Bloggpost 1600

Detta är bloggpost 1600 sedan starten. Det trodde jag inte när jag skrev den första. Det är lite som med mina studier, som inleddes för att ta mig bort från ett yrke jag inte trivdes med och en miljö där jag inte fick den intellektuella stimulans jag kände att jag vill ha och behöver för att må bra. Målet med studierna var vagt och slutpunkten förpassades så långt fram i tiden som möjligt. Jag följde minsta motståndets lag och sökte de kurser som intresserade mig. Och ju mer jag läste desto mer upptäckte jag var intressant. Ju fler och svårare kurser jag klarade av desto högre satts ribban. Studietiden förknippar jag idag med oupphörlig lycka och jag är djupt tacksam för allt som åren på Göteborgs Universitet gav mig. Jag bloggar delvis för att betala tillbaka till samhället för kunskaperna som idag berikar mitt liv och gör att jag har kunna få och även behålla världens bästa arbete.

Att vara Lektor handlar om att både fortsätta lära, om att undervisa och forska. Jag är fortfarande inne i den lärprocess som inleddes på GU, höstterminen 1991. Surfar fortfarande på vågen av inspiration som lärande utgör. Lär mig fortfarande. Jag ser bloggen som ett slags ständigt rullande tenta och så länge jag blir läst och får kommentarer anser jag resultatet godkänt. Jag är tacksam för att jag får hålla på, för det är ni som bestämmer, alla ni som läser det som här publiceras. En post om dagen är målen, men ibland, som idag blir det två eller fler. Det beror på. Så länge det finns läsare har jag inspiration, för det är med skrivandet som med studierna, ju mer man skriver desto mer finns att skriva om. Det ena ger det andra och det går alltid att fördjupa kunskaperna.

Skrivandet hjälper mig att tänka och det som finns publicerat utgör ett slags minnesbank för tankar jag tänkt. Både jag och den som läser kan gå tillbaka och plocka upp tankar från tidigare bloggposter. Det är en process som lever sitt eget liv. Känns ofta som jag bara följer med, som att tankarna och texten bara förmedlas genom mig, i samspelet som uppstår mellan vardagen på högskolan och böckerna jag läser, dagstidningar, radio, TV och filmer. Det tar aldrig slut. Kulturen finns överallt och följaktligen står jag som kulturvetare aldrig utan empiri. Alla ämnen har (minst) en kulturell aspekt och går alltså att granska med kulturvetenskapliga glasögon. Det är min övertygelse och än så länge har det som sagt blivit 1600 poster. Det finns fler uppslag och saker att reflektera över. Jag fortsätter så länge det är roligt. Det mitt enda mål, att bara skriva om och när det känns inspirerande och jag anser att jag har något att säga.

Allt blir naturligtvis inte lika bra, men så länge det kan bli bättre vågar jag publicera tankarna ändå. Här är inte målet att allt ska bli perfekt, här är en plats att väcka tankar på, att inspirera och låta sig inspireras. Just nu är skolan i fokus och det blir många texter om det ämnet. Det ligger mig mycket varmt om hjärtat och utgör så att säga grunden för min vardag och allt annat. Lärande och utbildning är basen för samhället och utan en välfungerande och kunskapsinspirerande skola finns ingen hållbarhet, som är ett annat tema jag ofta återkommer till. Kunskap och makt löper som en röd tråd genom alla texter. Fokus ligger hela tiden på nästa post, och nästa. En till, och så ytterligare en. Liksom mina studier försöker jag låta tankarna växa organiskt.

Tänker tillbaka till och återanvänder det jag skrev i den bloggpost som uppmärksammade att jag skrivit 100 inlägg. Det mesta av det jag skrev och tänkte då gäller än. Även bilden och bildtexten är aktuell.

Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen.


Värme. Kom. Nu!

Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …

Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, o ch lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!

Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!

Återkommer med fler tankar om projektet Flyktlinjer när jag skriver bloggpost 1700, om jag inte tappat sugen innan dess, men det tror jag inte. Det känns inte så här och nu, men jag lovar som vanligt inget. Det blir som det blir med den saken. Än en gång: TACK! Utan er blir det inget skrivet.