Fokus på skolan, eller skolans fokus?

Återkommer till vissa frågor oftare än andra. Skolan är en sådan fråga, ständigt aktuell och alltid lika viktig. Utbildning är inget någon kan ta lätt på. Ett samhälle som inte prioriterar och värderar kunskap är ett ohållbart samhälle. Därför återkommer jag till skolan, för att hålla frågan aktuell och för att utbildning ligger mig varmt om hjärtat även personligen. Utbildningens utmaningar och sökandet efter kunskap har varit min räddning, från rastlöshet, hopplöshet och tristess som aldrig leder till något gott, för någon. Skolan är ett av de ben som ett hållbart samhälle vilar på. Utbildning är viktigare än något annat i ett modernt samhälle. Överlever gör vi ändå, men vardagen kommer att se helt annorlunda ut och möjlighetshorisonten kommer att krympa betydligt. Utan väl utvecklad kunskap och vida spridd förmåga hos allmänheten till självständigt kritiskt tänkande ökar riskerna och hållbarheten försämras. Därför angår skolan oss alla, inte bara lärarna och eleverna. Därför återkommer jag dit och bevakar jag den frågan. För min egen skull och för din, och alla andras skull.

Det slog mig när jag läste dagens tidningar att ett stort problem är det fokus som anläggs i frågan. Det spelar roll hur man talar om skolan, dess verksamhet, uppdrag och kunskapen. Idag råder ingen tvekan om att skolan står i fokus, alla talar om och säger sig värna skolan. Men det man talar om är skolan som verksamhet och lärarnas, rektorernas, politikernas och elevernas roll. Fokus är på skolan, men ingen eller ytterst få talar om skolans fokus. Möjligen med undantag för Björlund som dels vill ha ordning och reda, dels ett Nobelpris. Skolan betraktas som en produktionsenhet i samhällets tjänst. Skolan förväntas leverera resultat. Skolan ska göra skillnad. Och gör skolan inte det kallas utländska experter in. Om resultaten uteblir rivs himmel och jord upp och anklagelserna haglar, både till och från höger och vänster.

Felet med skolan eller orsaken till att det råder kris i utbildningssystemet, att kunskapsnivån och förmågan sjunker i relation till många andra länder, är att fokus ligger på fel saker. Håller med Johannes Åman på DN som reflekterar över resursfrågan. Det handlar inte om resurser, det är inte där lösningen på problemen finns. Utan resurser går det inte att förändra något, men kunskap är ingen resursfråga.

Ändå är resursfrågan en av regeringen Reinfeldts svagaste punkter i skolpolitiken. Det beror inte bara på att vilseledande retorik ibland kan vara effektiv. Huvudskälet är att de analyser som allianspartierna själva gör av skolkrisens orsaker tydligt pekar mot åtgärder som ofrånkomligen kostar mycket pengar.

En politisk samstämmighet om att nyckeln till en vändning ligger hos lärarna har under senare år vuxit fram. Det är i klassrummet det avgörs om ett land tillhör medelmåttorna eller världens effektivaste skolsystem. Välutbildade, empatiska, motiverande lärare med höga ambitioner för alla sina elever är själva grunden.

Klassrummet är absolut en av kunskapsutvecklingens nyckelscener. Mötet och relationen mellan lärare och elev är centralt, men om allt fokus läggs på den aspekten kommer frågan inte att lösas. Dels blir ansvaret som läggs på lärarna, för att de ska lösa problemet allt för stort, dels ...

finns inget rakt samband mellan lärarlöner och elevresultat. Men en kår vars lönenivå och allmänna arbetsvillkor försämrats under flera decennier drabbas ofrånkomligen av rekryteringsproblem och sjunkande status.

Att bryta en sådan negativ spiral är inte billigt. Eftersom regeringspartierna, liksom Socialdemokraterna, gör analysen att läraryrket måste göras mer attraktivt kräver trovärdigheten att de också visar oss pengarna. Mer resurser är inte tillräckligt för att eleverna ska nå bättre resultat. Men i just det läge som svensk skola i dag befinner sig är ett nytillskott av pengar nödvändigt.

Mer resurser förändrar inte fokus och kommer inte i sig att lösa problemen, av det enkla skälet att det inte finns någon enkel lösning. Skolan är ingen gåta som bara har ett svar. Skolan är mycket mer komplex än så. Det är brist på insikt om den saken som är en av förklaringarna till att skolan befinner sig i kris. Det mesta jag läser om skolan handlar om skolans fokus, om olika åsikter om skolan och resultatet. Det oroar mig att det finns så mycket åsikter och att det läggs ner så mycket möda på tankar om skolan och skolans resultat. Att det inte talas mer om skolans fokus, om innehållet och vardagen där, om kunskapen. Det är djupt oroande att intresset för skolans rykte är viktigare än skolans innehåll. För mig är det obegripligt att det görs unders ökningar om synen på och förtroendet för skolan. Läser till exempel att förtroendet för skolan i Stockholm är svagt.

Skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) ser inte siffrorna som något tecken på sviktande skolkvalitet i Stockholms stad.

– Jag tror att resultatet snarare speglar stockholmarnas högt ställda förväntningar än situationen i våra skolor, säger Edholm och jämför med exempelvis Göteborg och Malmö.

– Våra elevers resultat är bättre och fler går vidare till högre studier. Mycket är bra, men självklart finns det saker att förbättra. Samtidigt har vi kanske varit för dåliga med att föra ut allt bra som sker i våra skolor.

På frågan om förtroendet för friskolor är andelen Stockholmare som har litet eller mycket litet förtroende för skolan ännu högre, 55 procent, mot 45 procent för övriga länet.

Skolan, som debatterats kraftigt i svenska medier, har i flera opinionsundersökningar lyfts fram som den största valfrågan.

Skolborgarrådet delar inte den bild som opinionsundersökningen ger. Därmed visar hon i ord och handling prov på det allvarligaste problemet i hela utbildningssystemet, nämligen en växande kunskapsignorans. Om och när skolans rykte är viktigare än kunskapen, och om och när resultatet, så som det framställs i olika undersökningar, det som går att mäta och väga, är viktigare än kunskapen, är skolan i kris. För skolan är ingen resultatenhet. Skolan är en plats för lärande och kunskapsutveckling. Detta att skolan står i fokus för valrörelsen riskerar att förvärra problemen, riskerar att på sikt utarma kunskapen och den allmänna förmågan i samhället att tänka kritiskt. Skolan mår inte bra av att vara i fokus, det är kunskapen som ska stå i fokus.

Det är inte vad undersökningar visar som är det viktiga, inte resultatet, det är kunskapen, vetandet och hur det omsätts i handling som betyder något. Skolans rykte är en underordnad fråga utan betydelse och ju mer fokus som läggs på den desto mindre fokus hamnar på kunskapen. Orsaken till att jag uttrycker mig så pass tvärsäkert om detta är den gamla och välkända tanken om eller definitionen av bildning: Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Ju mer jag läser och lär och ju mer jag forskar och skriver, desto tydligare blir det. Kunskap går inte att mäta. Kunskap är en förmåga som är alldeles för komplex för att mätas och räknas på. Jämför gärna elever mellan olika skolor och länder, men försök inte mäta och utvärdera. Fokusera inte på skolan, fokusera på kunskapen.

En förutsättning för att skolan ska vara en plats för lärande och kunskapsutveckling är att det omgivande samhället och dem som har makt och inflytande talar och bryr sig på allvar om kunskap. Så länge kunskapen inte har ett egenvärde kommer skolans resultat att vara svajigt. Så länge makthavare avfärdar varandra utan väl underbyggda argument och så länge det debatteras mer än det samtalas. Så länge böcker, läsning och bildning inte betraktas som det viktigaste. Exakt så länge kommer skolans resultat och samhällets kunskapsnivå och intellektuella förmåga att utarmas. Allt och alla hänger ihop. Skolans resultat är en avspegling av samhället. Skolan är en del av samhället lika mycket som samhället är en del av skolan.

Något att fundera på, ikväll när melodifestivalen drar igång sin tredje deltävling ... Underhållning? Absolut, men är det verkligen mer av den varan vi behöver? Om vi verkligen bryr oss om skolan menar jag.