Fredudianska felsägningar och kulturfilosofi 3

Håller på att avsluta ett bokprojekt. Har tre obrutna skrivardagar framför mig hemma vid datorn, med bara ett minimum av andra krav. Nu ska det ske. Äntligen. Fast det är svårt att komma igång. Svårt att ta sig ur sängen. Kände av lite förkylningssymptom i går morse som fortfarande finns kvar. Det spänner lite över ögonen. Kroppen gör sig påmind och bjuder motstånd. Som tur är har jag varit med förut. Skrivandets psykologi ser ut så där. Visst är det förenat med lust att skriva och för mig är det ett sätt att tänka. Men just slutförandet av ett projekt som jag filat på i snart ett år är smärtsamt. Ett slags födslovåndor är vad jag känner. Och ju mer jag tror på projektet, ju viktigare det är för mig, desto större blir motståndet som kroppen mobiliserar. Det är inte första gången jag känner så, jag är som sagt van. Ändå är det plågsamt. För att lura kroppen med på banan, in i processen, får jag ta till vissa trick. Ritualer. Med åren har jag lärt mig hur min kropp fungerar, hur jag fungerar och hur helheten ska fås att fungera. Mycket tack vare Freud och texter om psykoanalys.

Freud är viktig, men inte på det sätt han själv trodde. Hans texter fungerar inte som instruktionsböcker. Han äger inte sanningen om människan. Undantagen är många, variationen i populationen stor och förändringen över tid är enorm. Freuds storhet ligger bara dels i hans texter och analyser, men utan spridningen som tankarna fått och förtroendet för hans person och kunskaper, utan inflytelserika följare. Utan upprepning och implementering, ingen Freud i den bemärkelse vi idag lägger i begreppet. Freud är lika mycket Siegmund som han är vårt kollektiva minne av författaren och psykoanalytikern Freud. Freud är inte auktoriteten och alla andra följare, Freud blir Freud genom kulturell interaktion och genom att hans tankar accepterats och införlivats i det kollektiva medvetandet. Det är viktigt för fortsättningen. Deleuze och Guattari är kritiska till Freuds texter, eller hans tolkningar av klienternas berättelser. Freuds tolkningsföreträde och maktanspråk är det som satts under lupp i platån: 1914: One or several wolves?

No sooner does Freud discover the greatest art of the unconscious, this art of molecular multiplicities, than we find him tirelessly at work bringing back molar unities, reverting to his familiar themes of the father, the penis, the vagina, Castration with a capital C...

Freud har bestämt sig. Hans tolkning är inte bara den rätta, det är den enda möjliga. Det är hans fasta övertygelse, det är vad han mobiliserar kraft kring. Och den som står på sig, som vinner anhängare och som säger saker som fungerar, hen kommer att nå framgång. Sådan ser den kulturella logiken ut. Freuds brytning med kollegan Jung handlade om just tolkningen. Överge aldrig sexualiteten. Den tolkningen är den enda tolkningen, allt annat är omöjligt. Alla älskar en vinnare. Någon som står emot kritik och som överlever. Och ju större motstånd och ju fler strider som vinns desto större blir ryktbarheten och auktoriteten. Sedan står det inte på förrän tankarna sprids och andra tar dem till sig. Efter ett tag har tankarna frigjort sig från dess upphovsman, eller kvinna och blivit till en del av kulturen. Där befann sig Freuds tankar när Deleuze och Guattari tog sig an dem och började granska vad Freud gör och säger egentligen. Deluze och Guattari lyssnar inte bara på Freud, de lyssnar lika mycket på klienten, på vad som faktiskt sägs.

(On the verge of discovering a rhizome, Freud always returns to mere roots.) The reductive procedure of the 1915 article is quite interesting: he says that the comparisons and identifications of the neurotic are guided by representations of things, whereas all the psychotic has left are representations of words (for example, the word "hole"). "What has dictated the substitution is not the resemblance between the things denoted but the sameness of the words used to express them" (p. 201). Thus, when there is no unity in the thing, there is at least unity and identity in the word.

Freud har bestämt sig och en närläsning av hans text ger, enligt Deleuze och Guattari, vid handen att han som ovan blandar samman olika saker och skarvar en del, i akt och mening att få ihop sin tolkning med klientens berättelse. Han lyssnar selektivt och placerar in ord och sentenser på de platser där de passar in, i Freuds övergripande modell för tolkning av berättelsen. Freud är auktoriteten, det är hans ord som gäller. Och den som har makt får också gehör och genomslag, hens ord synas sällan i sömmarna. Få vill stöta sig med den som har makten. Bara den som själv aspirerar på makt gör det, men det är i så fall ingen hemlighet och om utmanaren inte har på fötterna, om hen är mindre karismatisk eller saknar anhängare, är kampen avgjord på förhand. Det är makt reproduceras. Och det är makt som analyseras av Deleuze och Guattari, det är inte primärt Freud som kritiseras.

It will be noted that names are taken in their extensive usage, in other words, function as common nouns ensuring the unification of an aggregate they subsume. The proper name can be nothing more than an extreme case of the common noun, containing its already domesticated multiplicity within itself and linking it to a being or object posited as unique.

Kulturens komplexitet och mångfalden av betydelser tvingas av Freud in i den enhet han på förhand bestämt sig för och sedan envist håller fast vid. Detta är fullt möjligt, mening är alltid kontingent. Viktigt detta, utan makt finns bara mångfalden av betydelser och en ohanterlig komplexitet. Vi vantrivs i kulturen, sa ju Freud också, för den disciplinerar oss. Utan enighet och kompromisser finns ingen kultur. Det är en central utgångspunkt. Deleuze och Guattari för inte fram en egen, alternativ tolkning av Vargmannens berättelse, de tar honom på orden och lyssnar på vad han har att säga, till skillnad från Freud som tvingar in hans berättelse i ett på förhand uppgjort tolkningsschema. Freud utövar och reser anspråk på makt. Deleuze och Guattari analyserar maktrelationer och undersöker konsekvenser av olika tolkningar. 

This jeopardizes, on the side of words and things both, the relation of the proper name as an intensity to the multiplicity it instantaneously apprehends. For Freud, when the thing splinters and loses its identity, the word is still there to restore that identity or invent a new one. Freud counted on the word to reestablish a unity no longer found in things. Are we not witnessing the first stirrings of a subsequent adventure, that of the Signifier, the devious despotic agency that substitutes itself for asignifying proper names and replaces multiplicities with the dismal unity of an object declared lost?

Mening låses hela tiden fast. Det är så kultur blir till och dessa fastlåsningar av betydelse är vad kulturvetenskapen undersöker. Hur går det till när mening uppstår? Vilka krafter är i rörelse? Hur det maskineri ut som bestämmer mening? Om detta ska det handla i fortsättningen, i följande bloggposter. Freuds tolkningar och (lyckade) försök att låsa fast betydelser ska synas i sömmarna. Vargmannens berättelse ska plockas fram i ljuset och han kommer att bli lyssnad på och tagen på allvar. Men nu har jag kommit igång med tankeverksamheten. Min skrivarmaskin har startat. Jag har en bok att skriva klart. Återkommer imorgon, eller kanske senare idag om jag kör fast eller tappar kraft och inspiration.