En sak som slår mig är att jag aldrig blir färdig med något. Jag är alltid på väg, i rörelse. Det är där jag finner lugnet och ron, i förflyttningarna. När jag inte står stilla och stampar, för då får jag panik. Då kryper det i mig, när jag inte får röra mig. Det måste inte alltid vara fysisk rörelse, eller det är sällan det uppstår problem som har med att jag inte kan sitta still att göra. Jag är ganska bra på att sitta still, oftast. Det har varit min räddning tror jag, att jag kunnat hålla mig i skinnet. Värre är det med tankarna, som ständigt rör sig. Därför blir jag aldrig färdig. Därför har jag svårt att planera. Men jag är väldigt bra på att förbereda mig, för jag brukar komma ihåg det jag lär mig och det som en gång fångat mitt intresse. Ju äldre jag blir och ju mer jag förbereder mig, desto bättre går det att hantera vardagen och jobbet. Färdig blir jag dock inte, det känns inte så. Ständigt på väg, det är min lott i livet. Att aldrig kunna slå mig till ro, att alltid vara i rörelse.
Det är en annan av sakerna som är både ett problem och en förtjänst, för mig, så som jag fungerar. Med eller utan diagnos. Om allt fokus låg på en diagnos hade jag kanske förtröstat och funnit mig, accepterat mitt öde, gett efter. Om jag hade utretts och stämplats som något hade jag kanske funnit mig i auktoriteternas dom över mig. Hade jag kanske aldrig vågat eller orkat repa mod, igen och igen. Hade jag kanske aldrig vågat försöka, igen och igen. Hade jag kanske aldrig förberett mig på det sätt jag nu faktiskt har. Kanske hade jag fått en plan att hålla mig till. Kanske hade jag accepterat att stängas in i diagnosens trånga universum och tacksamt tagit emot den hjälp jag tilldelats. Jag är idag glad att det inte blivit så, tacksam nästan för att det inte fanns någon som visste då, när jag var yngre, om ADHD. Idag har jag lärt mig hantera den jag är och de sätt jag fungerar på. Jag har förberett mig och har genom årens rastlösa sökande skaffat en bred kompetens. Det är jag tacksam för, speciell nu när jag dessutom med årens rätt slipats av lite i kanterna. Det går lite långsammare nu, men bara lite.
Att aldrig kunna slå sig till ro och att alltid vara på väg har tvingat mig att bli bra på att greppa sammanhanget snabbt. Och jag har blivit bra på att fånga tillfällen i flykten och göra något av det jag har. Nackdelen är att jag aldrig lärt mig något fullt ut. Jag kan lite om mycket.
Allt detta, i kombination med det faktum att jag är etnolog och forskar om kultur, ser jag som en lycklig tillfällighet, ett ödets nyck. För det gör mig till en bra kulturforskare. Jag ser saker få andra ser och kan se mönster i det som andra uppfattar som kaos. Jag har upparbetat en intuition för kultur, kulturell förändring och för till synes osynliga maktordningar. Jag ser, förstår och kan förklara. Att skriva det utan att känna ett visst obehag är omöjligt. För jag har lärt mig den hårdra vägen vad som händer när jag sticker ut hakan, när jag tror att jag kan och har förstått. Jag har lärt mig allt om härskartekniker och grupptryck. För jag ser som sagt annat än många andra gör. Och det gillas inte. Gruppen ska hållas samman och regler är till för att följas. Det har jag lärt mig och det har jag funnit mig i. Även om det har gjort ont. Jag anpassar mig, oftast. Ock lider i tysthet. Men nu är det slut på det. Jag bryr mig inte om känslan i magen. Jag vill, jag kan och jag har gjort en akademisk karriär som ger mig mandat att uttala mig. Jag är Docent. Det trodde ingen, allra minst jag själv. Men så är det och det tänker jag utnyttja.
Håller på att slutföra ett bokprojekt här i dagarna. Boken handlar om kultur. Och den är resultatet av alla timmar, dagar och år av förberedelse. Boken handlar om allt det jag lärt mig och om det jag vet och kan försvara. Det är min kompromisslösa syn på kultur och på vetenskap. Boken är min berättelse om vägar mot ett mer hållbart, inkluderande samhälle. Jag vet inte om något förlag kommer att anta boken än, det får framtiden utvisa. Jag vet bara att jag brutit mot alla regler jag finner meningslösa eller obegripliga. Regler behöver vi, men regler är inte till för att följas, regler är till för att skapa ordning och för att öka förutsättningarna för ett bättre liv för det stora flertalet. Att bryta mot regler är inget självändamål. Jag följer massor av regler i boken, också. Men bara regler som fungerar och som går att förstå.
Jag hade aldrig kunnat skriva boken om jag inte hade varit den jag är och varit med om det jag har. Och jag hade inte kunnat skriva den tidigare. Därför är jag idag tacksam. För jag är stolt över boken, oavsett hur det går med utgivningen. Om inget förlag vågar satsa på den kommer jag att lägga ut den på nätet, som en e-bok. Tankarna kommer att spridas, på ett eller annat sätt. Det är det viktiga, att nå ut. Att betala tillbaka till samhället för allt jag fått. Och för att dra mitt strå till stacken. Boken handlar om hållbarhet i ordets vidaste bemärkelse, men med fokus på social hållbarhet.
Det samhälle vi bygger åt oss idag är inte hållbart, inte på något sätt. Vi gör varandra illa och är dåliga på att utnyttja resurserna vi har tillgång till. Vi tvingar allt för många människor att göra det de är dåliga på och hindar den att göra det de är bra på. Det är inte hållbart, det är idiotiskt. Ändå säger vi att det finns evidens för besluten. När ska vi inse att vi skjuter oss själva och vår framtid i sank? När ska vi inse att samhället är alla vi tillsammans och att alla är bra på något och kan tillföra samhället massor, om de bara får lära sig förstå hur de fungerar. Det har tagit tid för mig att inse det, men idag förstår jag och jag vill berätta och dela med mig. För jag är inte ensam. Vi är många som känner oss utanför, annorlunda och som inte riktigt passar in. Fast vi är inte sämre för det, vi är bara bra på andra saker och fungerar lite annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar