Igår visade SVT en fin och tänkvärd dokumentär om barn med ADHD, i Danmark. Jag hatar ADHD heter den och finns på SVT-Play (finns fler texter om den här och här). Många tankar väcktes och minnen från min egen skoltid aktualiserades. Idag finns det en diagnos. Det fanns det inte då. Jag var och har aldrig varit lika utagerande som barnen i dokumentären, men jag känner igen mig i det inre kaos som barnen vittnade om. Känner med dem. Och sympatin för lärarna som jobbade med barnen är stor. Allt fler barn får idag diagnosen ADHD. Diagnostisering blir allt vanligare. Det var utgångspunkten för programmet, som handlade om en skola där man jobbar med en alternativ pedagogik, utan medicinering.
Att ge barn Ritalin är en enkel lösning som ligger helt i tiden. Mediciner rättar individerna in i ledet, underlättar anpassning och gör skolan till en lugnare plats för alla. Inget fel i det och många blir hjälpta av medicin. Jag är ingen motståndare till medicinering och diagnostisering, tvärtom. Allt som kan vara till hjälp är bra, men jag vill mana till eftertanke och visa på vikten av reflektion. Skolan i Köpenhamn jobbar på alternativa sätt. Tänker annorlunda. Ser på individen på ett annat sätt, än som som en produktionsenhet som effektivt och så snabbt som möjligt ska matas med standardiserade kunskaper. Om det är motivet till medicinering är jag kritisk. Utgångspunkten i filmen, som jag är en varm anhängare av, är att det inte finns någon diagnos, bara olika barn med olika problem. Och en värld, ett samhälle och en kultur som måste hanteras. Som jag ser det, och det är en tanke som man på skolan i Köpenhamn verkar dela, måste lösningen handla om både individen och om samhället, annars är det ingen lösning. Om lösningen uteslutande handlar om att foga barnen in i en allt trängre norm är det makt det handlar om, samhällets makt över individen. En diagnos är en förenkling, en enkel lösning på ett komplext problem.
Arbetet med barnen på skolan och i filmen handlar om att fokusera på motorik och känslor. Insatserna och pedagogiken är individanpassad. Varje barn behandlas utifrån sina förutsättningar. Inledningsvis är barnen stökiga, får okontrollerade vredesutbrott och har svårt att ta till sig kunskaper. Det blir uppenbart att barnen dels är olika, dels lever med ett inre kaos, som jag känner mycket väl igen även om jag som sagt alltid har kunnat lägga band på mig. Utåt sett ser jag ut att vara harmonisk och fungera som alla andra, men inombords upplever jag samma sak som barnen i filmen. Och när barnen filmas och följs individuellt är det uppenbart att alla är olika, att skillnaderna mellan individerna är enormt mycket större än en diagnos ger sken av. Som sagt, diagnoser av neuropsykiatriska tillstånd är en enkel lösning på mycket komplexa problem.
Barnen i filmen får bearbeta sina känslor genom att rita. Får sätta ord på. Tala i grupp om och reflektera över vad som händer inom dem, när det händer och vad var och en kan och behöver göra för att klara geuppens och skolans krav. Övningarna utvecklar barnens språk. De får verktyg som kan användas för att hantera det som bubblar upp inom dem, hjälper dem att förstå andras reaktioner och utmaningarna de står inför. Detta i kombination med fysik närhet, massage och kroppsövningar är vad pedagogiken i skolan går ut på. Jag ser barn, fyllda av känslor som bubblar över och tar fokus. Känslor de inte förstår eller kan hantera. Och en omgivning som ställer allt högre krav på prestation. Jag känner igen mig själv och sympatin för barnen är stor. Blir glad för deras skull, för att de får chansen och blir sedda. För att det finns lärare och skolar som förstår och som satsar på och gör vad man kan för att hjälpa.
Den alternativa pedagogiken visar sig också fungera. Barnen testas igen för motorik och sensorisk förmåga. Alla har utvecklats. Utan medicinering. Bara genom visad förståelse, individuellt anpassade uppgifter och metoder. Mot slutet av filmen är skillnaden markant, vilket testerna också visar. Man blir glad av filmen. Här fokuserar man på det barnen är bra på, det som fungerar. På skolan som fått resurser och tillåtelse att testa försöker man sätta igång positiva spiraler. Och med bättre självkänsla blir det lättare att hantera problemen som uppstår i vardagen när känslokaoset bubblar över. Med förståelse, både självförståelse och förståelse visad av andra, samt verktyg att hantera den inre kaoset, följer impulskontroll och en lugnande, mer hanterbar vardag. Bättre skolresultat kommer som ett brev på posten och därigenom större förutsättningar att klara sig på egen hand i livet.
Mediciner är kostnadseffektiva och leder snabbt till önskat resultat, men det är till priset av minskad självförståelse för det barn som får medicin. Och ett barn kan inget annat göra än att anpassa sig. Fast ett barn som inte förstår sig själv och som bara med hjälp av mediciner fås att passa in förstår kanske aldrig sig själv och det är cyniskt. Den uppfattningen stärks av dokumentären, Jag hatar ADHD. Ett samhälle som inte ser till individen, som försöker rätta in alla i samma (ekonomiska) led är inget samhälle, inget humant samhälle. Det är en produktionsenhet, som producerar ... Ja, vad då? Detta borde vi tala mer om och reflektera oftare kring. Om det är ett jämställt och jämlikt samhälle vi vill leva i. Ett samhälle präglat av mångfald, där olika typer av människor, med olika typer av kompetenser, kan mötas och hjälpa varandra att bli så bra de bara kan.
Det man gör i Danmark, på skolan i Köpenhamn, är beundransvärt och fint. Tänk om fler kunde ta efter. Tänk om fler såg till individen, istället för till ekonomin.
Tänk om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar