Av rent intresse och som ett slags intellektuell avkoppling eller inspirerande förströelse läser jag en kurs i arkitekturhistoria på Folkuniversitetet. Sju kvällar här under våren. Ett rent nöje, oerhört intressant och mycket givande. Det är vilsamt att utan krav bara komma och bli serverad kunskap och insikt från kunniga och välutbildade lärare. Jag kan vara trött efter en lång dag på jobbet, men efter en stunds föreläsning sätter tankarna igång, läggs pusselbitar på plats och börjar intryck av olika slag sorteras. Föreläsningarna handlar om arkitektur och jah lär mig massor om byggande under antiken, renässansen, barocken och framåt. Men kursen bidrar också till fördjupade kunskaper om massa annat också.
Spelet eller den dynamiska relationen mellan form och innehåll är ett av temana som jag läge funderat på och som under kursen får nytt bränsle. Arkitektur handlar om eller skapas inom ramen för relationen mellan konstnärliga ideal och tekniska möjligheter. Ett slags kamp, utan given utgång. Liksom kultur, som ingen styr över. Kultur och vackra byggnader blir till i samspelet mellan form och innehåll.
Tänker på Sven-Erik Liedmans bok, stenarna i hjärtat, som handlar om just det. En genomgång av filosofers brottandes med frågan om relationen mellan form och innehåll. Platon, som snart sagt allt kan föras tillbaka på, placerar formen i idéernas värld, utanför eller bortom sinnenas värld där innehållet finns. Aristotelses menar att form finns i innehållet, som ett slags möjlighet och om förhållandena är de rätta kan den realiseras. Andra filosofer och det är många lär oss Liedman, har föreslagit andra men liknande lösningar på problemet. Ingen har dock upplöst det. Det är fortfarande ett problem.
Problemet med relationen mellan form och innehåll är dock inte problematiskt. Mycket, eller egentligen allt, talar för att det är olösligt. Att det likt Pi är en ekvation som inte går jämt upp. Fullständig harmoni kommer aldrig att uppnås, för drömmarna om hur det skulle kunna vara, som vid varje tillfälle och i varje sammanhang, ställs mot fysiska realiteter eller konfronteras med det tekniska kunnandets gränser, är det som ger kulturen liv. Utan mellanrummet mellan form och innehåll finns ingen dynamik, inget oväntat, ingen rörelse, bara död. Deleuze insåg detta tidigt. Även han reflekterade över relationen mellan form och innehåll. Hans slutsats är att vi bara kan och måste acceptera att detta är ett av livets alla paradoxer.
Vissa saker i livet måste man bara acceptera. Det faktum att jag är ung i tanken men börjar åldras i kroppen är en sådan oundviklighet som det visserligen går att försöka förneka eller kämpa emot i det längsta, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Jag försöker lösa det genom ett slags gyllene medelväg där jag förbereder mig mentalt samtidigt som jag tar hand om min kropp. Och det är där, i mellanrummet mellan tanken och kroppen som mitt liv utspelar sig. Jag har drömmar men också en vardagsverklighet att förhålla mig till. Om allt jag vill gick att genomföra skulle livet bli torftigt och förlora en del av sitt värde. Så ser jag på relationen mellan form och innehåll i min egen tillvaro.
Tänker på skrivande som liksom byggande handlar om att jämka ihop form med innehåll. Reflekterar över bilderna i huvudet och önskningarna om hur det skulle kunna bli och vad jag vill uttrycka och på språkets möjligheter och begränsningar. Där i dynamiken mellan dessa båda aspekter växer orden och tankarna som blir Flyktlinjers innehåll fram i en icke-linjär process av tillblivelse.
Frank Zappa dyker upp i huvudet. En dokumentär om honom som jag såg strax efter att han dog. Där talar han om att musiken han har i huvudet och kan skriva ut på notblad inte går att framföra av människor. Han talar om hur hans skapande tog fart när han upptäckte att datorn kunde programmeras i enlighet men hans visioner. Också en dynamik mellan form och innehåll. Och den tar tanken över till filmens värld. Till 3D-grafik och möjligheterna som vuxit fram där, som vi än så länge bara sett början på. Fortfarande sitter både publik och regissörer fast i tanken på att det är människor som agerar, med allt vad det innebär. Berättandet eller innehållet, påverkas här och hålls delvis tillbaka av formen/tekniken. Ibland är det med andra ord i tanken begränsningarna sitter och ibland finns den i materialet eller teknologin. Olika exempel på dynamisk växelverkan, i mellanrum som är omöjliga att överbrygga.
Även mellan människor, i kulturen finns exempel på sådana mellanrum. Regissören, för att hålla kvar tanken vid filmens värld, måste hålla sig inom den budget som producenten satt upp. Och i dynamiken som uppstår, i kampen mellan olika viljor skapas stor konst, om relationen mellan parterna är den rätta. Liksom vackra byggnader växer fram i samspel mellan tekniskt kunnande och konstärliga visioner, och materialets inneboende möjligheter och begränsningar. Samspel, överallt mer eller mindre dynamiska samspel och ömsesidig tillblivelse. Det har Deleuze lärt mig att se och ju mer jag letar efter och tänker på detta, desto fler exempel hittar jag. Mellanrum finns överallt och vi klarar oss inte utan dem. Livet och mänskligheten skapas mellan ett ägg och en spermie. Och kultur blir till och förändras mellan människor.
Vetenskap är också ett samspel. Kunskap blir till i dynamiken mellan olika ämnen, kompetenser och forskare med olika intressen. Och det moderna samhället uppstår mellan akademin och det omgivande samhället. Överallt mellanrum och dynamik, mellan form och innehåll. Visioner och verklighet. Kultur är liksom livet en ekvation som inte går jämt upp, som inte kan gå jämt upp. Det i sig är inget problem, det är en förutsättning som vi bara kan och måste acceptera. Allt annat är slöseri med resurser och ohållbart. Samhället är vårt tillsammans och blir till i samspel mellan dig och mig. Vi är en grupp och våra respektive olikheter och kompetenser är en förutsättning för vår ömsesidiga överlevnad.
Som sagt. Jag går en kurs på fritiden, en anspråkslös kurs om arkitekturhistoria. Det är den som får mig att tänka kring det som satts på pränt här. Universitet är ingen byggnad, ingen organisation, det är en inställning till livet. I alla fall för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar