Det är skillnad på forskare och forskare

Forskare är en titel att vara stolt över. Måste ibland påminna mig om och upprepa det för mig, att jag är forskare. Jag är docent. Även om det är svårt att få ihop den vetskapen med erfarenheten av att vara jag så är jag stolt, glad och enormt tacksam, inte bara för att jag har ett arbete där det ingår forskning, utan för att jag dessutom får umgås med och träffa så många kloka människor och intresserade studenter. Jag är inte världens mest sociala människa, men utan möten med andra, kunskapsutbyte och lärda samtal klarar jag mig inte. Alla forskare är inte lika roliga att vara nära eller ha att göra med. Det finns massor av uppblåsta, ointellektuella pösmunkar som är mer intresserade av sin egen karriär än av kunskap i akademin. Sådana forskare försöker jag undvika. Sedan finns det som sagt andra forskare, forskare som Johan Fornäs till exempel. Han är ett föredöme, någon jag beundrar. Han är klok, beläst, intresserad av väldigt mycket, tar alla föreläsningsuppdrag på största allvar, har nått internationell ryktbarhet och är dessutom en av de mest ödmjuka människor jag mött. Tillägnar därför helt enkelt dagens bloggpost Johan Fornäs, som skrivit dagens Under Strecket om den nyss bortgångne Stuart Hall. Mycket av det Fornäs skriver om Hall passar in på honom själv, och jag beundrar båda lika mycket. Understreckaren avslutas med följande ord och det är bara att instämma.

Stuart Hall gjorde skillnad – inte i ensamt majestät utan i samverkan med andra. Hans dialogiska interventioner saknar vi redan, men de är än mer värda att inspireras av.

Jag är ingen snabbläsare och det finns väldigt mycket att läsa. Och hela tiden kommer det nya texter som man bara måste ha koll på. Stuart Hall har jag därför alldeles för lite insikt om. Hans texter har helt enkelt inte blivit lästa i den utsträckning de förtjänar, det inser jag när jag läser Fornäs text. Som student var han given på etnologikurserna om etnicitet, men jag fångades av andra teorier, sökte mig fram längs andra vägar. Aldrig omedveten om Hall, men tyvärr samtidigt inte speciellt insatt. Grunderna har jag koll på, och de stora linjerna. Men jag har aldrig bekantat mig på djupet. Fast nu har jag fått en referenstext att utgå från, för Fornäs har koll. Fornäs har läst och han är bra på att introducera. Läs hela understreckaren så förstår du.

Jag är som sagt inte tillräckligt insatt i Halls produktion för att skriva något om texterna. Men det finns egenskaper hos Hall som Fornäs lyfter fram och som jag vill peka på, för jag saknar de i akademin. Det är för mycket fokus på karriär, på enskilda forskare och lärosäten. Idag är det jag, jag, jag som står i centrum. Jag som visat mig värdig i konkurrensen med andra. Jaget överskuggar allt. Om lysande undantag från den regeln vill jag skriva. Om forskaregenskaper som är sällsynta, men viktiga. För kunskapens skull, för vetandet och det livslånga kollektiva lärandet. Fornäs skriver:

Hall engagerade sig så småningom allt starkare i frågor om migration, mångkultur, rasism och etnicitet, i böcker som ”Questions of cultural identity” (1996) och ”Different. A historical context” (2001). Han blev central i fältet för postkoloniala studier, men också i en vidare tematisering av hur identiteter och skillnader konstrueras genom sociala samspel och förblir motsägelsefullt fragmenterade och föränderliga, vilket även influerade dem som undersökte genus och sexualitet.

Alla nämnda titlar skrevs tillsammans med andra. Andra storheter blir kända för ett eller flera massiva egna verk som får vid spridning, men Hall var annorlunda. Han varken tog någon doktorsexamen eller gav ut egna monografier. I stället verkade han tillsammans med andra i kurser, antologier, tidskrifter, radio och tv, konferenser, utställningar och andra kollektiva projekt. Han var ingen solospelare, utan en klok och lyhört pådrivande medspelare –ett slags kollektiv mentor, lite som Mandela.

Det finns alldeles för många solospelare. Inte bara i akademin utan i samhället i stort. Alldeles för många som är mer intresserade av sitt eget rykte än av kunskap och kritiskt tänkande. Även om jag själv inte har använt Hall i min egen forskning så är jag djupt imponerad av hans förmåga att kommunicera. Det är inspirerande. Det ger mig kraft och mod att fortsätta. Och lite typsikt är det, att den som kommunicerar och är en medspelare inte får lika mycket uppmärksamhet som soloforskaren eller fixstjärnorna. Mandela är ett lysande undantag och jag gillar jämförelsen. Som sagt, det behövs fler sådana människor i samhället. Mer solidaritet, kollektivt tänkande och lyssnande. Mindre av jag och mer av vi. För samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Hall var emellertid inte bara bra på att kommunicera och lyssna.

Varken till formen eller innehållet stelnade Halls arbete någonsin till ett avrundat Verk, utan var ständigt i process, i samspel med andras idéer. De kulturstudier han inspirerade förblir ett rörligt politiskt projekt, ingen fixerad akademisk disciplin. Han bildade ingen fast skola utan öppnade framåtsyftande dialoger med ingripande syfte. Det är ingen slump att två volymer tillägnade Halls verk heter ”Critical dialogues in cultural studies” (1996) och ”Without guarantees” (2000).

Inser här att Hall var en intellektuell nomad, liksom Gilles Deleuze, vilket är två tänkare jag nog alltid trott varit svåra att förena. Så är det naturligtvis inte. Alla tänkare går att använda simultant, det finns inget i en enskild tanke eller teori som gör den inkompatibel. Allt handlar om hur. Det handlar också om en vilja att se och om förmåga till kreativitet. Hall och Deleuze var intresserade av olika saker. Båda var dock forskare i rörelse. Dialogiska, samtalande forskare. Ständigt på väg, tillsammans med den kultur de studerar. Alltid fokuserade på kunskapen, vetandet. Hall är en forskare att inspireras av, som människa lika mycket som forskare. Forskare är också människor. Lätt att glömma det. Forskaregenskaper är mänskliga egenskaper och även om man inte har läst Hall, även om man inte själv är forskare, kan man inspireras av honom. Björklund, till exempel, borde lyssna och lära. Hans ambitioner och strategier för den svenska skolan och landets högre utbildning samt forskning går på tvärs mot allt det som Hall stod för.

Halls insatser förenade alltså på ett fruktbart sätt egenskaper som annars brukar glida isär, men som sammantaget gjorde honom till en i högsta grad kommunikativ forskare.

För det första hade han något att säga, att kommunicera. Han drev linjer, med en osviklig förmåga att som vägvisare samla spretiga perspektiv till en övertygande riktning i den politiska debatten. Hans kunskapssökande måste göra skillnad i den sociala världen – i politik, kultur och vardagsliv. Kulturstudierna måste göra interventioner, inte bygga slutna teoretiska luftslott av inåtvänt mediterande. I fokus stod makt, men inte som metafysisk essens utan som något konkret och socialt, i relation till motstånd men också till mening och identitet. Strävan att knyta samman mening och makt eller kultur och politik delade hans kulturstudier med den äldre kritiska teorin liksom med kultursociologin.

Halls intresse för makt var jag bekant med. Och det är viktigt. Vetande är bara makt om kunskapen faller makten på läppen, om kunskapen inte utmanar eller kritiserar. Makt är därför viktigare för vetande än tvärt om. Den som har makten bestämmer vetandet. Därför handlar kulturstudier om att analysera uttryck för makt. Och Hall har visat hur man kan göra för att inte fastna i kritik. Att vara kritisk är inte samma sak som att kritisera. Lätt att glömma det. Och när man är strängt upptagen med att göra egen karriär är det också lätt att glömma det omgivande samhället. Det gjorde som synes aldrig Hall. Han bröt ny mark, öppnade upp och kommunicerade. Han tog sig utanför akademin och spred kunskaperna i samhället. Den tredje uppgiften talas det om, men få gör så mycket som Hall gjorde. Kanske förr att det inte är akademiskt meriterande. Att blogga till exempel, är ur karriärhänseende bortkastad tid. Det Björklund tål att tänkas på. Spridandet av kunskap är snudd på viktigare än att forska tänker jag, för kunskaper som låses in i smala tidskrifter eller en trång akademi, kan de ens sägas vara vetande? Jag menar att kunskap som inte används är ingen kunskap, bara ord på ett papper till ingen nytta.

Hall vidgade kulturforskningens fält genom att ta tidigare föraktade ”låga” fenomen på allvar: populärkultur, mediekultur, arbetarkultur, mångkultur… Inget mänskligt var främmande för honom – eller för kulturstudierna i hans anda. Han förlorade sig ändå inte i obskyra detaljer utan förmådde vaket identifiera aktuella huvudfrågor och orientera i en snårig politisk och teoretisk terräng. Med okuvlig energi och vilja till förändring förmådde han samtidigt se nyanser och komplexitet.

För det andra förmådde han nämligen också lyssna och förmedla andras tankar, inte bara låsa in sig i ett rättroget läger. Där skilde han sig från många med stark egen agenda men föga intresse för vad andra har att tillföra. Hall hade en imponerande kombinatorisk och kommunikativ begåvning.

Det finns alldeles för många läger av rättrogna. Alldeles för mycket ängslan i akademin idag. På tog för mycket bevakande av gränser och byggande av murar mellan ämnen. Här behövs Hall och när jag läser och tänker på vad Fornäs skriver blir jag än mer ledsen över att Hall är död och borta. Som tur är finns hans texter kvar. Och det finns som synes forskare som förvaltar hans arv, som inspirerar och sprider kunskaperna. Om man nu inte finner innehållet i Halls texter intressant, så både kan och bör man låta sig inspireras av hans sätt att tänka.

Exempelvis urskilde han 1980 två konkurrerande huvudparadigm i kulturstudierna: en historiskt inriktad kulturalism som Hoggart och Williams företrädde, och en yngre strukturalism som upplöste kulturella helheter i diskursiva konstruktioner. Men medan många radikaler tog för givet att man måste ta ställning för de senare mot de förra så betonade Hall i stället att bägge behövdes för att motverka varandras brister. Strukturalismen sätter frågetecken kring kulturernas enhetlighet medan kulturalismen problematiserar strukturtänkandets brist på historisk förändringstematik.

När han sedan 1997 skrev om representationer lät han strukturalistisk semiotik från Saussure till Barthes brytas mot Bachtins mer processorienterade dialogicitet. Aldrig räckte ett teoribygge ensamt till, utan det fanns alltid utrymme att diskutera vidare från andra perspektiv.

Få har lika tydligt genomfört ett så brett gränsöverskridande, dels mellan olika ämnen, dels mellan akademin, kulturlivet och politiken. Hall vann erkännande inom många vetenskapliga fält, vilket delvis förklarar bredden i reaktionerna på hans död. Hans namn är centralt i så vitt skilda fält som mediestudier, kulturstudier, sociologi, politisk teori, antropologi och postkoloniala studier, och för dem som studerar så vitt skilda ting som populärkultur, ideologier och identiteter.

Brobyggandet sträckte sig långt utanför akademin. Han deltog i flera konst- och utställningsprojekt och var mycket jazzintresserad. Den tidskrift han var med och startade 1995 fick heta Soundings, som betyder sondering eller pejling men också associerar till ljud och därmed röster. Hela hans intellektuella arbete var en pejling av samtidens ödesfrågor, med musikaliska kvaliteter i det emotionellt engagerande och det polyfoniska samspel där tydliga teman bryts i levande improvisationer.

Halls kommunikativa förmågor grundades i hans egen bana och position i samhället och akademin. Med sin jamaicanska bakgrund såg han sig som ”familiar stranger” i Storbritannien, en ”inside outsider” som behöll viss distans till brittiska institutioner och därmed förstod dem bättre och förmådde röja nya vägar genom de intellektuella fälten.

Raden av framstående akademiker som kommit in i vetenskapen från sidan är lång. Inavel är aldrig bra. Det är svårt att se nyanser och uttryck för makt om man är allt för hemtam i miljön. Kulturstudier kräver att man kan distansera sig, inifrån. Ett visst mått av förfrämligande är nödvändigt och det underlättas av att man har andra erfarenheter, ser annorlunda ut eller på andra sätt bryter från normen. Det visar Hall och det har många andra visat. Kulturstudier inget man lär sig snabbt och effektivt eller något man river av med hjälp av standardiserade modeller. Kulturstudier är ett sätt att leva. Forskaregenskaperna är på många sätt viktigare än kunskaperna och verktygen är viktigare än vetandet. För kunskaper om kultur är föränderliga. Kulturforskaren måste därför följa med, måste leva i och tillsammans med dem hen studerar. Kulturstudier handlar om kommunikation. I följande citat från Johan Fornäs understreckare ser jag konturer till en möjlig en svensk skol- och utbildningspolitik.

Han var gränsöverskridande banbrytare men samtidigt brobyggare, en fritt nätverkande intellektuell, en akademiker-aktivist som navigerade mellan olika aktuella teoretiska riktningar, alltid med klokt nyanserad men samtidigt bestämd och kritisk röst. Socialt knöt han ihop olika grupper i gemensamma projekt på ett sätt som få andra förmådde, och personligt framträdde han som en människa med särskilda kvaliteter: med pondus, allvar och närvaro i tidens stora frågor, någon som övertygande bottnade i egna erfarenheter.

Stuart Hall är död. Låt oss tillsammans se till att hans tankar och inspirerande person och livsgärning inte dör. Kultur är inget i sig själv. Kultur är det vi gör tillsammans. Det spelar roll vad vi gör och hur vi gör kultur.