Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 4

Jag vet inte mycket om psykoanalys, men har alltid fascinerats av människor och det människor gör, ensamma och kanske framförallt i grupp. Har som bekant haft svårt att passa in och känna mig hemma, kanske är det därför. Världen och människorna har liksom framstått som gåtfulla. Jag har aldrig riktigt kunnat slappna av helt, i något sammanhang. Inte ens hemma, ensam. Inte på riktigt. För när jag har gjort det inser jag att jag nog är ganska ensam om att fungera som jag fungerar. Det är inga riktigt märkliga saker det handlar om, tro inte det, då hade jag absolut förstått. Det handlar om små saker, detaljer. Därför blir världen och människorna fascinerande. Varför uppfattas just mina egenheter som så märkliga? Jag tycker ju nästan jämt att jag gör som folk gör mest, ändå reagerar omgivningen. Reaktioner styr man inte över och jag är känslig för reaktioner, andras reaktioner. Livet har tvingat mig utveckla den känsligheten. För jag kan aldrig lita på att jag läst av situationen rätt. Kan aldrig helt och fullt bara vara mig själv. Kanske är det därför jag intresserar mig för kultur och psykologi.

För länge sedan sökte jag en kurs i psykologi, men kom inte in. Tror det var tur, för som jag förstått saken hade det inte riktigt passat mig. Psykologi är ett naturvetenskapligt ämne, med sanningar och rigida krav på evidens. Jag fungerar inte optimalt om jag tvingas in i sammanhang där allt är givet och det finns omfattande regler att hålla sig. Jag är lite som kejsarens näktergal, jag behöver ett visst mått av frihet för att komma till min rätt. Rigida regler, kontroll uppifrån och när resultatet är givet på förhand. Fixar inte det. Därför känns det spännande och ganska befriande att närma mig Freud och psykoanalysen med hjälp av Deleuze och Guattari, som är respektlösa mot auktoriteten Freud. Kritiken de riktar mot psykoanalysen handlar om det, om ämnets i allmänhet och Freuds i synnerhet, maktanspråk. Freud är så till den milda grad säker på sin sak att han inte lyssnar på sina klienter. Han har sin bild klar på förhand. För den är ju sann, som han ser det. Makt korrumperar och upplysta despoter finns och fungerar bara i teorin. Det visar Deleuze och Guattari i sin analys av fallet Vargmannen.

We're not far from wolves. For the Wolf-Man, in his second so-called psychotic episode, kept constant watch over the variations or changing path of the little holes or scars on the skin of his nose. During the first episode, which Freud declares neurotic, he recounted a dream he had about six or seven wolves in a tree, and drew five. Who is ignorant of the fact that wolves travel in packs? Only Freud. Every child knows it. Not Freud.

Deleuze och Guattari lyssnar på vad Freud säger och iakttar hans mått och steg. Tar hans ord på allvar. De lyssnar inte på auktoriteten Freud, utan på hans ord. Respektlöst, kanske, men viktigt. Om vi lyssnar hänfört och okritiskt till auktoriteter och makthavare försätter vi oss själva i underläge. Att Vargmannen gör det är enkelt ett begripa, men vi behöver inte göra det. Freud vet mycket och är klok, ingen tvekan om det. Men han vet inget om vargar, det är uppenbart och det påverkar hans analys av Vargmannens berättelse.

With false scruples he asks, How are we to explain the fact that there are five, six, or seven wolves in this dream? He has decided that this is neurosis, so he uses the other reductive procedure: free association on the level of the representation of things, rather than verbal subsumption on the level of the representation of words. The result is the same, since it is always a question of bringing back the unity or identity of the person or allegedly lost object.

Freuds självpåtagna uppdrag är att bringa reda i kaoset och att (åter)skapa den enhet som antas ha gått förlorad. Han har bestämt sig, symptomen indikerar neuros och det aktiverar den verktygslådan, de metoderna. Och när experten vet och är säker på sin sak behöver han inte lyssna lika noga, så han går till verket, i enlighet med kunskaperna som mästaren nått ryktbarhet med. Freud låter klienten tala, men han lyssnar selektivt och lägger bara märke till det som passar hans på förhand uppgjorda mall. Vill påpeka att jag inte tar ställning här. Jag är inte tillräckligt insatt i psykoanalysen för det. Kan inte avgöra rimligheten i det Deleuze och Guattari säger om Freud, men det som sägs och sättet de griper sig an problemet är intressant. Och i deras analys finner jag uppslag och verktyg till analyser av kultur och makt.

