturforskningen jobbar med frågor som ligger nära gränsen för det vetbara och kulturforskaren tvingas tala även om det som inte är klart och det som inte går att förstå, för det är så resultaten av dennes vetenskapliga arbete ser ut. Kulturen är dunkel till sin natur, det kan ingen människa i världen ändra på. Ändå försöker vi. När kulturens komplexitet blir för stor förnekas både kulturen och komplexiteten. Det är en fråga som inte har ett svar och därför lyssnar vi lika lite på frågan som på svaret. Vi förnekar oss själva kunskaper och insikter som behövs för att vi ska förstå och kunna utveckla metoder för att hantera tillvaron.

Det är mänskligt att ha begränsningar. Ingen är perfekt. Men det är idiotiskt att förneka det eller att skjuta på budbäraren. För det leder till försämrade kunskaper om det som är viktigt. Det leder till problem som hotar att växa oss över huvudet. Tillsammans når man längre än på egen hand. Och för att bygga upp en bättre förståelse för kulturen som ingen kommer undan behöver vi samarbeta, behöver vi utveckla och ständigt förfina ett gemensamt språk för att tala om det som är komplext, vagt och ofta motsägelsefullt; kultur. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att förstå det som är gemensamt för människan, det som människor delar och som förenar men lika ofta skiljer människorna åt. Kulturvetenskap försöker och strävar efter klarhet, men når det långt ifrån alltid. Fast det betyder inte automatiskt att det är kulturvetarna det är fel på.

173

Vara djup och verka djup. -- Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet; den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i; den är så ängslig av sig och går så ogärna ut i vattnet.

Kloka ord och klart tänkt om det som är svårt och vagt. Handen på hjärtat, visst känner du igen dig? Jag känner igen mig och det är ofta med lätt rodnad på kinderna jag läser Nietzsche. Hans frågor och tankar är inte alltid lätta att begripa, även om han uttrycker sig klart. För det han talar klart och redigt om är vagt och dunkelt. Och om vi misstar honom för en som talar dunkelt om det som i själva verket är klart, då går vi miste om och förnekar oss själva kunskaper som vi behöver.

Vikten av att inse skillnaden på dunkelhet och dunkelhet är avgörande och viktig. Den kunskapen är samhällsbyggande kunskap, vetandet om människan och kultur är inte nyttiga kunskaper som leder till tillväxt. Det är essentiella kunskaper i vars avsaknad ingen tillväxt eller ekonomiskt välstånd existerar överhuvudtaget. Som någon klok människa har sagt: Du tycker det är dyrt att utbilda människor i humaniora. Försök låta bli så får du se vad det kostar. Ändå är det detta vi gör, försöker låta bli. Försöker förneka kulturen genom att låta bli att lyssna på det örat. Det går ett har, eller det har gått bra ett tag. Nu kommer resultaten. PISA visar vart vi är på väg och mer av samma kulturförnekande och bildningsfientliga forsknings- och utbildningspolitik löser inget. Tvärtom förvärras situationen för varje dag som förnekelsen och jakten på en klarhet som bara i undantagsfall går att nå fortsätter.

Först när vi lärt oss förstå hur människan fungerar, ensam och i grupp och när vi lärt oss hantera våra inneboende brister och kan samarbeta för att nå längre och förstå mer kan vi hoppas på en vändning. Vad gör finansministern i det läget, för att möta utmaningarna vi alla står inför. Han fortsätter förneka, låter bli att lyssna och hävdar att att är i sin ordning. Han sänker studiebidraget som borde ha höjts för länge sedan. Han visar med all önskvärd klarhet och tydlighet att han inte har förstått någonting av det som vi människor behöver veta en hel del om för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag håller med Sveriges studentkårer: Oerhört korkat!

Läs Nietzsche, lär dig lyssna och förstå att det som är dunkelt och vagt aldrig kan uttryckas enklare än så!