Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 2

Freuds inflytande över det västerländska tänkandet kan inte underskattas. Tänker vi på oss själva i termer av jag, överjag och det undermedvetna för att det är så det r eller för att det är så Freud lärt oss att det är? Kan vi ens veta? Hans tankar har fått ett större genomslag än han som person och de lever kvar och påverkar oss och vårt samhälle, även om Freud själv har förlorat i aktualitet. Föreställer mig att dagens unga inte relaterar som jag gjorde i deras ålder till Siegmund Freud som person, men hans tankar påverkar dem, utan tvekan. Hans teorier om drömtydning och jaget känns kloka och sanna, men som sagt, är det för att han påverkat oss eller är det för att han sätter fingret på något djupt mänskligt? Det går inte att veta, för det finns ingen möjlighet att ställa sig utanför samhället, samtiden och den kultur man ingår i, för att studera saken objektivt. Allt som sker och alla som agerar finns och handlar på insidan. Det är viktigt.

Inflytandet som Freuds tankar har över kulturen är ett exempel på makt. Freud gör skillnad än idag och hans tankar påverkar. Vem var han? Hur tänkte och agerade han, exempelvis i relation till sin första och mest kända patient, Vargmannen, det är vad Deleuze och Guattari undersöker i kapitel två i boken vars franska titel är Mille Plateaux. Analysen handlar om makt och om begär, som filosoferna är intresserade av. Det som får tillblivelseprocesser att röra sig. Det som håller blivandet igång. Vilka begär går att hitta i Freuds analys av Vargmannens livsberättelse?

Freud, for his part, would go on to write some extraordinary pages. Entirely practical pages: his article of 1915 on "The Unconscious," which deals with the difference between neurosis and psychosis.

Skillnaden mellan neuros och psykos är bara ett i raden av ytterlighetspar som Deleuze och Guattari intresserar sig för. Royal och minor science, territorialisering och deterritorialisering, träd och rhizom, schack och go ... det finns massor av sådana par. Den ena polen handlar om sammanhållande och den andra om upplösning och det är i dynamiken som som uppstår mellan dessa poler som förändring upprepas och kultur skapas, icke-linjärt. Ingen av polerna idealiseras, men eftersom makten och sammanhållande tendenser har en häpnadsväckande förmåga att likt gravitationen öka i relation till storleken är det krafter av upplösande som intresserar filosoferna. Neurosen kännetecknas av inre konflikter och motsägelser. Psykosen kännetecknas av vanföreställningar. Neurosen drar åt sammanhållande och psykosen åt upplösning, det är i alla fall så jag vill minnas det just nu. Den tolkningen kan komma att ändras i det följande. Neurosen riktar fokus mot den egna kroppen, mot jaget som står i konflikt med världen. Psykosen löser snarare upp jaget och adderar betydelse till omvärlden.

Freud says that hysterics or obsessives are people capable of making a global comparison between a sock and a vagina, a scar and castration, etc. Doubtless, it is at one and the same time that they apprehend the object globally and perceive it as lost. Yet it would never occur to a neurotic to grasp the skin erotically as a multiplicity of pores, little spots, little scars or black holes, or to grasp the sock erotically as a multiplicity of stitches.

Hysteri är ett neurotiskt tillstånd, som Deleuze och Guattari visar handlar om att söka enhet och ett svar. Här finns en tendens till sammanhållande, en tvingande makt som strävar efter ett svar, svaret på frågan. Neurotikern lever i ett bristtillstånd och är uppfylld av saknad, söker sig tillbaka till ett harmoniskt, entydigt, urtillstånd. Kastrationsångest och penisavund är som bekant resultat av Freuds analyser. Saknad och brist blir därmed hans förklaring till vad som driver utveckling. Den bilden har fått enormt genomslag idag. Ekonomin och tillväxten utgår från den tanken, önskan och att uppfylla saknad och längtan efter något. Sökandet efter svaret. Deleuze och Guattari är kritiska och intresserar sig mer för den andra sidan, psykosen som lägger till mening till världen, som kan sägas handla om nyskapande, tillblivelse och kreativitet. Här finns ingen strävan efter enhet, bara fantasi och skapande (vilket inte får tolkas som en idealisering av eller kritik mot sjuka människor. Det handlar om analyser av diagnosers kännetecken). 

The psychotic can: "we should expect the multiplicity of these little cavities to prevent him from using them as substitutes for the female genital." Comparing a sock to a vagina is OK, it's done all the time, but you'd have to be insane to compare a pure aggregate of stitches to a field of vaginas: that's what Freud says. This represents an important clinical discovery: a whole difference in style between neurosis and psychosis.

Förmågan hos Deleuze och Guattari att hitta och göra något analytiskt värdefullt av dessa kulturella motpoler är imponerande. Sammanhållande och upplösning, överallt går att hitta tecken på och uttryck för dem, det handlar bara om att våga träda ut ur det invanda och trygga. Det handlar om att hitta verktyg att se med, för på egen hand är det svårt att se och nå insikt. Kulturen tar sig innanför huden på oss och den är tvingande och går inte att värja sig från, allt och alla påverkas av den eftersom den är en aspekt av samma helhet som allt och alla utgör delar av. Allt finns och verkar på insidan, allt och alla interagerar. Förändring sker i dynamiken som uppstår immanent mellan ordning och kaos.

For example, Salvador Dali, in attempting to reproduce his delusions, may go on at length about THE rhinoceros horn; he has not for all of that left neurotic discourse behind. But when he starts comparing goosebumps to a field of tiny rhinoceros horns, we get the feeling that the atmosphere has changed and that we are now in the presence of madness. Is it still a question of a comparison at all? It is, rather, a pure multiplicity that changes elements, or becomes. On the micrological level, the little bumps "become" horns, and the horns, little penises.

Schizoanalys är en beteckning på metoden som Deleuze och Guattari använder, som tydligt hämtar inspiration från psykoanalysen. På Wikipedia går bland annat att läsa följande:

Schizoanalysis was developed over a long period of time as a response to the perceived shortcomings in the basic premises of psychoanalytic practice. Guattari was directly confronted with such problems in the work of Sigmund Freud—namely, the use of the Oedipus Complex as a starting point for the analysis, and the authoritarian role of the psychoanalyst in relationship to the patient. Guattari was interested in a practice that could derive from given systems of enunciation and preexisting subjective structures new "assemblages [agencements] of enunciation" capable of forging new coordinates of analysis and to bring into existence unforeseen propositions and representations.

Mening är inget som finns, som går att bestämma, det är resultatet av skapande. Betydelser läggs til världen, de finns inte dolda under ytan och är aldrig entydiga. Det är en central utgångspunkt för Deleuze och Guattari och därför är de kritiska mot Freuds tankar, som handlar om att hitta meningen, den enda och den rätta. Innebörden, i bestämd form singular. Känns den tanken igen? Är det så världen ser ut och fungerar, eller är det vad vi lärt oss att tänka och påverkas att se? Går det ena att avgöra den typen av fråga, en gång för alla? Klokast är nog att, som Deleuze och Guattari gör, förhålla sig skeptiskt prövande. Att våga prova betydelser och alternativa meningar. Låt oss göra ett försök. Vad har vi att förlora?

Avslutar bloggposten med ytterligare ett citat hämtat från Wikipedia som förklarar lite mer utförligt vad som är analysens metod och bärande tankar. Som sagt, vad har vi att förlora på att anlägga och prova alternativa förståelser? 

Schizoanalysis can be represented by four circular components that bud and form rhizomes:

• The generative component: the study of concrete mixed semiotics; their mixtures and variations. Making a tracing of the mixed semiotics.
• The transformational component: the study of pure semiotics; their transformations-translations and the creation of new semiotics. Making the transformational map of the regimes, with their possibilities for translation and creation, for budding along the lines of the tracings.
• The diagrammatic component: the study of abstract machines, from the standpoint of semiotically unformed matters in relation to physically unformed matters. Making the diagram of the abstract machines that are in play in each case, either as potentialities or as effective emergences.
• The machinic component: the study of the assemblages that effectuate abstract machines, simultaneously semiotizing matters of expression and physicalizing matters of content. Outlining the program of the assemblages that distribute everything and bring a circulation of movement with alternatives, jumps, and mutations.