The wolves will have to be purged of their multiplicity. This operation is accomplished by associating the dream with the tale, "The Wolf and the Seven Kid-Goats" (only six of which get eaten). We witness Freud's reductive glee; we literally see multiplicity leave the wolves to take the shape of goats that have absolutely nothing to do with the story. Seven wolves that are only kid-goats. Six wolves: the seventh goat (the Wolf-Man himself) is hiding in the clock. Five wolves: he may have seen his parents make love at five o'clock, and the roman numeral V is associated with the erotic spreading of a woman's legs. Three wolves: the parents may have made love three times. Two wolves: the first coupling the child may have seen was the two parents more ferarum, or perhaps even two dogs. One wolf: the wolf is the father, as we all knew from the start. Zero wolves: he lost his tail, he is not just a castrater but also castrated. Who is Freud trying to fool?

Analysen av berättelsen har inget med berättelsen att göra. Freud lyssnar inte, eller förstår inget annat än sin egen teori om sexualiteten. Och som berömd auktoritet och läkare behöver han heller inte lyssna. Patienterna kommer inte till honom för att han ska förstå dem och deras berättelse, de kommer dit för att han ska bota dem, vilket han gör. Men vad beror det på att patienterna känner sig botade? Vad är det som får dem att uppträda normalt efter att ha genomgått terapi? Är det är att Freud har botat dem, eller är det för att psykets kraft är stark och kroppen svag? Viktiga frågor som handlar om mellanmänskliga relationer, om kultur. Människan är social, till sin natur. Anpassar sig är följer flockens ledare. Bara det att Freud var den han var och bara det att klienterna fick ligga på hans berömda divan har betydelse och kan inte underskattas. Ingen tvekan om att många blivit botade, men återigen vad beror det på? Det är den viktiga frågan. Att ifrågasätta, granska och analysera är att visa respekt. Att lyssna på vad som sägs är att ta personen på allvar. Det gör Deleuze och Guattari, men inte Freud. Han lyssnar inte på Vargmannen, han placerar in honom i ett fixt och färdigt tolkningsschema.

The wolves never had a chance to get away and save their pack: it was already decided from the very beginning that animals could serve only to represent coitus between parents, or, conversely, be represented by coitus between parents.

Deleuze och Guattari tar Vargmannen och hans berättelse på fullaste allvar och de använder inte bara sina kunskaper i psykologi och psykoanalys som utgångspunkt för sin analys av berättelsen. De använder alla sina kunskaper. Framförallt använder de kunskaper om vargar och vargars beteende för att se om det inte finns alternativa tolkningar. Freud gör tvärt om, han tvingar in Vargmannens berättelse i sin tolkningsmodell där sexualiteten är det centrala och han ser bara det han bestämt sig för finns att se. Han lyssnar inte, han levererar bara sina svar, sin tolkning och i kraft av sin titel och sitt rykte anammas orden och accepteras tolkningen. Inte bara av Vargmannen utan även av allmänheten och eftervärlden. 

Freud obviously knows nothing about the fascination exerted by wolves and the meaning of their silent call, the call to become-wolf. Wolves watch, intently watch, the dreaming child; it is so much more reassuring to tell oneself that the dream produced a reversal and that it is really the child who sees dogs or parents in the act of making love. Freud only knows the Oedipalized wolf or dog, the castrated-castrating daddy-wolf, the dog in the kennel, the analyst's bow-wow.

Vargar iakttar och agerar i grupp, men för Freud betyder det inget särskilt att berättelsen handlar om vargar. Tolkningen av berättelsen som Deleuze och Guattari för fram handlar att vargarna skulle kunna få en mer aktiv och framträdande roll, att vargarna skulle kunna betyda en längtan hos Vargmannen att bli en varg. Kanske skulle han kunna vara lika hjälpt av att lyssna och lära av vargarna. Kanske är det en flock han behöver, ett sammanhang att ingå i och vara en viktig del av. Kanske, men den typen av tolkning eller förslag passar inte in i Freuds modell. Om Freud skulle lyssna på och ta Vargmannen på allvar, om han skulle acceptera tolkningsförlaget som Deleuze och Guattri lägger fram, då skulle Freud inte vara Freud. Freud pekar på sexualiteten och ser bara den, inget annat. Man kan säga att Freud sitter fast och är instängd i sin egen bild av sig själv. Makt gör det med människor, makt korrumperar, även den som har makt och gör anspråk på tolkningsföreträde.