Brukar blogga det första jag gör på dagen, när tankarna är som klarast och inspirationen på topp. Arbetsdagarna för mig handlar ofta om att hantera nedbrytningen av tankeförmågan så bra som möjligt. Det är på morgonen jag får det bästa gjort, när nattens lugn och ro möter dagens krav och utmaningar. Där i mellanrummet mellan tystnaden och kaoset, där fungerar jag bäst. Om det är tänkande och intellektuellt skapande det handlar om. Undervisa kan jag göra ändå, på förmiddagen, eftermiddagen och på kvällen. Dock inte hela dagen. Två pass är på gränsen, men det går. Läsa gör jag bäst på förmiddagen. Lyssna på och ta in andras tankar gör jag bäst på kvällen, när hjärnan inte längre orkar associera och skapa nya tankar. Allt detta har jag lärt mig genom erfarenhet, genom trial-and-error, genom att försöka. Ständiga upprepningar, utvärderingar och modifieringar. När något fungerar införlivas det i vardagen. Min metod för lärande handlar inte om att söka den bästa strategin eller det bästa upplägget, den handlar om att väga testa och om att vara vaksam på vad som fungerar och vad som inte fungerar, om att ständigt utöka repertoaren av tricks och strategier som leder till önskar resultatet, om att aldrig slå sig till ro. Min väg mot bättre vetande handlar om att ständigt vara i rörelse och om att hela tiden söka mig fram längs nya vägar, där det fungerar, så länge det fungerar.
Idag väntade jag med att blogga, till efter frukost. För denna vecka är skrivarvecka och imorgon har jag satt upp ett slags deadline för boken jag jobbar med. Imorgon slutar jag modifiera och förbättra innehållet. Från och med imorgon korrekturläser jag bara och filar på detaljerna. Idag kände jag att tankarna riktades mot boken, det var den jag legat och tänkt på under natten och det var dit jag ville, så fort som möjligt, in i de tankarna. Nu har jag jobbat några timmar. Har ätit lite och ska snart vila en stund. Det så mina skrivardagar ser ut. Jag har som sagt lärt mig hur jag fungerar och hur jag får mesta möjliga ut ur den skrivar-och-tänkar-maskin jag är. När jag vilat ska jag återvända till boken. Ikväll ska jag på filosofiföreläsning i Göteborg. Det blir en bra dag. Kände det när jag vaknade. Det finns aldrig några garantier, det enda man kan göra är att smida när järnet är varmt. Ta vara på tillfällena, flyktlinjerna, när och där de dyker upp och förhållandena är de rätta. Jag försöker leva som jag lär, försöker vara konsekvent med vad jag kan. Vill hela tiden bli bättre och just nu känns det som det jag håller på med blir bra, kanske det bästa jag gjort. Bokens bitar faller på plats och tanke bygger håller. Det är så det känns. Just nu i alla fall. Och det gör att jag vågar prestera bättre. Om det blir bra får andra avgöra, sedan. Det viktiga nu är att jag kan och får jobba på mitt sätt och att tankarna inte behöver anpassas efter några konventioner eller traditioner.
Jag vill blogga om det som jag här och nu, mitt i skrivar- och skaparglädjen finner galet, orättvist och dessutom kontraproduktivt. Det är så mycket som är fel i den akademiska världen idag. Vetenskap har blivit ett sätt att göra karriär, eller det har det kanske alltid varit, men förr (föreställer jag mig i alla fall) var det kunskapen som var målet. Det var i kraft av vetande man växte i graderna. Det kvaliteten i kunskapen som avgjorde värdet av vetandet. Idag är det antalet publikationer som räknas, det är formen som är viktigare. Även om innehållet är exakt det samma är det bara texten som publicerats i rätt tidskrift som räknas. Innehållet i det som inte publiceras på rätt ställe anses av systemet värdelöst. Inget fel i det, tänker jag, om, säger om, det var så att publikationernas system för kvalitetssäkring verkligen håll måttet. Fast det gör de inte. Inte systemet i sig. Innan texter publiceras måste de granskas "anonymt" (vilket står inom citattecken för det är svårt att vara anonym i en text, speciellt om den handlar om kultur) av två granskare. Granskarna granskas inte, de bara tillfrågas och förväntas ställa upp utan betalning. Det är vidare inte meriterande att vara granskare. Man brukar säga att en kedja aldrig är starkare än den svagaste länken. Här finns en uppenbar svaghet, som alla blundar för. Två personer dissar eller hissar, sedan har texten förvandlats till akademisk hårdvaluta som kan växlas in till pengar för lärosätena och till meriter för forskaren. Och förlagen tjänar pengar. Alla är nöjda och glada och kan hålla på, för det är en oomkullrunkelig sanning att konkurrens driver kvalitet. Betänk följande: om det låter för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant. Det gäller inom akademin likväl som i övriga samhället.
