Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting, speciellt inte i skolan

Läser med stort intresse idéhistorikern Inga Sanners inlägg på SvDs kultursida idag. Det handlar om skolan och den frihet som sägs råda där och om en liberal politik som slagit knut på sig själv. En skola som lovar runt och håller tunt och där bara de privilegierade kan räkna hem vinsterna och lyckas. Läser om en skola som befäster hierarkier och hindrar utveckling. För vem finns skolan egentligen och vad är dess uppdrag?

Vi lever idag i ett samhälle som berömmer sig om att vara individualiserat, i bemärkelsen att människor förmodas ha större frihet än tidigare att välja livsbana. Samtidigt kommer alltfler rapporter om att familjebakgrunden spelar en allt större roll för hur livet faktiskt kommer att gestalta sig. Det gäller inte bara utbildning utan även sådant som boende, hälsa och livslängd.

Den sociala rörligheten har också minskat. Man får konstatera att det i vårt samhälle gäller att välja rätt föräldrar för att få ett så bra liv som möjligt.

På skolans område talas ofta om frihet. Det handlar ofta i praktiken om en frihet för föräldrar och den kan i flera fall innebära en beskuren frihet för många barn. Det finns här en motsättning mellan föräldrars möjlighet till inflytande och barns möjlighet att förverkliga det de vill med sina liv.

När väljandet blir ett tvång försvinner friheten i och med valet och då kommer de som har tid och resurser att gynnas framför dem som inte har. Där och då blir friheten ett säljargument, för politiker och företag. Frihet blir en ekonomisk resurs. Friheten riktar sig till alla, utom till dem man säger sig värna, barnen, den uppväxande generationen. Konsekvensen av det "fria" valet blir att barnen tvingas ta ansvar för något de inte kan ta ansvar för, sin framtid och sin utbildning. Ingen vet vad de kommer att bli och det man drömmer om när man är liten är ytterst sällan det man kommer att syssla med när man är stor. Det är viktigt för barn att drömma, men inte självklart bra att få sina drömmar realiserade.

Sanner talar i artikeln om föräldrarnas makt över skolan, men jag tänker att det kanske snarare handlar om barnens indirekta makt över skolan, genom föräldrarna det handlar om. Det är författaren David Eberhard som får mig att tänka i dessa banor. Han menar att barnens makt över föräldrar och samhälle håller på att bli ett allvarligt samhällsproblem. Han menar att det är viktigt både för barnen och samhället att föräldrarna tar makten över, sätter gränser för och faktiskt uppfostrar barnen. Kanske är det ängsliga föräldrar som till varje pris vill skydda sina barn från en osäker världs faror som utgör problemet. Kanske är det i själva verket barnen som har makten över skolan. Det skulle förklara en hel del, inte minst av problemen inom högre utbildning, där en liten grupp lärare har att stå emot kraven från en mycket stor grupp studenter. Studenter som är vana att bli servade och få som de vill, som fått manegen krattad framför sig genom hela livet och som aldrig fått lära sig att ta ansvar. Kanske är det så. En hel del talar för det.

När Jan Björklund talar om det som brukar kallas för det fria skolvalet talar han visserligen om föräldrar och barns möjlighet att välja skola, men ytterst är det förstås föräldrarna som väljer. Ofta sker det genom en medveten eller omedveten påverkan på barnen. Det handlar om förväntningar som läggs på barnen och som formas av föräldrarnas erfarenheter och kunskaper.

Det finns inga fria val, det handlar om konsekvenser av och i sammanhang. Om samspel mellan olika aktörer. Barn och föräldrar, hem och skola, makthavare och medborgare. Samhället är en helhet bestående av alla oss som lever och verkar här. Det är vi som bygger vår värld och skolan är inget undantag. Dagens samhälle är starkt segregerat, vilket gör att friheten att välja snarare cementerar och förstärker rådande förhållanden än bryter upp dem. För den som har bevakar det och den som inte har får då svårare att förändra sin situation. Frihet låter lockande, men är bara bra för den som redan har möjligheter och resurser.

Det är naturligt att det är föräldrar som själva har en relativt hög utbildning som är mest aktiva i de här valen. På senare tid har konsekvenserna av valfriheten i form av ökad sortering av barn i olika skolor blivit tydliga. Forskning har visat att sorteringen inte enbart kan förklaras med bostadssegregationen, eftersom föräldrar i flera fall väljer bort närliggande skolor där det går barn som anses vara socialt belastade. Vi har sett exempel på att friskolor väljer ut vilka barn de vill ha, men mer sällan uppmärksammas hur många föräldrar som inte ens skulle ha en tanke på att göra ett aktivt val och söka till skolor med hög status och goda studieresultat.

Ett argument som Björklund ofta för fram i försvaret för det fria skolvalet är att det gynnar elever som annars inte skulle komma in på prestigeladdade skolor. Det är vanligt att han då talar om att ge möjligheter till begåvade och studiemotiverade barn. Forskning visar att det är synnerligen svårt att avgöra om ett barn är ”begåvat” eller inte, eftersom det hänger så intimt samman med den miljö det vuxit upp i.

Illusionen om att kunskap är objektiv och mätbar och att individer är statiskt oföränderliga, att det alltid är upp till enskilda att förändra och förverkliga sig själva, förleder oss att tro att det skulle gå att hitta begåvningar. Det är samma tankefel som krossar många unga fotbollsälskande barns drömmar och tvingar dem att sluta spela fotboll, för att talangerna sorteras ut allt för tidigt. Systemet ser ut att vara vetenskapligt underbyggt, logiskt och bra på alla sätt. Fast man glömmer att verkligheten är långt mer komplex än modellerna man skapar och säljer sin politik med hjälp av. Det blir inte bra och mer av samma löser inte problemen. I dagens skola och samhälle är det i själva verket ofta lösningarna som är problemen.

Ännu svårare är det när det gäller att avgöra vem som är ”studiemotiverad”. Historien visar hur farligt det är med den typen av kategoriseringar av människor, inte minst barn. Vad som gör ett barn ”studiemotiverat” är till stora delar en intrikat väv av hjälp, tilltro och uppmuntran hemifrån och skolans uppgift bör naturligtvis vara att ge den typen av stöd till alla barn, oavsett hemmiljö.

Att barn sorteras i olika skolor förstärker naturligtvis skillnaderna i hemförhållanden. Här hjälper inte alla pengar i världen till så kallat utsatta skolor, eftersom det är själva uppdelningen som på ett så kraftfullt sätt bidrar till att forma barnens självbild.

Just så, det är uppdelningen som är problemet. Det är segregeringen som skapar det som sedan ska lösas med hjälp av det fria skolvalet. Skolan kan inte lösa några problem, skolan ska undervisa och universiteten ska utbilda, barn och ungdomar som kan växa upp till kloka samhällsmedborgare som har kunskap och förmåga att bygga ett bättre samhälle, för alla. Problemen i skolan framstår allt mer som ett systemfel. Det fria skolvalet är varken fritt eller ett val, det är en självorganiserande sorteringsmekanism som befäster olikheter som vidgar klyftor.

Föräldramakten visar sig också på andra sätt. Flera rapporter visar hur föräldrar sätter press på rektorer och lärare, exempelvis i samband med betygsättning, och det är lätt att föreställa sig vilka barn som gynnas av detta.

När det gäller själva skolarbetet är föräldrarnas inflytande särskilt tydligt med sådan pedagogik som betonar barnets självständiga arbete utanför skolan. Om man vill kompensera för föräldrarnas inflytande bör så mycket som möjligt av skolarbetet göras i skolan och inte i hemmen. Det handlar inte enbart om möjligheten att betala för läxhjälp, utan om det kulturella och intellektuella kapital som vissa barn har och andra saknar. Det är ju genom hjälpen från hemmet – och brist på sådan hjälp – som feodalt präglade strukturer vidmakthålls.

Detta är en utveckling som idag får allt mer genomslag inom högre utbildning. När barnen som vant sig vid att få sin vilja igenom och som aldrig fått någon kritik för något, som aldrig har fått ta ansvar fullt ut för sin handlingar, kommer upp till utbildningssystemets sista utpost, utan att riktigt förstå skillnaden mellan att vara elev och student, då blir det problem. När de nu ska stå på egna ben kommer kraven som en chock och när de tvingas konfronteras med sina brister är det smärtsamt. Då är det lätt att reagera genom att skylla på lärarna och forskarna som här står handfallna. Som lärare på högskolan tvingas man säga sanningen, för vem ska annars göra det? Och när man talar om för någon som anser sig vara oklanderlig och som aldrig fått höra något negativt om sina prestationer, att du kan inte skriva, du har inte gjort vad som krävs, du är inte godkänd, då raserar man en ung människas hela värld. Snacka om svek från vuxenvärlden. Snacka om att inte bry sig om sina barn. Det handlar om egoism, inte om omsorg om barnen. Där finns en viktig förklaring till problemen i samhället och skolan.

Ska man värna om barns möjligheter att forma sina liv måste man diskutera hur föräldramakten kan begränsas. Från en liberal utgångspunkt bör man se till att skolan blir en plats så skild från föräldrarna och hemmet som möjligt – ja, en oas, där skillnaderna i hemförhållandena tonas ned så mycket som det går.

Självklart kan man aldrig komma ifrån att det finns skillnader i barns förutsättningar och självklart ska man inte missunna de barn som har ett rikt kapital hemifrån att profitera på det. För en liberal borde det dock vara självklart att fokusera på hur man kan ge stöd åt barn som inte har sådana tillgångar. Det handlar inte om pengar utan om att våga se att barns frihet i vissa fall förutsätter en minskad frihet för föräldrar.

Ibland är det ofrihet som leder till reell frihet, ibland är det frihet. Det går aldrig att avgöra på förhand. Lite mer flexibilitet och lite mer fokus på framtiden. Om man verkligen bryr sig om sina barn och hur det går för dem i livet inser man att Sanner har rätt. Och ingen kan säga att det inte finns problem i skolan.

Att ifrågasätta föräldrarnas inflytande i skolan är som att svära i kyrkan. I våra dagar ses barnen som ett slags förlängning av föräldrarna och frihet för föräldrar anses automatiskt omfatta också barnen. Att argumentera för att begränsa föräldrainflytandet är också rent politiskt ett riskabelt projekt, eftersom många väljare ser valfriheten som en garant för att de egna barnen ska få bästa möjliga skolgång. Alla föräldrar vill sitt eget barns bästa och uppgiften att begränsa föräldrainflytandet ska inte ligga på enskilda föräldrar utan vara en uppgift för politiken.

Björklund har ett ansvar som han försöker lägga över på föräldrarna. Det ser bra ut på pappret, men är i själva verket en anledning till att det ser ut som det gör i skolan och att resultaten rasar och kunskapen utarmas. Politik handlar om att vilja, sa Palme. För våra folkvalda politiker vill inget idag, annat än att avskaffa sig själva och utlämna människorna åt sig själva. Det är inte så man bygger ett samhälle eller skapar världens bästa skola. Det är så man gör för att skapa problem och rasera det som byggts upp under generationer.

När Mill en gång i tiden argumenterade för kvinnors rätt till utbildning framhöll han att det låg i samhällets lika mycket som i de enskilda kvinnornas intresse. Det var, menade han, ett slöseri att inte utnyttja de resurser som kvinnor kunde bidra med.

Samma argument kan användas idag. Stora grupper missgynnas av utbildningssystemet och man kan lätt föreställa sig vilka samhälleliga förluster det för med sig. Men det handlar självklart också om att ge alla människor en chans att så långt det är möjligt förverkliga sina livsdrömmar. Att våga ifrågasätta föräldramakten och ta barnens parti borde därför ligga i centrum för ett liberalt engagemang i skolfrågan.

För att kunna göra kloka val krävs att man fått en god utbildning och den får man inte genom fria val, den får men genom disciplin och ett milt tvång. Utbildning är som med träning, det känns bra efteråt med kan vara motigt innan och under. Om skola och utbildning är ett val och om inga krav ställs, då följer de flesta minsta motståndets lag och det är vad vi ser idag. Det gör att studenter på högskolan i allt högre grad väljer att förhandla om sina resultat, istället för att lägga tiden och energin på att faktiskt göra vad som krävs. Det är inte deras fel, det är oförstående föräldrars och samhällets fel.

(Dagens) Nietzsche, min vän och inspiratör

Under drygt ett år har jag sakta men säkert jobbat mig igenom Nietzsches samlade verk. Jag läser på morgonen, innan tåget. För att kicka igång tankemaskineriet. Inte alla dagar, men de dagar då jag kan och hinner läsa är bra dagar. Har svårt att tänka mig en bättre start på dagen än en dos filosofi. Och det är med växande fascination och tacksamhet jag jobbar mig genom texterna, aforismerna och tankarna. Fram till dess att jag började läsa Tragedins födelse, hans förstlingsverk, för lite mer än ett år sedan hade jag bara ytlig och indirekt kunskap om Nietzsches filosofi. Nu vet jag mer. Nietzsche har kommit att bli en värdefull vän och en viktig inspiratör.

Det finns otroligt mycket klokskap mellan raderna och ibland glimmar det till ordentligt. Då har det blivit en bloggpost i serien Dagens Nietzsche. Titeln på serien är vald med omsorg, för jag vill visa att det inte är en kuriös och överspelad filosof vi har att göra med. Nietzsche är i högsta grad aktuell och talar till oss idag lika mycket som till den samtid som aldrig riktigt förmådde uppskatta hans visdom. Vi har oerhört mycket att lära, om vi bara förstår att inte läsa honom bokstavligt. Nietzsche är en filosof som är mer intresserad av sina läsares väl och ve än an sin egen ryktbarhet och ära. För att förstå texterna krävs att man jobbar med dem och relaterar dem till sitt liv och det problem man för tillfället jobbar med. Nietzsches filosofi fullbordas först när läsaren fyller i och använder tankarna och orden, omsätter tolkningen i handling. Därför har texterna fortfarande aktualitet, för de fylls ständigt med ny mening. Nietzsche är sig därför aldrig lik. Varje läsning är på många sätt unik. Min Nietzsche är kanske inte din, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi gör något av innehållet. Det nyttar inte att strida om vem som har den rätta tolkningen.

Idag började jag på Den glada vetenskapen. Band 5 i den utgåva av hans samlade verk som är under utgivning av bokförlaget Symposion. Har än så länge bara läst det förord som Nietzsche skrev några år efter att boken gavs ut första gången. Men det räcker mer än väl, för där finns så mycket vishet, så mycken klokskap. Glider in i helgen tillsammans med Nietzsche, ett glas vin och reflektionerna kring hans tankar om boken, filosofin, kunskapen och livet. Inspirerad, tacksam och lycklig över att ha världens bästa arbete, där det går att kombinera arbete med intellektuell utveckling, lärande och kunskapssökande. Nietzsche skriver,

Jag inväntar fortfarande att en filosofisk läkare i den sällsynta meningen av ordet - en sådan som gör det övergripande hälsotillståndet hos folk, tid, ras, mänsklighet till sitt problem - en gång ska ha modet att driva min misstanke till dess spets och våga satsen att i allt filosoferande har det hittills inte alls handlat om "sanning" utan om någonting annat, låt oss säga hälsa, framtid, växt, makt, liv ...

Sanningen är en bräcklig grund att bygga vetande på, för den förändras tillsammans med resten av världen. Eviga sanningar existerar inte, bara mer eller mindre beständiga utsagor. Nietzsche ifrågasätter sanningen, för vetandets och i kunskapens skull. Som han skriver, för hälsans, framtidens, växandets, maktens och livets skull. Hans filosofi handlar om att bygga något, om att söka nya vägar upp, fram, ut. Han tänker och skriver för oss och dem som kommer sedan. Han skriver för livet, hållbarhet och det som kan bli friskt. Hans filosofi bejakar lusten att leva och viljan att veta, vilket är sanningssökandets motsats. Den som sitter inte med sanningen äger den, stänger in och bevakar misstänksamt alla försök att använda kunskapen. Sanningen är död och förintelse, för den stoppar rörelsen som livet är beroende av.

Sanningen är för Nietzsche ett problem, en svår nöt. En utmaning som tvingar honom att slipa argumenten och prestera på topp. Han räds inte det som är svårt, för han har ingen ambition att lösa problemet en gång för alla. Han jobbar med det när han har tid och lust och inspiration. Han försöker, försöker, försöker och han uppmuntrar oss att göra det samma. Problem är inte problematiska, problem lockar fram det bästa hos människan. Tänk om fler kunde se på studier och intellektuella utmaningar på det sättet ... Jag känner så och Nietzsche får mig att inse att jag inte är ensam. Därför är han en väl och inspiratör. För att han hjälper mig fram, för att han ger mig verktyg, mod och kraft.

Men lockelsen inför allt problematiskt, glädjen inför X är hos sådana andligare, mer förandligade människor för stor för att inte denna glädje ständigt på nytt ska lägga sig som en ljus glöd över all nöd och fara som problemen och osäkerheten vållar, ja till och med över den älskandes svartsjuka. Vi har lärt känna en ny lycka ...

Lyckan i att vara på väg. Lyckan att befinna sig på resa, intellektuellt. Utbildning är en resa, en svindlande resa längs vetandets väg. Kunskapssökande handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, på känsla. Vetande går inte att planera, bara förbereda sig på och för. Ingen kan veta vilka kunskaper som framtiden kommer att kräva av oss och därför är det galet att skapa en supereffektiv skola där allt är fastlagt och målen är spikade. Verkligt vetande kräver rörlighet, i såväl kropp som sinne. Verklig kunskap får man, vilket Karin Boye förstod och bejakade; I rörelse. Och Deleuze och Guattari skapade sin nomadologiska vetenskap i samma anda och med likande mål för verksamheten. Inte sanningen, utan sökandet. Lycka är att vara på väg, ständigt på jakt efter nya utmaningar och problem att slipa sitt intellekt mot.

Filosofi och vetenskap handlar inte bara om att veta och veta säkert, det handlar lika mycket om allt det vi inte vet. Kunskapsutveckling handlar om att kasta sådant vetande över bord som inte längre behövs. Intellektuell utveckling är ingen kumulativ process. Bildning brukar man ju säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Detta visste Nietzsche. Inget är nytt under solen, allt snurrar runt och är en evig återkomst av det samma. En upprepning och ständig variation av kända teman. Det är livet, kulturen. En evolutionär process som utspelar sig i mellanrummen, i det dunkla, det som ännu inte har tagit form. Därför står sanningen i vägen för kunskapen, det användbara vetandet.

Åtskilligt vet vi alltför väl, vi vetande; nu gäller det att lära sig glömma väl, att inte-veta väl, som konstnärer! Och vad vår framtid beträffar: man kommer knappast att återfinna oss som efterföljare till de egyptiska ynglingar som nattetid gjorde tempel osäkra, omfamnande bildstoder och absolut ville avslöja, blottlägga och sätta skarpt ljus på allt som med goda skäl är höljt i dunkel. Nej, denna dåliga smak, denna vilja till sanning, till "sanning till varje pris", detta ynglinga-vansinne i kärleken till sanningen - har vi fått nog av: för sådant är vi för erfarna, för allvarliga, för muntra, för brända, för djupa ... Vi tror inte längre på att sanning förblir sanning om man drar slöjan av den; vi har varit med för länge för att tro något sådant.

Dessa ord fyller mina lungor med luft och hjälper mig att andas i den akademiska världen. Jag söker inte yttre tecken på kunskap, jag vill veta och jag följer vetandet dit det tar mig. Även om den stelbenta akademiska strukturen ibland hindrar mig. Fast det väljer jag att se som en utmaning, med inspiration från Nietzsche, hur världen än ser ut kommer den ändå aldrig att vara alla till lags. Vi lever i den bästa av världar, för det är denna värld vi lever i. Ingen mening med att klaga, men det betyder inte att man måste bejaka det som är. Det går att hitta vägar fram. Makten och jakten på sanning är aldrig perfekt. Det handlar om människor, på gott och på ont. Visst är det frustrerande ibland, men på morgonen, tidigt. Med en kopp kaffe och några ord av Nietzsche går det alltid att hitta tillbaka upp på banan igen, in i (kunskaps)matchen. Det dunkla är inte av ondo, för det är så världen ser ut och fungerar. Sanning är ett mänskligt påfund. Att påpeka det handlar inte om att ljuga eller om att relativisera, det handlar om att närma sig världen och kunskapen på världens och kunskapens villkor.

I dag ser vi det som ett tecken på god ton att man inte vill se allt naket, inte vill hänga med överallt, inte förstå och "veta" allt. "Är det sant att den gode guden är med överallt?" frågade en liten flicka sin mamma: "men det tycker jag är oanständigt" - en vink för filosofer! Man borde hålla mer på den skamkänsla med vilken naturen har dolt sig bakom gåtfullhet och brokiga oklarheter. Kanske är sanningen en kvinna, som har goda motiv för att inte låta sina motiv bli synliga? Kanske, för att tala grekiska, är hennes namn Baubo? ...

Kanske kan dessa ord uppfattas som misogyna, men den kvinna som åsyftas är en kvinna som skiljer sig från mängden, en stark kvinna som bejakar livet. En kvinna som gör det män brukar, en kvinna som tar för sig och som inte accepterar att sättas på plats. Och detta med Nietzsches syn på kvinnor brukar debatteras och han har fördömts. Mycket kan sägas om detta, men när jag läser finner jag ingen besatthet vid frågan. Han skriver för män, som man gjorde i hans samtid. För att man helt enkelt inte förstod bättre. Citatet här är inte självklart fördömande och Nietzsche är inte mer sexistisk än en Taube eller någon mer samtida. Och eftersom hans texter, i enlighet med Nietzsches egen syn på filosofin, aldrig ska läsas bokstavligt faller kritiken. Det går helt klart att kritisera honom för en unken kvinnosyn, men varför. Varför inte bejaka det som ger liv och pekar framåt. Det mesta gör det, misogynin finns där som en strimma, men den träder aldrig fram i ljuset. Betänk att Nietzsche kastar ur sig tankar. Allt är inte bra och det ärt han de förste att erkänna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det finns andra tänkare som är mycket mer otvetydiga i sin kritik eller sitt hat mot kvinnor.

Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillber skenet, tror på former, toner, ord, på skenets hela Olymp! Dessa greker var ytliga - av djupsinne! Och är det inte just dit vi kommer tillbaka, vi andens våghalsar som bestigit den samtida tankens högsta och farligaste topp och därifrån sett oss omkring, därifrån sett ner i avgrunden? Är vi inte just därigenom - greker? Tillbedjare av formerna, tonerna, orden? Just därför - konstnärer?

Ytlighet, av djupsinne. Gillar den tanken. Allt som händer sker på ytan, inget händer i det dolda. Det är vetenskapens uppgift att lära oss se och förstå detta. Det är i grund och botten enkelt, men just däri ligger utmaningen. Världen och kulturen, kunskapen och livet, ter sig gåtfullt, men det är i själva verket ytfenomen. Det är vi som krånglar till det. Låt oss sluta med det. Låt oss bejaka sökandet, rörelsen. Tillsammans är vi ändå på väg, hur mycket vi försöker att borrtränga det. Det finns ingen utsida, allt som sker utspelar sig på insidan. Livet är här, livet är nu och vill vi förstå det måste vi acceptera att det är så, även om det är svårt. För denna typ av insikter går på tvärs mot det sunda förnuftet. Därför måste vi inte-veta, väl.

För vetandets skull! Tack Nietzsche, tack för inspirationen och verktygen.

Kreatvitetens förbannelse och möjligheter

Kreativitet är en idealiserad egenskap. Att vara kreativ eller att kunna säga att man är kreativ är eftertraktat. Ror man det projektet i hamn, om man erkänns som kreativ, är man hemma, liksom. För alla efterfrågar kreativitetens fördelar. En sak glömmer man dock. Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa. Den bara finns där, eller också inte. Och allt som är kreativt är inte användbart. På pappret och utifrån ser det därför ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ. Det krävs en god portion tur för att nå framgång som kreatör.

Jag talar utifrån egen erfarenhet, för jag är kreativ och för mig har det varit mer ett problem än en välsignelse. Jag ser och förstår uppskattningen, idealiseringen av kreativa människor och kreativitet. Samtidigt inser jag dagligen och stundligen att kreativitet som inte faller i god jord, vilket gäller den mesta, lika gärna kan vändas mot den som för fram det kreativa förslaget. Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är att galningen tror att allt vad denne säger är klokt medan den som är kreativ känner spelreglerna och förstår att de flesta av idéerna är oanvändbara. Det krävs som sagt tur och timing samt en tillmötesgående och förändringsbenägen miljö för att kreativiteten ska komma samhället eller verksamheten till godo.

Gång på gång genom livet har jag ifrågasatts när jag tillåtit mig att förlösa och släppa fram kreativiteten som finns inom mig. För att jag befunnit mig i miljöer där det som faller utanför normen slås ner på, där bara det kända eller varianter av det som känns igen accepteras. Där blir kreativitet en belastning. Och eftersom kreativitet inte är något man väljer kan man aldrig känna sig säker. Kreativiteten kan således verka hämnande, för har man tillräckligt många gånger känt tvivlets repressiva verkan, rädslan för det okända, in på bara skinnet. Har man blivit utskrattad och hånad tillräckligt många gånger för att ens förslag fallit utanför ramen tystnar man. Säger man bara det man vet kommer att accepteras. Ger man systemet vad systemet vill ha. Anpassar man sig och lider i tysthet.

Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att hen känner tillit. Annars är det bara galenskaper som kommer till uttryck. Och visst, även en blind höna träffar rätt ibland. Fast det är ju olyckligt om den som är galen upphöjs till geni och får fortsätta, för det stänger ju möjligheten för den kreatör som är klok och som förstår hur kreativitet fungerar.

Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som kreativa människor kan behandlas idag, för att man har svårt att skilja på don och person. Idéerna är det som bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön, de som granskar och värderar förslagen, som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.

Idag mer än kanske någonsin är mänskligheten i behov av ny-tänkande och kreativitet. Vårt nuvarande system är inte hållbart, så mer av samma är en viktig del av problemen vi brottas med. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda. Detta sammantaget gör att kreatörerna tvingas till tystnad och det gör att förslag som hade kunnat fungera aldrig kan testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Det är inte hållbart. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Men för att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning för misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar.

Jag är som sagt kreativ. Det betyder att jag inte kan stänga av hjärnan, som hela tiden svämmar över av idéer. Jag vet att uppemot 90 procent av idéerna är värdelösa, men jag vet också att runt 10 procent av dem är lysande. Problemet är att jag aldrig på förhand kan veta vad som är vad. Först när tankarna lämnar min hjärna och landar i en kritisk men öppen och tillåtande miljö, tillsammans med kloka och granskande, mer strukturerade människor, får kreativiteten ett värde. Om jag ska utföra hela arbetet själv tar det tid, men det går. Det så jag har fått jobba under den största delen av mitt liv. Men det skulle kunna vara annorlunda och jag skulle kunna bidra med mer, om jag bara möttes med lite större förståelse. Jag är inte galen, vilket har bevisats. Jag tänker bara i andra banor och ser möjligheter där andra inte gör det. Jag kan inte stänga av förmågan att testa, tänka och testa igen.

Jag äger inte mina idéer, det gör gruppen där jag ingår och är en del. Så ser jag på kunskap, som en kollektiv verksamhet. Därför ser jag också värdet av integration och samverkan. Utan tillit sprider sig rädslan och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. Sverigedemokraterna är motsatsen till kreativitet, själva antitesen till kreativitet. SD är alltså en indikation på att vi slagit in på helt fel väg. Enda sättet att mota dessa krafter tillbaka och bygga ett hållbart samhälle är att öppna upp, visa tillit och lyssna mer. Tränga bort rädslan för det okända och samverka mer. Integration är en förutsättning för kreativitet, den goda kreativiteten.

Lita på mig, lyssna på vad jag säger, men gör det kritiskt och bemöt mina argument och tankar. Tillsammans hittar vi lösningar som är bra för oss alla. Tillsammans!

Betygen och klimatet, två sidor av samma sak

Lärande är en komplex process, eller ett slags dynamisk interaktion mellan en lång rad olika komponenter och aspekter. Skolan är själva platsen för lärandet, miljön där eleverna får hjälp och inspiration att lära. Ansvaret för lärandet och en hel massa andra förutsättningar för lärande ligger dock utanför skolans räckvidd. Ändå är det skolan som får klä skott för uteblivna resultat och som får administrera åtgärderna som pressas på organisationen utan att nya medel och mer tid tillförs eller förståelse för den hopplösa situationen visas. Konsekvent glömmer politiker och andra medvetet eller omedvetet att skolan är en integrerad del av samhället. Om eleverna inte vill eller kan lära, inte orkar eller inte förstår varför de ska lära eller till vad kunskaperna kan användas spelar det ingen roll hur bra skolan och lärarna som finns där är. För att lärandet i den svenska skolan skall kunna förbättras måste man inse att vi får den skola vi förtjänar och att det aldrig är någon enskilds fel ifall det uppstår problem. Skolans problem är en spegling av hela samhället, inte ett isolerat fenomen. Skolan och den högre utbildningen är en nationell angelägenhet. Ansvaret för skolan vilar tungt på en lång rad aktörer och grupper: Barnen, Föräldrarna, Politiker, Företagen och Organisationerna där kunskaperna och kompetenserna skall användas, och Lärarna, Rektorerna och Skolan. Alla sammantaget har ett ansvar för att det ser ut som det gör.

Om lärare inte bara skall skapa förutsättningar för lärande och förmedla kunskaper, utan dessutom (och med allt mindre tid till sitt förfogande) uppfostra eleverna, individanpassa utbildningsgången, kvalitetssäkra processen, betygssätta resultatet och hålla kontakten med föräldrarna kommer problemet inte att lösas. Läggs hela ansvaret för att återföra Sverige till en topposition i kunskapsmätningarna på lärarna kommer allt färre att vilja bli lärare och de som väljer att satsa på det yrket blir allt mindre motiverade. Det är hög tid att vi inser fakta, att vi förstår att det är en fruktansvärt otacksam uppgift att ställas till svars för något som man bara till en mycket liten del faktiskt kan och har resurser för att påverka. Ingen tvekan av att den absoluta majoriteten av landets lärare vill och gör precis allt vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt, men utan stöd och förståelse för den hopplösa situationen är uppdraget omöjligt. 

Ansvaret för skolans problem och resultat är allas, annars blir det ingens. Och där är vi idag. Vi har skapat en skola som förvarar barn som i bästa fall inte förstör deras möjligheter till ett gott liv. Skolans mål är att vara likvärdig, inte att ge alla samma chans. Därför visar det sig att skolan mer är en plats för förvaring, än lärande. När alla skolor får samma resurser få i praktiken de skolor som redan har mer och de som kräver mycket får mindre. Därför ökar likvärdigheten i praktiken ojämlikheten och vidgar de redan stora klyftorna i samhället. Skolan sliter, tillsammans med alla andra samverkande tendenser och strävanden till likvärdighet, samhället i bitar. Vi gör oss själva en otjänst när vi skriker efter likvärdighet. Läser om detta i SvD där Maria Sundén Jelmini ger perspektiv på de nya betygen från 6e klass och menar att bra betyg är en fråga om tur, inte om individuell studieflit och lust att lära.

SvD publicerade under hösten en serie om hemmasittare, barn som till slut halkat så långt efter i skolarbetet att de till slut inte längre bemödar sig med att gå till skolan.

Skulle jag själv räkna ihop hur många föräldrar som kontaktat mig och bett oss skriva om att deras barn inte får det stöd i skolan som de behöver för att nå målen, skulle det nog landa på ett trettiotal. Skulle jag räkna de nätverk som vissa av dem representerar handlar det om flera hundra. Bara i och runt Stockholm.

Sedan finns det alla de föräldrar som inte kan eller förmår tjata och kämpa och gnälla för att deras barn ska få den hjälp de behöver. Hur många av de här barnen som i framtiden kommer att platsa i en artikelserie om hemmasittare kan man bara spekulera i.

För- och nackdelar med tidiga betyg har debatterats i oändlighet. Nu har de blivit verklighet i årskurs sex, Moderaterna vill se betyg redan i årskurs 3. Syftet med dessa tidiga betyg är vad Skolverket kallar formativt, ”betygen ska bidra till att forma lärarens undervisning och elevernas fortsatta lärande”.

Med dessa tidiga betyg finns alltså alla möjligheter att i tid upptäcka de elever som behöver hjälp. Bara inte kommunens och skolans ekonomi eller ambitioner står i vägen.

Det var ju det. Bara inte andra samhällsintressen kommer i vägen finns inga problem med den likvärdig skola, men det är ju det som sker, hela tiden. Vi lovas sänkt skatt OCH världens bästa skola. Vi serveras en kaka som kan ätas och ha kvar. Det går inte och där finns svaret på frågan om vad som är problemet. Svaret på frågan om hur Sverige skall få världens bästa skola finns på en lång rad olika platser. Därför är en viktig del av skolans problem att den betraktas som en isolerad och avgränsad enhet i samhället. Skolan är en delaspekt av samhället. Problemen i skolan är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Lösningen, liksom problemet, finns i det kulturella sammanhang som skolan delar med allt och alla andra. Svaret stavas, INTEGRATION. Fler måste förstå att jag är beroende av dig och att vi är beroende av varandra. En kultur blir aldrig starkare än kraften hos dem som håller den samman. Och när allt färre orkar och allt fler faller ifrån. När fler får sämre chanser och när de som har flyr fältet och slipper undan ansvar. Då går det som det går.

Allt är dock inte nattsvart. Det finns hopp. Läser om den omvandling som hela världen står inför. Först ser det mörkt och hotfullt ut, menar Stefan Laestadius.

Tillväxten, som vi vant oss att se den, är ett minne blott. Det gäller om vi tar itu med klimatproblemen omedelbart. Men det gäller också om vi stoppar huvudet i sanden för att försöka undvika det kortsiktigt svårhanterliga. Som det internationella energiorganet IEA såväl som FN:s klimatpanel (IPCC) nyligen slagit fast rör vi oss med stormfart mot en situation där naturens reaktioner blir allt mer kostsamma och konfliktskapande.

Tillväxt – som vi hittills upplevt den – är således inte en lösning på problemet; tillväxten är problemet. Lösningen heter omvandling. Vi står inför en nödvändig strukturomvandling av industri och livsstilar. Ingenting säger att denna strukturomvandling måste skapa färre jobb eller sämre livskvalitet. Personligen tror jag att jobben kan bli fler (och arbetslösheten lägre) utan att bli sämre och jag tror att levnadsstandarden kan bli högre – om än baserat på mindre fossila bränslen och på färre kilon att släpa hem efter shoppingronderna. Men då måste det politiska systemet ”leverera” förutsättningarna i form av nya skatter och nya regler.

Det politiska systemet som idag ändå inte har några visioner eller någon riktning är en del av problemen, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Men det är också där som hoppet finns och kan spira.

Sverige, ja hela Norden, har enorma möjligheter att sätta i gång en storskalig omvandling där våra skogar, vattenfall, kustremsor och vindpinade ytor skulle kunna bli grunden för kretsloppsvänlig energiproduktion och för en lönsam exportindustri till en europeisk kontinent; också den i omvandling. Den nordiska industrin har också kompetenser på många av de områden som kommer att bli heta i det postfossila industrisamhället: vind- och vattenkraft, kraftöverföring, biomassehantering, informationsteknologi, allmänt ingenjörskunnande…

För att få fart på omvandlingsprocessen, för att övertyga de medborgare som känner sig hotade och för att skapa incitament för de företag som ligger i startgroparna för att lansera kretsloppsvänliga systemlösningar krävs att det politiska etablissemanget överger sitt mantra, dvs ropen på tillväxt, och fokuserar på omvandling. Det kommer att kräva mycket omtänkande och tvinga fram en ny politisk retorik: föreställ er ett partiledartal – eller en budgetproposition – utan ordet ”tillväxt”.

För all del: vi behöver inte ge upp föreställningen om tillväxt. Som ekonomipristagaren Kenneth Arrow och IPCC:s grundare Bert Bolin med flera skrev för snart 20 år sedan i tidskriften Science (se fotnot): ekonomisk tillväxt är i grunden, och på lång sikt, endast möjlig inom ramen för vad biosfären tillåter. För närvarande är vi snabbt på väg utanför de ramar som planeten sätter – då är det kursändring som ovillkorligen gäller, det vill säga strukturomvandling.

Kultur är komplext, lika komplext som klimatet och alla de direkta och indirekta samband som leder till att biosfären håller på att förödas. Kultur har både immateriella aspekter (tänk: ekonomi, juridik, visioner, språk samt föreställningar om vad som är möjligt och önskvart) och materiella aspekter (tänk: kroppar, lokaler, verktyg och så vidare). Kultur försiggår uppstår i samspel mellan alla dessa aspekter. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns en hel massa behov som måste tillfredställas, både hos enskilda aktörer, hos grupper och sammanslutningar av aktörer och i naturen. Ett komplext problem, i sanning. Därför behövs det kunskap, inte bara för att klara miljöproblemen utan också för att förstå vilka förutsättningar som finns, för oss som lever här idag och för våra barn och barnbarn. Betyg behövs inte, men förståelse för det svåra uppdrag som lärare inget hellre vill få ägna sig åt, inte bara för sin egen skull, utan för allas.

Det går inte att både tvinga ner lärarna på knä, och samtidigt förvänta sig att de ska bära samhället på sina axlar. Bara med gemensamma ansträngningar och förståelse för varandras olika förutsättningar och behöv kan en bra skola och hållbar värld byggas, underifrån.

Språkfilosofiska reflektioner 31

Vetande måste försvaras för att bli vetenskapligt. Världen är full av vetande som inte försvaras, men som rymmer precis lika mycket kunskap som vilken vetenskaplig artikel som helst. Ta en roman och läs den med fokus på kunskapen som finns mellan pärmarna. Ett svindlande perspektiv, i all sin enkelhet. Ingen text kan skivar utan kunskap, ingen vardag kan levas, inget samhälle kan fungera. Alla tvingas på detta sätt hantera kunskap, överallt, hela tiden. Alla kan alltså långt mer än de tror. Vetenskaplig kunskap. Smaka på ordet. Vad skiljer den från annan kunskap? Utövarna av vetenskap, inget annat. Inte egentligen. Försvararna och den hierarkiska struktur av ansvar som borgar för vetandets kvalitet. Man ska kunna lita på vetenskapen, annars riskerar samhället att slitas isär. Allt vetande är inte lika pålitligt. Vetenskapen går med andra ord i god för kunskapen, eller kvalitetsmärker den. Några garantier finns emellertid inte, inte för kunskapens sanningshalt eller värde. Detta gör att kunskapens värde står i direkt relation till allmänhetens förmåga att tänka självständigt och kritiskt. Kunskap är ett kollektivt projekt och ju större det kollektivet är desto bättre kvalitet på vetandet.

Av ovanstående skäl är jag kritiskt till utbildningsministerns sätt att reglera högskolorna och universiteten och dennes syn på kunskap. Nuvarande skol- och utbildningspolitik utarmar vetandet och underminerar grunden för kunskapen. Ett skräckexempel på hur det kan gå ifall kunskapens försvarare sluter sig samman och ifall vördnaden och respekten för vetenskapens utövare blir för stor visades upp på TV i tisdags. Tänker på dokumentären om skapandet av seriemördaren Thomas Quick. Där visades ett skräckexempel upp, på hur det kan gå om synen på sanning i bestämd form singular drivs till sin spets. När bara en syn kan vara den rätta och när man söker den bästa skapas groteska figurer med oinskränkt makt som kan förvrida huvudet på människor. Vetenskap får inte bli en sekt. Och anledningen till det är att kunskap är en mellanmänsklig angelägenhet och verksamhet.

Människor fungerar på gott och ont som människor fungerar. Människor är av kött och blod, har en historia och blir människor tillsammans. Den mänskliga är fantastisk, men den är samtidigt primitiv och den spelar oss ständigt spratt, vilket fallet Quick visar med plågsam tydlighet. Och styrkan i den kraft som makten över vetandet har visar sig i agerandet från Göran Lambertz som ägnar enorm kraft och mycken tid åt att försvara sin heder, istället för att göra det han får betalt för. Kontroll över kunskap är omöjligt att få. Samtidigt bygger hela samhället på att vi ger sken av att vi har kontroll, vilket den kommission som nu tillsätts av Betarice Ask ska borga för.

Kunskap handlar i grund och botten om tillit. Därför är det problematiskt när kvaliteten i vetandet ska garanteras av och genom olika typer av legitimationer, examina eller betyg. Där går någon i god för någon annan och garanterar något som aldrig kan garanteras fullt ut. Som lärare kan jag aldrig veta till 100 procent att det jag betyg jag ger svarar mot exakt de kunskaper som studenten har och även om det gick kan jag aldrig någonsin garantera att kunskaperna är beständiga över tid. Därför kokar allt ner till tillit och samverkan. Och där finns också problemet i dagens skola. Sveriges högre utbildning är en del av den helhet som samhället utgör och när klyftorna i samhället ökar minskar tilliten. När makten och samhällets elit fjärmar sig från resten och när skillnaden mellan fattig och rik ökar som den gör då är snart det enda vi har kvar, legitimationerna, examensbevisen och betygen. Makten har då segrat och behovet av kunskap minskar dramatiskt.

Ovanstående resonemang är mitt sätt att använda insikterna jag får av att arbeta med tankarna som Deleuze och Guattari har lämnat efter sig. Det är mitt sätt att förklara vad jag lärt av dem och visa mina kunskaper och hur de kommer till användning i arbetet med att förstå det samhälle vi lever i och gemensamt skapar. Vi närmar oss här slutet av del tre, av den platå i Mille Plateaux som i den engelska utgåvan har titeln: November 20, 1923: Postulates of Linguistics. Det sista stycket av del tre inleds med följande rader, som inspirerade mig att skriva som jag gjorde inledningsvis.

Some believe that these variations do not express the usual labor of creation in language and remain marginal, confined to poets, children, and lunatics. That is because they wish to define the abstract machine by constants that can be modified only secondarily, by a cumulative effect or syntagmatic mutation.

Resonemanget handlar om striden om hur språk ska förstås, som delar den lingvistiska gemenskapen i (kanske fler än?) två läger. Å ena sidan dem som anser att språklig förändring dikteras av lagar och som hävdar att det går att skilja ett språk från ett annat. Å andra sidan dem som ser språket som en aspekt av en mycket större helhet där variation och förändring styrs av slump. Striden handlar inte så mycket om språket, som om makten över kunskapen om språket. Deleuze och Guattari undersöker förutsättningarna för maktkampen och på köpet förmedlas djup insikt kring den kultur som hänger ihop med språket och som förändras på samma sätt, enligt filosoferna. Språk och kultur bör, menar de, förstås på följande sätt.

But the abstract machine of language is not universal, or even general, but singular; it is not actual, but virtual-real; it has, not invariable or obligatory rules, but optional rules that ceaselessly vary with the variation itself, as in a game in which each move changes the rules.

Förändring är livets, kulturens och språkets konstant. Och det borde därför vara även kunskapens. Ändå bygger vi system för att stänga in, försvara och bevara kunskap. Därför får vi en kultur och ett samhälle där det debatteras mer och kunskap, än samtalas och reflekteras över vetande och vad kunskap är och hur den kan användas på bästa sätt. Vad är viktigast för oss människor egentligen, att veta säkert, eller att använda kunskapen till att bygga en bättre värld? För den som har makt och som fått en hög position inom en ansedd gemenskap är svaret givet, för hen har allt att förlora på att den sanning man försvarar utmanas. Men för alla oss andra är det inte självklart att våra liv blir bättre för att vi litar på självutnämnda auktoriteter.

Deleuze och Guattari ser helheter och riktar fokus mot sammanhållande av dessa. Vad krävs för att hålla ihop ett språk eller en kultur, ett samhälle? Och vilka är delarna som bygger upp helheten? Dessa frågor ställer Deleuze och Guattari ständigt, till alla möjliga olika fenomen. De vill förstå förändring, inte försvara kunskaper. De skapar verktyg för analys, istället för slå fast sanningar. De följer med istället för kontrollerar och låser fast. Deleuze och Guatari är nomader och ägnar sig åt minor science.

That is why abstract machines and assemblages of enunciation are complementary, and present in each other. The abstract machine is like the diagram of an assemblage. It draws lines of continuous variation, while the concrete assemblage treats variables and organized their highly diverse relations as a function of those lines. The assemblage negotiates variables at this or that level of variation, according to this or that degree of deterritorialization, and determines which variables will enter into constant relations or obey obligatory rules and which will serve instead as a fluid matter for variation.

Helheter stadda i förändring är vad vi har att göra med. Kunskap är också ett slags helhet, ett assemblage. Kunskap kräver subjekt och objekt, makt och reglering, annars känner vi inte igen vetande som just kunskap. Allt vi kan bygger på vetande, men allt kunnande betraktas inte som kunskap. Som med språket, alla ljud anses inte vara språkliga. Människan är ett slags sorteringsmekanism, ett slags filter. En del i den helhet som allt och alla går in i och ut ur beroende på var man är och vad man gör och vill. Förändring, förändring, förändring. Lite tjatigt kanske, men nödvändigt att påminna sig om, ifall man vill förstå maktordningarna som utgör förutsättningarna för förändringens riktning. Där finns möjligheter till förändring, på marginalen. Om tillräckligt många förstår principerna.

We should not conclude from this that the assemblage brings only a certain resistance or inertia to bear against the abstract machine; for even "constants" are essential to the determination of the virtualities through which the variation passes, they are themselves optionally chosen. There is indeed braking and resistance at a certain level, but at another level of the assemblage there is nothing but a come-and-go between different types of variables, and corridors of passage traveled in both directions: the variables effectuate the machine in unison, in the sum of their relations.

Lägger man ihop delarna som bygger helheten blir summan större än delarna tagna tillsammans. Därför är språk och kultur komplexa problem som måste analyseras med bibehållen komplexitet. Detta ser jag som den största och viktigaste pedagogiska utmaningen för en minor science. Det är en bärande insikt som går går på tvärs mot dels det sunda förnuftet, dels rådande vetenskapliga maktordningar. Ändå är det sant. Alla vet att det är sant. För kunskap och insikt om detta utsätts vi för dagligen och stundligen. Problemet är att dessa kunskaper och insikter inte erkänns som vetenskapliga. Det betraktas inte ens som vetande, bara som ett slags brus i tillvaron, utan mening. Och den allmänna uppfattningen spelar de framgångsrika utövarna av vetenskap i händerna, för den garanterar deras fortsatta makt och inflytande i kulturen. Frågan vi måste stätta oss är emellertid hur bra det är för helheten? Man kanske kan tycka att Thomas Quick har sig själv att skylla, men betänk då att det fallet handlar om allas vår rättssäkerhet. Lagen ska vara lika för alla. 

There is therefore no basis for a distinction between a constant and collective language, and variable and individual speech acts. The abstract machine is always singular, designated by the proper mane of a group or individual, while the assemblage of enunciation is always collective, in the individual as in the group. The Lenin abstract machine, and the Bolshevik collective assemblage .. . The same goes for literature, for music. There is no primacy of the individual; there is instead an indissolubility of a singular Abstract and a collective Concrete. The abstract machine does not exist independently of the assemblage, any more than the assemblage functions independently of the machine.

Allt och alla hänger ihop, utgör delar och aspekter av livet här på jorden. Gränser existerar bara i huvudet på människor. Sant/falskt, rätt/fel, bra/dåligt, vilken skolpolitik som ska föras eller var en landsgräns ska dras, det är frågor som bara har mening och betydelse för människor. Och svaren på frågorna skapas av oss alla tillsammans, kulturellt. Språk är kultur och kultur är språk och du och jag liksom resten av världen är delar av samma helhet. Varför strida om sådant som ändå aldrig går att avgöra en gång för alla? Varför inte samverka?

Dagens Nietzsche: Vetandets väg är inte upplyst, den är outgrundlig!

Att veta är inte alltid en välsignelse. Kunskap kan lika gärna och lika ofta vara ett slags förbannelse. För den som slår in på kunskapens och vetandets väg tvingas ständigt modifiera sina uttalanden, tankar och åsikter. För insikt ger perspektiv och ny kunskap går ibland på tvärs mot det man trodde sig veta. Framförallt, med förfinade verktyg och perspektiv på livet och tillvaron växer förståelsen för förändring. Med tiden iser den som är trogen sanningen att kunsken är lika skiftande och dynamiskt föränderlig som människorna och den kultur och det samhälle de skapar för sig. Därför måste den som verkligen vill veta vara fri i tanken och kunna ändra synpunkt. Vetandets väg är aldrig rak!

573.

Ömsa skinn. - Den orm som inte kan ömsa skinn går under. På samma vis förhåller det sig med tänkare som man hindrar att byta åsikt; de upphör att vara ande.

Häri ligger förbannelsen. Inte i förändringen eller de ändrade insikterna, utan i de andras syn på den som tänker högt och fritt. "Men du sa ju ...", "Hur ska du ha det?!" Så kan det låta. Det viktiga är inte vilka kunskaper man förfäktar utan att man håller fast vid dem fast man uppfattas av andra som en särling. Trygghet och kontinuitet tjatades det om, som en förutsättning för lärande, på barnens skola. Som jag retade mig på det mantrat. Trygghet kräver förljugenhet och lögn och kontinuitet en självvald ignorans gentemot världen och medmänniskorna. För inget är. Allt blir. Förändring, förändring och variation är vad som bygger världen. Trygghet och kontinuitet kräver offer samt är ett krig mot världen, och som man säger krigets första offer är sanningen. Kunskapen gör något med den som söker den. Och den gör något med övrigas syn på kunskapssökaren.

574.

Glöm inte! - Ju högre vi stiger desto mindre tycks vi vara för dem som inte kan flyga.

Vi säger att vi ska ha en skola och en högre utbildning i världsklass. Vi håller kunskapen högt. I alla fall säger vi det. Jag misstänker dock allt starkare att det är en vetandets fetisch som dyrkas. Det som sägs vara vetande är skolans uppgift att förmedla, inte kunskap i renast möjliga form. För den som viger sitt liv åt vetandet och som är sann i och mot sökandet efter klarhet och insikt kommer att fjärma sig. Kunskapssökaren stör ordningen och bryter mot friden. Tryggheten och kontinuiteten måste bevaras, till varje pris. Så den som springer före och verkligen kollar bakom nästa krök hen får räkna med att mötas med skepsis, om inte hat. Den som däremot stannar kvar och ger folket vad folket vill ha, det vill säga utsagor, kvalificerade gissningar. Hen höjs till skyarna. Sådan är lagen här. Och den värnar tryggheten och kontinuiteten.

Kontroll, kvalitetssäkring och garanterade mål. Det är vägen vi slagit in på för att råda bot på problemen i skolan. Samtidigt har vi byggt ett system för att driva verksamheten som utgår från ekonomiska principer. Och styrmekanismerna är viktigare än sanningen, för reglerna bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Att verkligheten förändras är det få som tar någon notis om. Tryggheten och kontinuiteten är viktigare. Överblicken och den utstakade vägen, som målsäkrats. Verkligheten är dock inte den samma som kartan, därför är kartan inte tillförlitlig. Kartan är dock enklare att följa och den passar som hand i handske med de system för styrning vi byggt upp. Så går det som det går också. Med skolan och den högre utbildningen, med förmågan till kritiskt tänkande och med uppskattningen av verkligt vetande. Det verkar från ansvarigt håll vara viktigare att skola marscherar i takt med resten av samhället, än att den ger oss kunskap. Men då har skolan och den högre utbildningen förvandlats, för då handlar den mer om kartan än om verkligheten.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Som tur är finns det tänkare där ute som trotsar påbuden och som bryr sig om vetandet. Framstående vetenskapsmän och kvinnor som förstår sig på kunskap, som värnar vetandet och som insett att vetandet måste gå takt med verkligheten, istället för tvärt om. Mats Alvesson till exempel, som i helgen satte igång en boll i rullning, som rullar än. Idag på Brännpunkt bidrar professor Gunnar Karlsson, på KTH, med sina tankar och reflektioner. Han oroas av att ansvaret för kunskapssökande har flyttats, från elever och studenter, till lärare och utbildningssystemet. Han oroas över hur många det är som kan gå igenom skolan och den högre utbildningen utan att ha lärt sig ta eget ansvar för sina studier och kunskapsinhämtningen. Och han inser att detta aldrig kan vara ett problem för skolan eller lärarna, för vetande är något som aldrig kan målsäkras, kontrolleras eller jämföras objektivt.

Hur många ytterligare föreläsningar, läsavsnitt, övningar, laborationer, hemuppgifter, projekt, kontrollskrivningar, studentpresentationer, besökstider, övningstentor och annat skulle jag behöva lägga till för att de ska komma upp i förväntad arbetsinsats och lära sig det jag avser att lära ut?

Det är svårt att bedöma vilket arbete som studenter behöver göra för att lära sig ett ämne och hur mycket de faktiskt kommer att lägga ned för att klara kursen. Jag tror därför inte att det finns någon form av examinering som säkerställer studenternas arbetsinsats; för det får man införa stämpelur. Ansvaret för att studera minst 40 timmar i veckan för en heltidsstudent måste ligga på studenten själv: Hon eller han är vuxen och har sökt sig till utbildningen självmant för att utvecklas som människa, som medborgare och för att tränas för ett yrke.

Skolan är inget snabbköp där man efter att ha stått tillräckligt länge i kön kan kvittera ut ett kunskapspaket, det är en plats att växa på. Ansvaret för växandet är emellertid alltid den enskildes. Men med tanke på hur vi betraktar och behandlar den som verkligen vill lära och veta och som inte räds den väg man då tvingas ta och de konsekvenser den medför, kanske det inte är så konstigt att förkunskaperna sjunker och förmågan att tänka kritiskt samt ta eget ansvar utarmas. Men problemet återstår och måste lösas, oavsett vems det är. Och ansvaret för arbetet med kunskapsinhämtningen måste alltid ligga hos studenterna och kan aldrig ligga på läraren eller skolan. Universiteten och högskolorna kan bara erbjuda en lärande och stödjande miljö, allt annat är upp till den som kommer dit för att lära.

Lika intressant som Alvessons artikel är diskussionen som följde på Brännpunkt Direkt. Av knappa sextio inlägg så raljerar alla personer utom en med hur lite de studerat och ändå klarat kurser och hela utbildningar, ibland med högsta betyg. Än sen då: hur mycket mer hade ni inte kunnat lära er om ni bemödat er med att studera? Hur väl hade ni kunnat era ämnen, vilka färdigheter hade ni fått; hur väl skulle ni förbereda er för framtiden? Om inte högskolan ställde krav på er, varför ställde ni då inte krav på er själva (och på högskolan)!? Endast en person, Daniel Ström, påpekade det uppenbara: ”Det skribenten [Alvesson] dock missat helt är att poängen med högskolestudier är att de sker på eget ansvar. Det är upp till var och en hur mycket de lär sig av sin utbildning.”

Högskolan har säkert problem med att ställa krav på arbetsinsats och hög kunskapsnivå, men studenternas inställning är ett än större problem. Om det bara vore högskolan som brister medan studenterna tar ansvar borde vi se att de flesta utexamineras på en bråkdel av den nominella tiden för ett utbildningsprogram. I verkligheten tar många betydligt längre tid på sig.

Man kan inte förlita sig på externa krav. När den formella utbildningen är färdig: ska då all vidarebildning upphöra bara för att det inte längre finns någon jobbig lärare som driver på? Hur ska det livslånga lärandet fungera i så fall?

Här kommer Karlsson in på något centralt och avgörande. Om ansvaret för lärande och den pedagogiska kunskapen och kompetensen vore något som bara finns hos skolan och om elever och studenter vore utan skuld för den uppkomna situationen, hur tänker vi oss då att samhället ska fungera? Vem tar ansvar för kunskapssökandet och utvecklandet av nya metoder och uppdaterar samt anpassar vetandet efter den värld som växer fram? Det är och kommer alltid att vara upp till var och en. Och om vi bygger att system som ger sken av eller uppmuntrar till något annat är vi alla illa ute.

Robert Hutchins, som var rektor vid University of Chicago skrev en essä som heter ”The Idea of a College”. Han konstaterar: ”Om vi säger att utbildning är en process som måste fortgå genom livet så är syftet med högskolan att ge studenten de vanor, avsikter och tekniker som han behöver för att fortsätta att utbilda sig själv.” Det är högskolans och de högskoleförberedande gymnasieprogrammens stora problem att man misslyckas med detta, om man nu ens försöker.

Problemet som jag ser det är att vi kollektivt håller på att förlora förståelsen för vad kunskap och hur vetande fungerar samt vad insikterna kan användas till. Allt mer förväxlas kunskap med examina, form med innehåll. Kartans status och värde höjs allt mer och idag litar många mer på den än på verkligheten. Och då blir trygghet och kontinuitet, harmoniering och likriktning allt viktigare. Skolans roll blir där och då att sortera mer än främja kunskapsinhämtning och kritiskt tänkande. Klart vi får problem då och att kunskaperna utarmas. Klart att den svenska skolan och högre utbildningen tappar i förhållande till andra länder. Länder där man fortfarande tror på kunskapen och väljer en väg för vetandet som anpassar sig efter verkligheten, istället för den inslagna vägen och den detaljerade kartan.

Nietzsche är inte lösningen, men fler borde läsa och lyssna på vad han har att säga oss. Han är egensinnig och stakar inte ur någon rak väg. Han ger oss inga svar, men har går före och han öppnar dörrar, uppmuntrar, utmanar och tvingas den som följer med, vidare. Bortåt, uppåt, utåt. Han är en fri ande och inte räds att sväva fritt och som följer kunskapen dit den tar honom. Han ger mig en tro på framtiden. Allt är inte mörkt, men det är för den skull heller inte enkelt. Vi har alla ett ansvar, elever och studenter så väl som lärare och politiker samt samhällsmedborgare. Det är inte svar eller fler examina vi behöver, vi behöver lust att lära, mod att våga och kraft att orka göra vad som krävs.

575.

Vi andens aeronauter! - Alla dessa djärva fåglar som flyger långt bort, långt bort i fjärran, - en sak är säker! förr eller senare orkar de inte längre utan måste slå sig ner på en masttopp eller ett ödsligt klipprev - och till råga på allt är de innerligt tacksamma för denna erbarmliga tillflykt! Men vem har därför rätt att den slutsatsen att inga oändliga fria stråt längre skulle finnas framför dem, eller att de har flugit så långt som man kan flyga! Alla våra stora läromästare och föregångare har till sist tvingats göra halt, och den åtbörd med vilken tröttheten gör halt hör inte till de mer ädla och anslående: inte heller jag och du kommer att bli några undantag! Men vad angår det mig och dig! Andra fåglar skall flyga vidare! Och denna insikt och tro flyger ikapp med dem på deras färd bort genom luften, den stiger rätt upp i skyn över våra huvuden och över deras vanmakt och ser däruppifrån långt bort i fjärran, ser skarorna av fåglar ännu starkare än vi som snart strävar åt samma håll som vi en gång strävade mot och där allt bara är hav, hav, hav! - Och vart är det vi vill komma då? Är det verkligen över havet vi vill? Varthän för oss detta mäktiga begär som för oss är mer värdefullt än all lust? Varför just i den riktningen, dit där hittills alla mänsklighetens solar har gått ned? Skall man kanske en gång säga om oss att också vi, med kurs mot väster, hoppades nå fram till ett Indien, - men att vårt öde var att stranda på oändligheten? Eller, mina bröder? Eller? -

Lusten att veta och begäret efter kunskap. Var finns den idag? När gick vi vilse i den svenska skolan och landets högre utbildning? Det är öppna frågor som det nyttar föga att debattera, för vill vi verkligen hitta tillbaka till kunskapen och vill vi bygga en skola i världsklass, då måste vi ta frågan på allvar och jobba med den, i stället för att söka svar och målsäkra dessa. En skola som utplånar lusten att lära och som straffar den som vill veta, en högre utbildning som mal ner och slipar av det kritiska tänkandet. Det är ingen skola, ingen högre utbildning. Framtiden är som bekant en öppen fråga och den finns först när vi går från ord till handling. Så låt oss göra det, låt oss anträda vägen mot verkligt vetande. Låt oss sluta debattera. Lyssna på varandra, värna tystnaden. Var kritiska, men kritisera inte. Ta ansvar och hjälp andra att ta sitt. Bara så kan vi hoppas att vända den där förbannade Atlantångaren. Vetandets väg är inte upplyst, den är outgrundlig!

New Public Management är problemet, inte lösningen!

Robotar på TV igår, ett allt tydligare fokus på formen i den högre utbildningen och en accelererande ekonomistyrning. System och maskiner tar med vårt goda minne hand om allt mer av det som människor gjort tillsammans förut. Det går snabbt nu, förändringens vindar antar orkanstyrka. Omloppshastigheten i förändringen av samhället och kulturen ökar. Det känns som kontrollen över processerna ligger bortom människan, utanför oss. Som om vi måste anpassa oss. Och den som anpassar sig snabbast har mest att vinna. För utvecklingen är tvingande. Det är bilden vi matas med. Det är bilden vi matar oss själva med. Kanske för att slippa tänka på en annan värld, en mer mänsklig värld där det finns tid för eftertanke, där man får misslyckas och där man tar hand om och lyssnar på varandra. Har svårt att se att någon skulle kunna vara motståndare till eller kritiker av en sådan värld. Föreställer mig att alla vill ha åtminstone en variant av den världen. Föreställer mig att ytterst få tycker det verkar vettigt att hålla på som vi gör, oavsett hur tvingande utvecklingen än upplevs.

Jag vägrar tro att jag skulle vara ensam om att känna oro inför den värld som växer fram. Nej, jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som vill se en annan utveckling. Vi är många som insett det ohållbara i det nollsummespel som jakten på snabba cash och ekonomiska pseudovinster som dagens system lockar med. För den som kränger lågprisvaror med tvivelaktiga metoder spelar inget annat än vinsten någon roll. Om kunden blir besviken är inte försäljarens ansvar, det är upp till dig att se om ditt hus och vara vaksam. Kvalitet kostar pengar och när det går att tjäna pengar utan att erbjuda kvalitet, då är det självklart enklare att välja pengarna. För det är ju dem som räknas. I den sköna nya värld vi bygger för oss själva, där vi jagar efter ett mål som hela tiden ligger kust vid horisonten. Ett mål som vi aldrig närmar oss, men som hela tiden ligger där, just utanför räckhåll. Om bara ... Ett litet tag till ... Uppfinningsrikedomen är enorm när vi hittar på argument för att lura oss själva. För pengarna är så lockande. För dem kan vi köpa oss allt vi vill. Därför glömmer vi att ju fler som vill desto mer pengar kommer att tvingas fram på marknaden. Vi lånar av framtida intäkter och eftersom framtiden, så som vi föreställer oss den är oändlig finns ingen gräns för hur mycket pengar det går att producera.

Jag är inte ensam om att oroa mig över den växande dumheten, den galopperande ignoransen. Jag är varken ensam om att se problemen eller inse att det finns en lösning på dem. Det visar Carl-Gustav André på Brännpunkt. Han var tidigare universitetskansler och han uttrycker samma oro och pekar på samma problem som Mats Alvesson gjorde förra veckan. Vi är många som ser problemen och farorna och som ropar på hjälp. Vi håller på att krossa oss själva under tyngden av våra egna orimliga krav. Vem är det vi försöker lura? Vilket samhälle vill vi ha egentligen och för vem bygger vi det samhället? Om det borde vi samtala mer, mycket mer. André skriver,

Man måste vara aktsam om universitets- och högskolemiljön. Sedan mer än ett decennium har de flesta lärosäten strategiska planer. I dem framhålls att utbildningen ska hålla ”högsta kvalitet” och därmed hög internationell standard. Det är en återklang av utbildningsdepartementets krav på att högre utbildning i Sverige ska ”hålla världsklass”. Kontrollen ligger hos lärosätena och Universitetskanslersämbetet med tydligt kvalitetsfrämjande syfte. Om man nu inte når de uppställda målen måste man fråga sig vad det beror på. Brister i kvalitet kan ha olika orsaker. En är avsaknaden av ett övergripande nationellt perspektiv. En annan är att den ekonomiska basen är för svag. Andra kan finnas hos lärare och studenter. Mot den bakgrunden kan man föreslå åtgärder som upplevs meningsfulla och stimulerar till energiska insatser.

Kunskap, kvalitet och en skola som lägger grunden för inte bara individens framtid utan ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är vad vi säger oss vilja ha och det är detta vi menar är högskolans uppgift. Och jag håller med, men om det verkligen är detta vi vill måste vi ställa oss frågan om det vi gör idag pekar i den riktningen och leder till det resultatet. Vi är som sagt många som är tveksamma.

Kvalitetsmål når man inte genom att dra ner på verksamhet eller lägga ner utbildning, även om det i en del fall är nödvändigt. I stället måste man generellt fråga hur man skapar förutsättningar för hög kvalitet. Ett uppenbart hinder är att den lärarledda undervisningstiden i inte så få fall understiger sex veckotimmar. Hur når man högsta kvalitet på de villkoren? Men det är den bistra och frustrerande verklighet som många ambitiösa lärare lever under. Här vilar ansvaret för förbättring på både statsmakter och lärosäten.

Hur mycket man än vill vara en bra lärare så ger det hårt pressade och ständigt effektivitetsökningssökande systemet man verkar i en inte chansen att bli en bra lärare. Kunskap och kritiskt tänkande är förmågor som kräver tid och eftertanke, det är ömtåliga egenskaper som bara kan växa i en miljö av tillit. Det är oundgängliga förmågor som inte går att piska fram. Prestera, prestera, prestera, säger den som är besatt av jakten på pengar, men kunskap är en valuta av ett helt annat slag. Vetande kan bara lockas fram och måste vårdas för att växa och frodas. Vägen till kunskap är individuell och kan inte standardiseras, därför måste läraren få tid och möjlighet att se varje student. Och det går inte är systemet tvingar en att hantera 300 studenter. Ekonomiskt fungerar det, men inte intellektuellt. Högskolan ska producera kunskap och är en investering, det är ingen ekonomisk produktionsenhet som ska tjäna pengar.

Statsmakterna måste på allvar ta upp frågan om de ekonomiska förutsättningarna är tillräckliga för att skapa utbildning i ”världsklass”. Det kräver dels en översyn över det nuvarande systemet för resurstilldelning, dels en ny beräkning av de verkliga kostnaderna för utbildningarna som underlag för schablontilldelningen till utbildningsområdena. Den senaste verkliga beräkningen av detta slag som man stöder sig på i dag gjordes kring 1960! Tiden är onekligen mogen för en ny aktualiserad beräkning!

Detta var en nyhet för mig. Har inte riktigt hämtat mig än från insikten, men den förklarar allt som är problem med skolan idag. Samhället må förändras och mycket kan gå snabbare, men människan växer både kroppsligt och intellektuellt i exakt samma hastighet idag som 1960. Vill vi ha den kvalitet man hade då måste vi lärare få samma förutsättningar som lärarna fick då. Och eftersom skillnaden i antal timmar som jag har till mitt förfogande per student idag, i jämförelse med hur det såg ut när jag började undervisa på heltid 2003, är stor kan jag nästan inte föreställa mig hur det skulle se ut om vi fick samma förutsättningar som lärarna hade på 1960 talet. jag skulle vara enormt nöjd om jag kunde backa bandet 10 år.

Lärosätena måste å sin sida tillhandahålla underlag för statsmakternas ställningstagande. De måste presentera realistiska studie- och kursplaner inom representativa ämnen och utbildningar som är relaterade till motsvarande utbildningar vid välrenommerade internationella lärosäten och ställer höga krav på både lärare och studenter. På så sätt ska de garantera att utbildningen kan nå högsta kvalitet ifråga om innehåll och uppläggning och samtidigt ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning och problemlösning.

Ärlighet varar längst. Det är dags att kalla saker vid sina rätta namn och att lägga alla korten på bordet. Hög tid för lärarna att sluta ta på sig en personlig skuld och eget ansvar för problem som är strukturella. Ansvaret för att skapa de bästa förutsättningarna för Sveriges högre utbildning ligger på Björklund. Han kan inte få om han inte ger. Försöker han sig på att sälja in en sådan ekvation visar han bara hur okunnig han är. Och genom att lyssna på honom lurar vi ingen än oss själva. Högre utbildning är en kaka man inte kan äta och samtidigt ha kvar. Vill man smaka får man betala. Det finns ingen annan utväg.

Lärosätena måste också själva införa ett nytt system för fördelningen av utbildningsanslaget till olika verksamheter på lokal nivå. I dagens läge får utbildningen det som blir över sedan stödfunktionerna garanterats sina behov. Universitets- och högskolestyrelserna måste ta ett övergripande beslut om den önskade ambitionsnivån för lärosätets verksamheter genom en sammanvägning av de olika verksamheternas behov inklusive kärnverksamheten-utbildningens. Det är knappast orimligt att utbildningens behov ges högsta prioritet. Nuvarande situation är oacceptabel.

Kunskapen och studenten i centrum, det är ju det man säger.

Grundutbildningen och dess resurstilldelning kräver en strategisk planering på både central och lokal nivå. Det behövs konkreta åtgärder som främjar och stimulerar. Då finns det stora möjligheter att övervinna de brister som Mats Alvesson lyfte fram och att förhoppningsvis nå högsta kvalitet till gagn för lärare, studenter och samhälle. Men det brådskar. Det ligger fara i dröjsmål.

Strategisk planering och mer tid för reflektion samt insikt om att högre utbildning är en ömtålig verksamhet som kräver andra medel än tillverkningsindustrins. New Public Management är problemet, inte lösningen. Förstår vi det finns det hopp, inte bara för den högre utbildningen men för allt och alla.

Dagens Nietzsche, om sanning och makt

Ska föreläsa om kvalitativ, etnografisk metod idag, för doktoranderna på HV.Kommer därför obönhörligen att tvingas konfrontera eller hantera begreppet sanning. Den stora kontroversen inom vetenskapen handlar ju om det, om vem som har sanningen. Vetenskap söker sanning, ingen tvekan om det. Men vad är sanning. Många, kanske de flesta, har en mycket grund och oreflekterad syn på sanning. Uppfattar frågan som avgjord och trivial. Inget kunde vara mer felaktigt. Högst olyckligt att det kommit att bli så, för det gynnar ingen. Sanningen är på ett plan enkel, den handlar om hur det är egentligen. Om det man hävdar inte stämmer med hur det är, då är det man hävdar inte sant. Därom råder inga som helt tvivel. Men det betyder inte att frågan är avgjord för det. För hur skiljer vi det som hänt egentligen och hur det är, från våra uppfattningar om just det? Hur övertygar vi varandra om att det vi hävdar är rätt och riktigt, sant? Den frågan är långt ifrån avgjord.

Oavsett hur man ser på och definierar sanning måste man övertyga kollegor och allmänhet om att den definition man har faktiskt är den sanna, till skillnad från den definition man kritiserar. Betänk att vetenskap är en mänsklig verksamhet, utförd av och för människor. Vetande är inget i sig, först när kunskaperna omsätts i handling får de mening och gör skillnad. Den tanken är gammal. Redan Nietzsche insåg och skrev om relationen mellan sanning och makt. Kunskap ger en makt först när makten erkänner kunskapen som sanning. Makten förfogar över långt fler medel att övertyga som sanningen helt saknar. Sanningen står sig därför slätt i relation till makten. Och makten kan visserligen stärkas av att liera sig med sanningen, men behöver det oftast inte.

535.

Sanningen behöver makten. - I sig är sanningen inte alls någon makt - även om upplysningens smickrare har för vana att påstå raka motsatsen! - Den måste snarare dra till sig makten på sin sida eller gå över till maktens sida, annars kommer den ständigt att gå under! Detta är mer än tillräckligt bevisat!

Om vi ängsligt väntar på att det vi ser som bra och gott ska bevisas vara sant innan vi genomför det vi tror på är vi alla illa ute. Det blir ett kallt och människoförnekande samhälle, om bara sanningen skall råda. Inte för att det osanna är lika bra, utan för att det är omöjligt att avgöra vad som är sant. Jakten på evidens kostar pengar och möda. Frågan är om det är värt det, i alla lägen, överallt, alltid? När det gäller klimatfrågan är det uppenbart att kravet på evidens hindrar arbetet. Där är det uppenbart att makten är överordnad sanningen. För det är inte medborgare och allmänhet som mobiliserar och gör motstånd, sår split och ifrågasätter, det är företag och lobbyister. Det är starka ekonomiska aktörer som ser om sina hus, det vill säga sina möjligheter att tjäna så mycket pengar som möjligt, så länge det bara går. Ovissa framtida vinster är den ekonomiska makten inte intresserad av, bara det man vet fungerar idag. Därför använder man maktmedel för att förhala processen.

Tänk om vi skapar en bättre värld, helt i onödan. Så resonerar naturligtvis ingen vettig människa, men den som prioriterar ekonomi kan göra det. Om ekonomi görs till det högsta, viktigaste målet får man den logiken på köpet. Utifrån ett mänskligt, framtidsinriktat perspektiv, är det emellertid helt galet att resonera så. Klimatfrågan handlar bara delvis om sanningen, den handlar minst lika mycket om livet här och nu. Och sanningen är att det sätt som vi organiserar våra liv och samhällen på samt hur producerar mat och tillverkar teknik och annat är inte bara miljövidrigt, det är samtidigt socialt och etiskt tvivelaktigt. Vi har med andra ord allt att vinna på att visa omsorg om klimatet och skapar vi en bättre värld gör vi det sannerligen inte i onödan. Rovdrift och hänsynslöst utnyttjande, av miljön eller av människor, kan bara motiveras ekonomiskt, alla andra motiv väger lätt och kan avfärdas utan problem. Det är med andra ord prioriteringen av ekonomin som gör att vi tvingas acceptera sanningar som strider helt mot allt vi annars säger oss tror på. Det är sant att det är så, det går att belägga med evidens.

Frågan om det är sant eller inte är som synes ett kvasiproblem, ett problem skapat av makten för att garantera fortsatt makt. Om vi människor är fullt upptagna med att strida om vem som har rätt och vem som har fel ger vi makten fritt spelrum. Kravet på sanning gör det svårt att jobba för en bättre värld, för om vi först måste bevisa att det vi ser som önskvärt är sant och riktigt då tappar vi fart och fokus och det i sin tur kan leda till att vi sätter upp hinder för våra strävanden. Sanningen i klimatfrågan kommer att visa sig, förr eller senare. Var finns skeptikerna då? Vem ställer dem till svars och kräver dem på pengar? Ingen kommer att kunna göra det, om det visar sig att de har fel och dem som talar om klimathoten har rätt. Bara det är ett skäl så gott som något att överge kravet på sanning. Byggandet av en bättre värld kan aldrig vara fel, alltså bör det arbetet påbörjas omgående. Och visar det sig vara fel, ja då har vi i alla fall inte förlorat något. Lyssnar vi på klimatskeptikerna är förlorare både idag och framöver. Det är sant, det kan ingen förneka. Så vad väntar vi på?

Samma ifråga om jämställdheten i styrelserummen. Den frågan utreds och utreds och utreds igen. Rädslan för kvotering är större än tron på nyttan med jämställdhet. Skälen som makten anför där handlar inte så mycket om sanning, för det är vetenskapligt bevisat att mångfald är nyttigt och hållbart. Där har dem som talar för åtgärder tydligt sanningen på sin sida. Makten vinner ändå, eller gör i alla fall motstånd, förhalar processen in i det längsta. Makten värnar sin egen fortlevnad mer än företagens väl och ve. Argumentet att kvinnor saknar kompetens låter plausibelt, men inget frågar makten om vad man menar med kompetens. Därför finns ingen sanning, ingen evidens att ställa mot maktens argument. Gjorde man det skulle frågan vara avgjord för länge sedan, för det finns hur mycket evidens som helst för att kvinnor kan och att jämställdhet och mångfald är lönsamt och långsiktig hållbart. Ändå utreds frågan om och om igen och debatterna avlöser varandra. Vi vet, ändå händer inget.

Det är inte sanningen det kommer an på. Tror vi det kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle. Det handlar om makt. Och makt upprätthålls kulturellt. Därför behövs det fler kulturvetare för att sanningarna inom naturvetenskapen ska kunna komma till nytta i samhället.