Akademin har blivit en produktionsenhet. Varan som produceras är kunskap och målet är att få ekonomin att gå plus. Kvaliteten garanteras av konkurrensen som garanteras av människor som befinner sig inom systemet och som är beroende av kvalitet för att hävda sig i konkurrensen. Ekonomin står i centrum och kunskapen betraktas som ett slags formalitet. Kvalitet i vetandet garanteras av att den kommer från akademin, som anses vara synonym med kvalitet. Det var inte så när jag började läsa, då var det kunskapen som stod i centrum. Det var vetandet man värnade. Var man publicerade sig ansågs inte viktigt, det avgörande var vad man publicerade. Innehållet, inte formen stod i centrum. Det var kunskapen man gjorde allt för att förädla och pengarna var ett av medlen man använde. Sedan hände något. Systemet för ersättning förändrades. Flödet av pengar till akademin dämdes upp och villkorades. Forskare fick inte längre en begränsad summa som skulle förvaltas på bästa sätt, idag måste man uppfylla rigida krav och genomgå kontroller för att ens få försöka. Idag är det en större merit att få pengar an att ta fram och presentera kunskap. Konkurrensen handlar om medlen, inte om målet. För idag är man i hamn om och när man landat anslagen, allt som följer därpå anses vara ett slags formalitet. Och kvaliteten garanteras av akademins system för kunskapskontroll: Peer-rewiew som gäller lika för alla typer av kunskap.
I det systemet som beskrivs ovan fungerar inte jag. Mina kompetenser kommer inte till sin rätt där och jag irriterar mig på ett sätt som hämmar kvaliteten. Mina ansökningar får avslag och eftersom skrivandet och tänkandet tvingats in i en form som tar död på all lust och upptäckarglädje. Eftersom systemet för meritering gynnar den som publicerar mer av redan känd kunskap. Eftersom allt handlar om ekonomi, egentligen, kommer jag inte till min rätt. Inte där och inte på de premisserna. Jag vill jobba med kunskapsutveckling, vill lära mig saker. Inte producera gammal skåpmat eller tävla om vem som får mest pengar eller flest publikationer. Jag är kritisk mot rådande syn på kunskap.
Boken jag skriver på handlar om kunskap. Om samtal som modell för kunskap och som verktyg för att förstå kultur. Det är en bok som bryter mot vetenskapens konventioner och gällande regler, men inte mot några vetenskapliga eller kunskapsteoretiska principer. Det jag skriver är vetenskap, men inte sådan vetenskap som är meriterande. Jag skriver om kunskaper som behövs i samhället, inte om kunskaper som ger mig en guldstjärna i boken och pengar på banken. Jag skriver inte i konkurrens och inte för att publicera mig på rätt ställe. För om det var mitt mål skulle boken aldrig bli skriven, för den passar inte in. Och om den blir publicerad kommer den inte anses meriterande. För mig som akademiker är det med andra ord ett meningslöst projekt. Men jag är inte bara docent, jag är människa också och jag bryr mig om samhället och mina medmänniskor. Jag skriver bara delvis för min skull och det jag söker då är glädjen i skapandet, lusten att tänka och skriva. Jag skriver lika mycket för samhället. Det är också därför jag bloggar, för att nå ut. Och jag räds inte att granskas av alla som är läskunniga och kan tänka själva. Om det jag skriver inte har något värde eller om det bygger på eller förmedlar felaktigheter, då kan jag luta mig tillbaka i trygg förvissning om att detektiven allmänheten har gjort sitt jobb.
Jag skriver där jag anser att orden och tankarna behövs och passar bäst, inte där det ger mig mest fördelar. Och jag gör det bästa av den tid och de resurser jag förfogar över. Jag klarar mig. Jag kan undervisa mer, som också är en viktig uppgift. Jag har gjort den karriär jag behöver och vill, har bevisat för systemet att jag kan. Det räcker för mig. Och jag kommer att slutföra bokprojektet, kommer att fortsätta blogga. För det ger mig mer än pengar, det ger mig livskvalitet och kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar