Några ord och tankar om skrivandets miljöpåverkan

En ny iPad. Nödvändigt? Knappast. Kanske rent av problematiskt, ur en hel massa olika sätt och perspektiv på miljö och annat. Men nu har jag köpt en, en iPad mini. Jag är en skrivande människa och att investera i skrivdon är något som skänker tillfredsställelse, som sätter guldkant på tillvaron. Och redan här efter några rader, på detta det första dokumentet som författas på den nya skrivplattan känner jag mig nöjd. Den är mindre, men inte för liten. Behändigare, utan att några av fördelarna med den större plattan gått förlorade. Att skriva på och med något man gillar, och som fungerar, inspirerar.

Skrivande är som så mycket annat resultatet av interaktion mellan en massa olika delar i en helhet. Det blir skrivet, kan jag konstatera, när förhållandena är de rätta och när det råder harmoni mellan delarna som utgör det aktuella sammanhanget. Jag är bara en liten del i den processen. Jag skriver, men orden och tankarna är bara delvis mina. Och räknar man dessutom in läsaren av texten växer sammanhanget och möjlighetshorisonten över potentiella läsningar vidgas. Inget är något i kraft av sig själv, allt blir till i och genom sammanhang. Så även författande och texter.

En vacker penna, som ligger fint i handen, som har den rätta känslan, vacker viljan att skriva. Att fästa ord på papper. Och om man dessutom skriver i en fint inbunden anteckningsbok, med läderomslag. Då förstärks viljan att uttrycka sig. Idag skriver jag inte så mycket med papper och penna, tyvärr. Gillade det. Vet inte riktigt varför det inte blir så. Har dock misstankar om vad det kan tänkas handla om. Det sättet att skriva bjuder en rad motstånd. Efter en stunds koncentrerat författande gör det ont i handen, till exempel. Det kan jag emellertid leva med, och ibland är det bra att det går långsamt och att man inte kan ändra, utan måste formulera sig och sedan hålla fast vid det som hamnar på pappret. Den viktigaste orsaken till att jag skriver allt mer sällan med penna, på papper, är att jag aldrig kan känna mig säker på stavningen. Mina dyslektiska problem hämmar mig, när jag skriver med traditionella skrivdon.

Det var när jag började skriva på dator som min lust att uttrycka mig i skrift förlöstes. Det underliggande stavningsstödet som rättstavningsprogrammet ger, frigör kraft och tid att ägna mig åt innehållet. Och när jag inte behöver tänka på stavningen, när jag vet att orden kontrolleras, då blir det oftast rätt. Blir det fel är det vanligtvis autocorrectfunktionen som spökar. Förundras fortfarande över artefakternas positiva inverkan på mitt skrivande. Ibland känns det som jag aldrig hade skrivit så mycket som jag faktiskt gör om jag inte hade läs- och skrivsvårigheter. Paradoxalt kan tyckas, men jag tänker på den gamla sanningen, lätt fånget lätt förgånget. En med möda förvärvad egenskap ger större tillfredsställelse, än en som bara finns där. Datorn har hjälpt mig övervinna ett stort hinder, har givit mig självkänslan, som stukades rejält under skolåren, tillbaka. När jag skriver, får böcker och artiklar antagna på förlag, och framförallt, när jag märker att jag blir läst. Då fylls jag av glädje, av stolthet. Vill vara i den känslan, vill därför förkovra mig i skrivandet, för att öka chanserna att få vara i den. Därför skriver jag, varje dag. För att utvecklas, för att upptäcka tankar jag inte visste fanns, och för att jag finner ro i orden och mellan raderna.

Jag är alltså inte en skrivande människa, det är något jag blir, i och genom interaktion med en rad olika ting och andra människor. Skrivandet uppstår i ett sammanhang, och det är sammanhanget som helhet som ger upphov till konsekvenserna som orden här på Flyktlinjer utgör. Önskar jag kunde skriva sirligt, med en gåspenna, på pergament. Det kan jag inte. Jag behöver teknikens hjälp för att forma ord och meningar som blir läsbara. Gott så. Tacksam för det. För att orden finns och fyller tillvaron med glädje, ger mitt liv mening.

En smolk i glädjebägaren finns, och det är ingen liten sak. Känner därför att jag måste lyfta den, innan jag fortsätter tänkandet och skriver vidare. Det handlar om skrivdonens miljöpåverkan, och om dess sociala konsekvenser. Kan inte riktigt frigöra mig från tanken på vilka umbäranden som arbetarna tvingats till för att skänka mig den glädje inköpet och användandet av maskinen ger. Och hur stora skador har åsamkats miljön? Vågar inte riktigt tänka på det, men vill ändå lyfta frågan. Vi lever i en värld med stora klyftor. Läste igår om hur Burma av hugade spekulanter på jakt efter billig arbetskraft betraktas som ett Eldorado av outnyttjad potential. Jag är beredd att betala mer för mina skrivdon, om jag vet att pengarna går till dem som tillverkar dem. Jag ser på mänskligheten som en gemenskap, som ett interagerande sammanhang bestående av ömsesidigt beroende delar. Och tänker på den tidiga industrialismen i England, som fick fart på allvar först när arbetarna fick tillräckligt med lön för att inhandla varorna de tillverkade.

Hållbarheten i sätten som levt liv och kultur organiseras är en förutsättning för fortsatt liv. Låt oss ta hand om varandra, istället för att utnyttja alla möjligheter som finns att tjäna några ören. Kvalitet är värt att betala för, och man dessutom kan lita på att alla som bidragit till processen, alla delarna i sammanhanget, har behandlats med tillbörlig respekt och känner sig nöjda och om miljöpåverkan är minimal, då ökar värdet ytterligare. Tillsammans lever och verkar vi här på jorden. Tillsammans. Tänk på det.

Avslutar med en svindlande vacker passage från helgens Understreckare, som handlar om förfall och risker, och vars innehåll visar på språkets estetiska möjligheter. Vackra ord kan användas för att beskriva skrämmande men potentiella framtidsscenarion. Läs, förförs av språket, och betänk.

Om 50 000 år, skriver Ballard i ordalag lånade från ”Skändlighetsutställningen”, kommer våra avlägsna ättlingar att stå stumt förundrade inför de tomma swimmingpoolerna i ett då sedan länge övergivet Kalifornien eller Côte d’Azur. Kommer de att tro att de står inför primitiva tidsmaskiner eller en geometribesatt religions kvarlämnade altaren? I samma kategori av över eonerna gåtfullt kommunicerande objekt placerar han Smithsons monument: artefakter avsedda att fungera som maskiner vilka plötsligt kommer att sätta igång sig själva och börja alstra tid och rum av ett mer komplext slag. Såväl i Robert Smithsons och J G Ballards som i Tacita Deans verk tycks därvid tiden själv, i sina skilda, bitvis ogenomträngliga skepnader, ligga innesluten i oavlåtlig väntan på att avtäckas.

Låt oss ta hand om varandra, och om språket som är vår gemensamma egendom.

Dagens Nietzsche, om skolan, kunskap och framtiden

Läsningen av Nietzsches samlade verk rullar på, lite i bakgrunden. Ibland mer framträdande och tydligt, ibland mer sällan och diffust. Få projekt i livet har gett mig så mycket att tänka på som läsningen av Nietzsche. Få texter har tvingat mig framåt i tanken, som den bok jag just nu jobbar mig genom: Mänskligt, Alltförmänskligt. En bok för fria andar, vilket är undertiteln? Sannerligen. Just det är vad Nietzsche får mig att känna, fri. Äntligen kan och vågar jag tänka utan tyglar, och via bloggen kan och får jag klä tankarna i ord. Här kan ingen sätta stopp eller klanka ner, här är det jag som bestämmer vad som ska upp och ut i ljuset. Skriver för att tänka, med inspiration från Nietzsche. Inom om, med. Det är viktigt.

Har kommit till slutet av första delen av boken. Texten har i korta kärnfulla aforismer berört ett brett spektrum av aspekter på mänskligt liv. Nietzsche reflekterar, tänker högt om det som kommer i hans väg. Inget leds i bevis. Hugskott testas, och tankar läggs i läsarens händer för att granskas från andra vinklar och vrår än dem den egensinnade 1800-talsfilosofen förmår peka på. Detta är en bok som aldrig kommer till några avslut. Den är till sin karaktär ett samtal. Och det är vad vi människor är dömda till, att samtala. Det kan man göra på olika sätt, distinkt och tesbrytandes med krav på lydnad, eller ödmjukt sökandes. Nitetzsche visar prov på båda inställningarna. Han skräder inte orden, och räds inte affektens flammande eld. Dock förlorar han aldrig insikten om ödmjukhetens betydelse för utvecklande av kunskap, Det uppskattas. Oj vad det uppskattas. Däri ligger behållningen. Nietzsche är den fyr jag navigerar efter på det mörka hav av tvärsäkerhet och debatt som jag lever och verkar i. Nietzsche är min samtalspartner, i väntan på att debattens vågor skall lägga sig. För debatt är inte vägen till kunskap, det är maktens verktyg.

Nietzsche lär att det är inte kunskapen, vetandet som är det viktiga. Det är insikten i hur kunskap blir kunskap. Det är vad som bör studeras, om det är vetande vi vill ha. Förståelse för den värld vi lever i och genom kollektiv handling skapar, det är vad som saknas i dagens samhälle. Och problemet är att det saknas insikt om att just detta är ett problem. För att kunna förstå sammanhanget man befinner sig i och för att kunna skapa ett hållbart samhälle, som i varje stund och vid varje tidpunkt begagnar sig av den tidens och den stundens allra bästa kunskaper, krävs insikt om just detta. Att vetande är en produkt av människan, med allt vad det innebär. Kunskap finns inte i världen, för oss att upptäcka. Den skapas, kollektivt. Därför är det viktigare att förstå hur kunskap blir kunskap, än att tillägna sig specifika kunskaper om något bestämt.  

På det hela taget är vetenskapliga metoder ett minst lika viktigt resultat av forskning som något enskilt forskningsresultat: ty en vetenskaplig anda bygger på kunskap om metoder och alla vetenskapens landvinningar skulle inte förmå hindra ett återfall i vidskepelse och galenskap om dess metoder gick förlorade.

Oerhört viktiga ord, som borde ristas in i väggen på alla vetenskapliga institutioner. Detta är vad högre utbildning handlar om, vetenskapliga metoder. Inte om kunskap, utan hur kunskap skapas. Det är vad man borde ägna mycket mer tid och sätta tydligare fokus på, inom Högskolorna och landets Universitet. Utan djup insikt i hur kunskap blir kunskap går det inte att värdera vetande. Kunskap är aldrig entydig, och eftersom vetande ger makt finns en hel massa fallgropar att falla i. Om, säger om, man inte uppmärksammar just det.

Snillrika personer må ha inhämtat aldrig så många av vetenskapens resultat: det märks fortfarande på deras yttranden och framförallt på de hypoteser de där ställer upp att de inte är besjälade av någon vetenskaplig anda: de har inte den instinktiva misstro mot tänkandets avvägar som till följd av långvarig övning rotat sig i varje vetenskaplig människas själ. För dem räcker det att över huvud komma på en hypotes om något, strax är de fyr och flamma för den och tror att därmed är allt klart. Att ha en åsikt är för dem redan lika med att fanatiskt förfäkta den och för gott ta den till sitt hjärta som en övertygelse. Inför något oförklarat hetsar de upp sig över första bästa hugskott som ser ut som en förklaring: varur inte minst på politiken område de värsta följder uppstår.

Sveriges utbildningsminister har uppenbarligen inte läst Nietzsche, för han visar dagligen och stundligen prov på hur hårt han håller fast vid sina INHÄMTADE kunskaper. Björklund försvarar allt mer ihärdigt sina hypoteser ju mer motstånd hans stöter på. Forskares invändningar mor sanningarna som utbildningsministern gjort till sina blir till ytterligare bevis på dess sanningshalt. Och mot bättre vetande tillåts han hållas, för att han har makten. Allt medan skolan vittrar sönder. Effektivisering, ekonomisering ljuder mantrat. Konkurrens leder till kvalitet, är hypotesen som genom att möta motstånd från forskare slipas till en värdefull sanning som måste skyddas till varje pris. Det är en konsekvens, inte av dumhet, utan av ignorans och maktfullkomlighet. Beror på en fatal brist på insikt om hur kunskap blir kunskap. Lyssna, och lär:   

- Därför borde varje människa ha lärt känna minst en vetenskap från grunden: då vet man åtminstone vad metod vill säga och hur nödvändigt den yttersta besinning är.

Ytterligare en mening som rymmer ett helt universitet av vishet. Detta uttalande visar hur lågt Sveriges högre utbildning har fjärmat sig från kunskapens kärna. Vi som bryr oss om kunskap och som vill ägna vår tid tillsammans med studenterna för att lära dem metoder för eget sökande efter kunskap motarbetas. Idag skall utbildning på Universitet handla om att lära ut den bästa kunskapen från respektive disciplin, enligt på förhand uppgjorda kursplaner med ett fastställt innehåll. Kritiskt tänkande anses vara förlegat, oviktigt och metod håller på att bli synonymt med att läsa innantill ur böcker. Kunskapen är i full färd med att förlora kontakten med livet, det levda liv som bebos av människor. Utbildning och även en stor del av forskningen handlar idag om att cirkulera gångbara referenser mellan sig. Högskolestudier håller på att bli bildningsignoranta, och det kritiska tänkandet anses omodernt. Enskilda kurser finns knappt, och ytterst få lär sig EN vetenskap från grunden. Detta är ett problem för alla, för skyddet mot tillvarons oväntat oväntade risker utarmas.

Nietzsche fortsätter genom att presentera en hopplöst daterad tanke. Jag låter den stå kvar, för att bevisa att kunskap alltid är ett barn av sin tid. Hans kvinnosyn är inte min, men det betyder inte att jag och alla andra kan lära av hans insikter på kunskapsteorins område. För att förstå och använda Nietzsches och andras tankar måste man inte köpa hela paketet, det går utmärkt att plocka delar och sätta dem samman efter eget huvud. För det centrala är aldrig att lydigt följa en stor mästare, tvärt om har alla som verkligen vill veta och lära ett ansvar att göra motstånd. 

Detta borde inte minst tillrådas kvinnor, som nu räddningslöst faller för alla möjliga hypoteser, i synnerhet om dessa gör ett snillrikt, medryckande, uppiggande intryck. Ja vid närmare betraktande skall man finna att de flesta bildade människor av en tänkare alltjämt önskar övertygelser och inget annat än övertygelser, och att blott en liten minoritet efterfrågar visshet.

Det är enkelt att luta sig mot någon annans övertygelse, men det leder inte till kunskap. Och om det är landets utbildningsminister som gör det kardinalfelet är det allvarligt. Visshet nås bara genom misstänksamhet, skepsis och genom att aldrig slå sig till ro med något. Sant är det som fungerar, men bara där det fungerar och så länge det fungerar.

De flesta vill bli kraftfullt medryckta för att därav själva vinna mera kraft; endast få har ett sakintresse som bortser från personliga fördelar, inklusive den som ligger i det nämnda krafttillskottet.

Vetande skall och får aldrig bli en väg att göra karriär, för då ligger fältet öppet för tvärsäkerhet och det kritiska tänkandet och bildningen hotas. Kunskap för egen vinnings skull är djupt problematisk. Tänker på friskolorna som strävar efter att göra vinst, på den uppenbara faran med detta inslag i utbildningssystemet. Kunskap är ingen exakt vetenskap, det är ett ömtåligt sökande efter visshet. Vetenskap är aldrig ett mål, det är ett sökande. Därför är det metoder för kunskapssökande som bör läras ut i skolan, inte vetande. Men förtrogenhet med metoder är svårt om inte omöjligt att betygsätta. Och betyg är som bekant den hårdvaluta som allt kretsar kring i dagens utbildningssystem, ivrigt påhejat av Jan Björklund, mot bättre vetande. Han bär inte ensam på skuld, många med honom lever i villfarelsen om att de vet. Men vi som verkligen lärt oss metoder att söka kunskap vet att det enda man lär sig i och genom högre utbildning är hur lite man egentligen vet. Detta är emellertid inget problem, för det man får istället är en fördjupad insikt om hur kunskap blir kunskap. Och den insikten är inte bara gångbar överallt, den är dessutom nödvändig för att förstå det som just nu hålls för sant i samhället.

På nämnda överväldigande majoritet räknar varje tänkare som uppträder som och betecknar sig som geni, alltså ser in i världen som ett högre väsen med anspråk på auktoritet. Eftersom ett geni av detta slag underblåser övertygelser och väcker misstro mot en mer försiktig och blygsam vetenskap är han en fiende till sanningen, i hur hög grad han än må se sig som dess riddare och befriare.

Så länge Sverige har en forsknings- och utbildningsminister som sprider misstro mot all vetenskaplig verksamhet som inte producerar tvärsäkerhet, kommer krisen i skolan att leva vidare och förvärras. Och så länge vi som sysslar med sådan forskning dessutom tvingas ägna tid och möda åt att försvara oss mot mäktiga och bildningsfientliga lobbyorganisationer som Svenskt Näringsliv, försvåras arbetet med att försvara den enda vetenskapen värd namnet: den vetenskap som inte försvarar uppnådda resultat utan ständigt befinner sig i rörelse, kritiskt utvärderande den egna verksamheten och dess premisser.

Lite mer Nietzsche i skolan, för kunskapens skull, och framtidens. Den gemensamma framtiden, som utgår från människors kollektivt levda liv.

Stopp. Tyst ... tänk, lyssna, se.

Utarbetad, på gränsen. Så känns det. Än så länge på rätt sida av gränsen, och jag tror jag klarar mig. Inte bra dock att vara där jag är. Har varit här förut. Nära, nära. Har blivit bättre på att läsa av signalerna. Försätter mig inte lika lätt, själv i dessa situationer. Har läst mig. Under året som gått har jag emellertid tvingats in i ett ekorrhjul av händelser, och det ena har gett det andra. Ett hårt slag var det reella hotet om uppsägning. Där och då vreds kniven om, och greppet om strupen hårdnade. Och jag som tagit på mig en massa, långt mer än det egentligen fanns utrymme för i tjänsten. Där satt jag med löften om att prestera. Kan inte låta bli att göra det, och arbetsgivaren gav inga utrymmen för förhandling, inte än sa man. Vi får vänta. Den svagaste länken i kedjan som garanterar studenternas utbildning var jag, och alla andra lärare. Vi tar styrk när uppdragsgivaren inte kan bestämma sig, när utbildningsministern gasar och bromsar och rycker och sliter i den atlantångare han ser som kapten på. Vi lärare, vi som jobbar med kunskapen, och som forskar för att få ny kunskap. Vi får ta smällen. Allt mer uppgifter läggs på oss. Och så sitter man där, med Svarte Petter på hand. Nära, nära gränsen.

Stopp, sa jag till mig själv. Stanna upp. Var tyst. Inte jobba på helgen. Ingen kan tvinga mig att arbeta. Ta vara på tiden, värna dig själv. Upplev. Livet är här och nu, och går det åt skogen i med Sveriges högre utbildning är det inte ditt fel. Intalade mig det. Och har denna helg, ännu inte jobbat. Svarar kanske på några mail senare, men dagen har ägnats åt återhämtning. Tog mig ut i skogen. Ut i naturen. Utan musik eller tal i lurarna. Bara jag och kameran.

Bilderna här är dock från den sista promenaden i höstas. Den sista kvällen innan allt börja köra ihop sig. En vacker kväll, just innan solnedgången. En promenad, mer till sjön. I den nedåtgående solens ljus. Då var jag pigg och full av inspiration. Laddad. Hade en utmaning att ta mig an. Och hotet om uppsägning fanns inte på kartan. Att läget var allvarligt fanns ingen tvekan om, men jag trodde jag skulle klara mig, om jag bara jobbade på.

Jag trivs med mitt arbete. Har den stora lyckan att få jobba med det som intresserar mig mest, kunskap, kultur och hållbarhet. Eller är det kanske det som är problemet, att jag jobbar med det jag älskar? Troligen är det i alla fall en bidragande orsak till att jag befinner mig här där jag är just nu. Bilderna fyller mig emellertid med ro.

En bild tagen från balkongen. Från i höstas. En av de sista kvällarna innan hösten kom, och mörkret, och kylan. En dag att minnas.

Liksom den första dagen på våren. Ännu en promenad ner till sjön, för att se och uppleva. Ingen grönska, men värme. Och livet som återvänder.

Det hände något här i veckan, mellan bilderna här. Det som hände var att beskedet om att den inställda uppsägningen sjönk in. Plötsligt fanns inget hot längre. Och det var ju skönt, tänkte jag. Först. Sedan kom reaktionen. Några dagar senare, efter att lättnadens suck klingat ut. Då började magen krångla, och jag fick svårt att tänka klart. Tröttheten, den enorma tröttheten drabbade mig. Förra vecka var en enda lång kamp för att överhuvudtaget ta sig från en dag till en annan.

Orolig? Jo, tack. Hoppade över vinet i fredags, och drack bara en öl till maten igår. Kände att det inte vore bra att utsätta kroppen för fler påfrestningar än den redan hade att brottas med. Och igår gjorde jag inget annat än vilade. Läste skönlitteratur, och promenerade. Vaknade lite klarare, lite mer i kontakt med tillvaron och livet, i morse. Efter kaffe och tidning, och bloggande (som är mitt sätt att vila i tanken. Att bara skriva om det som faller mig in, utan krav, är vilsamt) gav jag mig så ut i skogen. Utan musik. Bara jag, naturen och kameran. På jakt efter upplevelser, bilder, ljud och för att tänka. Naturen är lätt att glömma när livet rusar och kraven pockar på uppmärksamhet. Lätt att prioritera bort det som finns där, nära, hela tiden. Men idag gjorde jag tvärt om. Behövde det, och känner mig mycket piggare nu, efteråt. Tre timmar i tystnad, ensam i naturen. Det var vad jag behövde.

Ännu har naturen inte vaknat. Men snart. Livet tar ingen paus. Processer pågår, och pågår. Förruttnelse är en del av kretsloppet. Vackert, det också.

Men så kom solen. Och med den livet. Lusten att leva. Den inre ron. Vackert ljus, innan solen står högst på himlen. Och fina kontraster.

Här en bild av förgängelse. Gick förbi den gamla skjutbanan där vi lekte och byggde kojor som barn. Stängd för länge sedan. Naturen tar tillbaka det den en gång förlorat.

Får mig att tänka på att det aldrig går att vina över naturen. Viktigt att inte glömma det. Min kropp och biologi är intimt sammankopplad med tanken och kulturen, men det finns en gräns för viljans förmåga att tänja på den gränsen. Har varit när den gränsen. Och nu gäller det bara att överleva fram till sommaren. Tror jag fixar det. Om jag tar mig tid att känna efter, och om jag beger mig ut i naturen för att uppleva ibland, också.

Ljusets spel och den gröna mossan. Lukten av mylla, och solens värme i ryggen.

Kan man bara förmå sig att så finns det motiv överallt. Tyvärr krävs det lite möda, och man måste ta sig ut. Man måste säga: Stopp, tyst! Tänk. Ta den tid som krävs. Upplev. Ut i naturen.

Naturen är inte skild från kulturen, det är två sidor av samma sak. Kanske är det därför kroppen mår bra av att vara ute, och därför ljuden från skogen fyller en med liv. Människans närvaro är dock aldrig långt borta. Människan lämnar spår efter sig, överallt.

Färgerna som uppstår i den stigande solens ljus. Det brinner, nästan som på hösten. Livets eviga kretslopp. Blåbärsriset vaknar till liv, och upplevelsen fyller mig med liv.

Överallt finns motiv, om man bara lär sig se dem. Och om man bara tar vara på tillfällena som ges.

Vatten, visst är det något speciellt med vatten. Här är den badsjö jag simmade i som barn. Vilsamt att höra vågorna klucka, och solens spel i vattenytan. Tar in livet. Uppfylls och känner kraften återvända. Glädjen, värmen, närvaron.

Det handlar om att lära sig se, och att gripa tillfället i flykten. Livet är här och nu, inte sedan. Och vad är det värt att slita ut sig för, om man inte har tid och ork att uppleva. Ständigt måste man påminna sig, måste man intala sig: Det är här, det är nu. Idag lyser solen. Ut, tyst. Tänk. Och ta in. Själen behöver bränsle för att inte brinna ut.

Hemma igen väntar tvätt, och städ. Också saker som blivit eftersatta. Det får ta den tid det tar. Det är också vilsamt, för det har med återhämtning att göra, och inte med krav. Jag gör det jag hinner och känner för.

Ikväll är det Mästarnas Mästare på TV. Sedan lockar sängen. Upp tidigt imorgon, till en ny arbetsvecka. En lugn sådan, med heldag mitt i veckan. Få krav. Skönt. Det är min strategi, att ta en dag i sänder. Jag klarar detta. Befinner mig på upploppet. Sedan är det semester, och till hösten ska jag ta ut den innestående tid som arbetats in och som gjort att jag hamnat där jag befinner mig.

Mitt i naturen, och i livet. Levandes. Allt är bra nu. Ingen vet för hur länge. Därför njuter jag. Tyst ... lyssna till fåglarna, till vinden. Tänk på att jorden är den ENDA plats i Universum som människor kan bo och leva på. Leva på!

Siffror vs Kvalitet, i vården, skolan, samhället

Några ord. Ett citat. En tidsanda uttryckt på några rader. Samtidens tänkande, kulturens gäckande osynlighet, går att fånga med hjälp av några väl valda ord. Om man vet vad man ska leta efter, och om man förstår hur man letar. Läs följande rader, reflektera över innehållet. Jag förklarar vad jag menar längre ner.

Vår uppskattning är att mer än en tredjedel av vår arbetstid går åt till administration i bristfälliga tekniska system där vi ska koda alla anteckningar med diagnoskoder, åtgärdskoder och diagnosgruppera med mera. Detta begränsar både tid med patienter och reflektionsutrymmet som krävs för ett kvalificerat barnpsykiatriskt arbete. Koderna är tänkta att ge underlag för utvärdering av vården men är som statistiska mått mycket tveksamma, bl.a. med tanke på att de används olika både inom enskilda verksamheter och över landet i stort.

Orden är hämtade från Brännpunkt, från dagens SvD. Ett antal legitimerade psykologer är det som skriver dem, för att peka på brister i psykvården av unga och risker med sjunkande kvalitet. Jag ser samma tendens i mitt yrke, som lärare och forskare tvingas jag frustrerat konstatera att allt mer av arbetstiden förväntas, av det system jag verkar i, ägnas åt administration, kodning och kontroll. Och eftersom dygnet bara har 24 timmar, och arbetstiden inte kan planeras till mer än åtta timmar finns inte plats för det som är kärnuppdraget, om jag inte ägnar min fritid åt kunskapsutvecklingen. Men det, arbetet med och engagemanget för, kärnuppdraget trodde jag var vad arbetsgivaren betalade mig för. Ändå sitter jag här, på helgen, med en lista på saker som ska göras. Min lediga dag ägnar jag delvis åt uppgifter som hör arbetet till. Orsaken är att jag brinner för kunskapen, för lärandet och forskning. På jobbet måste jag dock, liksom psykologerna, ägna allt mer tid åt administration, kontroll och systemvård. Allt mindre arbetstid finns att lägga på kunskapen.

Inom psykvården finns risk att patienterna tar livet av sig. Det är den oron som debattartikelförfattarna ger uttryck för. Deras oro är allvarlig, för de står begravda till halsen i problemen. Deras problem är samhällets problem, och konsekvenserna är allvarliga. Döden är definitiv på ett sätt som utbrända lärare och sjuknade resultat i skolan inte är. Därför hamnar deras oro på Brännpunkt, och ingen politiker vågar riktigt vifta bort problemen, även om man försöker. Annat är det med oron från oss lärare och forskare, särskilt om vi ägnar oss åt humaniora och annat som antas ha liten effekt på tillväxt och ekonomi. Den högste ansvarig för våra frågor tar alla chanser han får att läxa upp oss, och pekar på andra siffror. Han vet hur det är och vart han vill, och om vi lärare och verkligheten ute på högskolor och universitet inte stämmer överens med hans bild, hans karta över hur det borde vara, då ligger problemet hos oss. Vi ska se till att det blir som det är bestämt, oavsett hur det ser ut där ute. För det går alltid att hitta siffror som pekar på det man vill peka på.

Där finns tidsandan som jag vill fånga och reflektera över, i samtidens och ansvarigas fixering vid siffror. Det jag läser in i orden från psykologerna är inte bara en oro över att man tvingas ägna allt mer av sin tid åt annat än kärnverksamheten, det är också en tidsanda. Och jag känner igen mig i det man skriver, och vet att vi är många som känner igen oss. Allt fler ägnar idag allt mer av sin tid att att dokumentera sin vardag, för att det skall gå att utvärdera den i efterhand. För att mål skall kunna följas upp och arbetet sedan skall kunna effektiviseras, allt i den heliga tillväxtens namn. Men hallå, vill jag ropa. Hör ni inte vad vi säger, vi som befinner oss mitt i stormens öga? Ser ni inte vilka konsekvenser tänkandet får? Om vi ägnar mer tid åt utvärdering och kontroll än att faktiskt göra det vi är bra på, hur effektivt blir det då? Är det hållbart?

Psykologerna vill vårda, vill ägna så mycket av sin arbetstid som möjligt åt det man är bra på. Och samma gäller för mig. Jag vill undervisa och forska, vill ägna så mycket av min vakna tid som möjligt åt att lära mig mer om den värld vi tillsammans skapar genom kollektiv handling. Jag är bra på att göra det, men på kontroll och uppföljning, utvärdering och administration är jag värdelös. Jag är docent i kulturvetenskap, inte administratör. Och om jag tvingas ägna mig åt sådant som inte har med min profession att göra då blir kvaliteten lidande, studenternas kunskaper sämre och eftersom jag inte är ensam, samhällets kunskapsbas utarmas. Framtidens alla möjligheter hotar att sugas upp i administrationens svarta hål. Med utbildningsministerns goda minne, och på uttrycklig order från densamme.

Läser en annan artikel, som sätter fingret på precis samma sak. Den alltid lika skärpte och skarpsynte Andreas Cervenka skriver, också på SvD, om sifferexercisen som breder ut sig i samhället och som allt mer präglar kulturen och samtiden. Hans analys av samtiden är viktig, allvarlig och den borde läsas av alla. För det handlar om oss, och om vår framtid. Förutsättningarna för det som komma skall skapas här och nu, av oss tillsammans. Hotet kommer inte utifrån, det skapas genom att vi följer order och gör det som förväntas av oss. Det är bara det att vi inte ser det, att allt för få har förmågan att se kulturen för alla träd som skapar den. Andreas Cervenka är en som ser, förstår och han har något viktigt att säga oss, som även jag skriver under på.

Det stora problemet är dock kanske inte forskningen, utan hur den har använts. Nämligen som en absolut sanning. Genom att tolka resultaten som en instruktionsmanual har politiker beordrat en förödande självsvältskur i Europa. Vägen mellan ett forskarrum i Boston och en hemlös i Barcelona blev plötsligt obehagligt kort.

Men historien är också en påminnelse om något annat: den ekonomiska världens närmast maniska besatthet av allt som luktar matematik och naturvetenskap. Om ekonomismen är den nya religionen är kalkylbladen dess heliga skrifter. Det som inte kan mätas finns inte, inte minst i företagsvärlden. Synsättet har även smittat politiken.

Ett problem som inte kan kläs i ändlösa staplar och diagram verkar knappt värt att debattera. I takt med att världen blivit allt mer komplex tycks behovet av hårda siffror att luta sig mot bara har blivit större. Men hur hårda är de? Ta något så grundläggande som BNP. Förutom att själva begreppet blivit ifrågasatt som värdemätare på ekonomisk framgång skapar även siffrorna vissa frågetecken. Jesper Hansson, prognoschef på statliga Konjunkturinstitutet säger så här: ”Den som är insatt i hur man beräknar BNP blir mörkrädd”. Ett uttalande som kan få vem som helst att hoppa till.

Siffror är bra till mycket, men om vi ersätter levt liv med siffror och om vi flyttar vårt primära fokus från världen och vardagen vi lever i till siffrorna då förändras världen och förutsättningarna för det levda liv vi alla ytterst är beroende av. Siffror är till syvede og sidst "bara" siffror, statistik är ett oumbärligt verktyg för att förstå verkligheten, men den kan och får aldrig förväxlas med verkligheten.

De siffror som vi matas med från Statistiska centralbyrån varje kvartal innehåller nämligen luckor. För att täta dessa görs enligt Jesper Hansson en del antaganden. På vanlig svenska skulle det kanske kallas för gissningar.

Trots detta tas siffrorna för säkra och används inte sällan som argument i den ekonomisk-politiska debatten. När de definitiva siffrorna dimper ned långt senare är grejen liksom överspelad.

Ett kvitto på att det rör sig om böjlig materia kom i veckan när det avslöjades att USA i fortsättningen tänker beräkna BNP på ett nytt sätt. Genom en kreativ bokföringsmanöver kommer den amerikanska ekonomin därmed att växa med hela 3 procentenheter. Plötsligt ser alla underskott och skuldsättningssiffror bättre ut.

Man kan tycka vad man vill om verkligheten, om politiken och det samhälle man lever i, men det är det enda vi har. Det är där vi lever och verkar, av och genom de handlingar vi utför. Siffror är siffror är siffror, och inget annat. Fastnar vi där, i siffrorna, då är det illa ute med oss. Vi riskerar då att likt Narcissus förälska oss i skenet av våra egna fantasier och drömmar. Vi riskerar att fjärma oss från varandra och det levda livet. I siffrornas och modellernas värld är allt enkelt. Levt liv, kultur och samhällen är komplexa helheter, omöjliga att detaljstyra. Vi måste förstå det. Kollektivt måste vi inse riskerna med nuvarande tänkande och handlande, för allas och det gemensamma goda skull.

All ekonomi är i slutändan summan av mänskliga handlingar, vars logik sällan ryms i ett Excelark. Det är trots allt rätt få som brukar låta en algoritm styra valet mellan köttbullar eller falukorv. För att inte tala om att mänskliga flummigheter som lycka eller hopplöshet har förtvivlat svårt att ta sig in i databaserna.

Inte ens den matematiskt mest fulländande ekvation kan användas som ursäkt för att strunta i det viktigaste: en manuell rimlighetsbedömning. Om bilens GPS ger instruktioner om en högersväng utför ett stup betyder det inte nödvändigtvis att det är en bra idé.

Förklaringen till att den ortodoxa siffertron vinner allt mer terräng kanske snarare ligger i att det är en bekväm metod att få sin vilja igenom. Det är nämligen med ekonomisk statistik som med så mycket annat: vi väljer att se det vi vill se.

Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Två aspekter av mänskligt levt liv. Det handlar om livet, det levda livet. Om vardagen och om det vi faktiskt gör, inte om modellerna och målen som sätts upp och vars väg kvalitetssäkras. Det handlar om att förstå det. Egentligen är det enkelt, men just därför så oerhört svårt. Kulturvetenskap är ett ämne som ger kompetens att hantera komplexitet, och hantera är nyckelordet här. Kontrollera komplexitet är omöjligt. Förstår vi det har vi kommit en lång väg mot ökad hållbarhet och ett bättre samhälle där fler kan finna sin plats och där människors faktiska kompetenser utnyttjas på bästa och mest effektiva sätt.

Ett samhälle som betraktar pengar och siffror som verktyg i arbetet för att skapa ett hållbart samhälle, inte som självändamål. Det är vad jag drömmer om, tror på och vill ägna så mycket som möjligt av min tid åt att försöka främja.

Tänker om och med rhizom XVIII

Orden är bärare av tankar, samtidigt som de bär på mening och förmåga till agens, i sig. Och det är i växelspelet mellan, i dynamiken som uppstår genom dissonansen som uppstår där, som livet skapas och kultur blir till. Tillblivelse, förändring. Icke-linjär utveckling. Upprepningar och nya kombinationer av ett begränsat antal givna grundteman. Det är livet, det levda livet. Livet som skiljer sig diametralt från statistikens beräkningar, standardavvikelser och utfästelser om framtiden. Det går inte att räkna på levt liv. Livet är här och nu, på gott och på ont. Livet kan bara levas, i realtid. Upplevas genom sinnena, alla sinnen. Lätt att glömma det, när vardagens krav och måste tränger sig på. Lätt att glömma det faktum att kultur är något kontingent, det vill säga möjligt, men ytterst sällan nödvändigt. Och när man glömmer, eller rättare sagt, när man vet att man glömmer fundamentala sanningar om livet, då är det bra att använda verktyg för att påminna sig om det komplexitet och rikedom som livet består av. Rhizom är ett sådant verktyg.

Tankarna som här växer fram är inga sanningar. Sanningar skapas genom mellanmänsklig interaktion, med världen i hela sin komplexa vidd. Sanningar är resultatet av handling, liksom ordens innebörd. Resultatet av dynamisk samverkan, mellan. Tänker vi träd, då resulterar det i att vi måste acceptera en viss uppsättning sanningar. Tänker vi rhizom aktualiseras på samma sätt andra sanningar. Båda är lika rimliga, men leder som sagt till olika konsekvenser. Träd gynnar hierarkier och ansamling av makt. Träd är stora, starka och kan omforma miljön de växer i. Trädtänkande bygger imperier. Betänk då att imperier brukar falla, och när de gör det är är det med besked. Före och efter, ifråga om träd är det samma som allt eller inget.

Tänker vi istället rhizom, som är mycket mer uthålliga, öppnar sig helt andra möjligheter och handlingsstrategier. Framstår andra vägar rimliga. Rhizom anpassar sig, och gör det bästa av det som finns. Rhizom binder samman, främjar interaktion i kraft av sin öppna och icke-hierarkiska struktur. En politik och ett samhällsbyggande som använder rhizom som modell för organisering blir mer hållbart. Inte lika spektakulärt, men hållbart. Rhizom ligger ler i linje med livet, det levda liv som människor är fullt upptagna med, så länge de lever. Rhizom bär på potential att integrera och ta vara på allas bidrag. Det finns mer plats för improvisation och nytänkande i en rhizomatisk struktur. Viktigt att påminna sig om är dock att även rhizom aldrig är goda, i sig, per definition.

At the same time, we are on the wrong track with all these geographical distributions. An impasse. So much the better. If it is a question of showing that rhizomes also have their own, even more rigid, despotism and hierarchy, then fine and good: for there is no dualism, no ontological dualism between here and there, no axiological dualism between good and bad, no blend or American synthesis. There are knots of arborescence in rhizomes, and rhizomatic offshoots in roots. Moreover, there are despotic formations of immanence and channelization specific to rhizomes, just as there are anarchic deformations in the transcendent system of trees, aerial roots, and subterranean stems.

Inget är någonsin gott eller ont, i sig. Människor är varken onda eller goda, men deras handlingar kan leda till ont eller gott, även om innebörden i det som anses ont och det som anses gott växlar över tid och är beroende av plats. Inget är, allt blir. Sammanhanget är det som ger mening. Där, i kontexten, skapas och upprätthålls innebörder. Liksom rhizom finns och verkar dessa så länge de fungerar, och över sådana processer, liksom över rhizom, rår ingen enskild. Allt är resultatet av samverkan. Allt och alla blir till i samma process av tillblivelse. Allt och alla, utan undantag. Därför är rhizom, som tankemodell, verktyg och inspiration för organisering, att föredra. För att det är mer hållbart. Det handlar dock inte om det ena, ELLER det andra. Det handlar alltid om blandformer, av olika aspekter av levt liv.

The important point is that the root-tree and canal-rhizome are not two opposed models: the first operates as a transcendent model and tracing, even if it engenders its own escapes; the second operates as an immanent process that overturns the model and outlines a map, even if it constitutes its own hierarchies, even if it gives rise to a despotic channel. It is not a question of this or that place on earth, or of a given moment in history, still less of this or that category of thought. It is a question of a model that is perpetually in construction or collapsing, and of a process that is perpetually prolonging itself, breaking off and starting up again. No, this is not a new or different dualism.

Tanken om dualismer, att världen består av vi och dom. Den är också kontingent, och framförhandlad inom ramen för kulturell tillblivelse. Deleuze och Guattari presenterar ingen ny dualism. Vad vi har att göra med, i deras tankevärld, är alltid kontinuum. Skalor med två ytterligheter. Och allt däremellan består av mer eller mindre av antingen det ena eller det andra. Några renodlingar finns aldrig i samhället. Levt liv är aldrig antingen eller, det är alltid både ock. Levt liv är som det är, inte som man vill att det ska vara. Även om vilja är en stark och viktig drivkraft i världens tillblivelse. 

The problem of writing: in order to designate something exactly, anexact expressions are utterly unavoidable. Not at all because it is a necessary step, or because one can only advance by approximations: anexactitude is in no way an approximation; on the contrary, it is the exact passage of that which is under way.

För att beskriva något exakt krävs ibland inexakta termer. Vissa saker som är exakta (för att de är som de är, och inte på något annat sätt) går inte att beskriva, korrekt, annat än genom komplexa abstraktioner. Kultur, till exempel, är ett utmärkt exempel på detta. Det är till sin exakta natur och karaktär abstrakt, komplext och många gånger motsägelsefull. För att kunna beskriva kultur, som den är och levs, blir till, krävs alltså abstrakta begrepp och otydliga formuleringar. Alla annat vore pseudovetenskap. Ändå är det precis vad vetenskapssamhället avkräver kulturvetaren, exakta beskrivningar, som när de presenteras inte godkänns för att de strider mot den allmänna uppfattningen om hur kunskap ska se ut. Kunskapen om kultur känns med andra ord inte igen som kunskap, och därför klassas den paradoxalt nog som flum. Vilket bevisar att vetenskap är lika mycket kultur som allt annat som skapas och upprätthålls av människor.

We invoke one dualism only in order to challenge another. We employ a dualism of models only in order to arrive at a process that challenges all models. Each time, mental correctives are necessary to undo the dualisms we had no wish to construct but through which we pass. Arrive at the magic formula we all seek-PLURALISM = MONISM-via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging.

Deleuze och Guattari skriver inte om verkligheten, livet här och nu. De konstruerar verktyg som kan användas för att förstå mänskligt levt liv. Därför är rhizom och träd ett slags dualism, vars syfte är att utmana alla vetenskapliga modeller, vilka allt för ofta misstas för sanningen eller verkligheten. Jag skriver heller inte om kulturen, i bestämd form singular. Jag försöker bara förstå de kontexter jag finns och verkar i, och för att göra det använder jag verktyg. Bland annat rhizom. Det är ett av många andra ord som bär på mening och som skapar dissonans, ur vilken levt liv växer.

Väg

Väg. Nästa ord på listan. Väg, bara så där. Vägval, hette min avhandling. Och det skönlitterära försök som det finns fragment av publicerade här, döpte jag till Min väg. Där hamnar jag, först. Tänker på den underbara, magiska kvällen i Ammarnäs, vid vägens slut. Långt där uppe i Norrland. Alla vägar har en början, och ett slut. Eller är det bara en konstruktion? Är det kanske så att vägar bara fortsätter, bara är. På väg har jag alltid varit. Ända sedan jag var liten har rörelse, förflyttning, förändring varit konstanten i livet.

Minns hur jag betraktades som udda i skolan, för att mina föräldrar alltid reste någonstans på helgerna. Vi var alltid på väg, till Mormor i Malmö. Till gården på landet, i Västergötland, där min far varit sommarbarn på femtiotalet. Till sommarstugan i Halland. Eller Stockholm. Varje sommar åkte familjen en vecka utomlands, till Italien, Österrike eller något annat resmål. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Köpenhamn. Och även om jag vuxit upp i Göteborg så var Malmö den första staden jag upptäckte på egen hand, när jag i de tidiga tonåren själv åkte till Mormor, där jag fick rå mig själv.

Tankarna vandrar vidare. Minns den i avstånd korta, men socialt stora, resan in till Göteborg, första dagen på gymnasiet. Lerum var platsen jag vuxit upp på, och stället jag inte riktigt trivdes på, då. I tonåren. Passade inte in där, av en massa olika skäl. Därför ville jag bort, sökte mig från. Längs obekanta vägar. Bagare, varför inte. Livsmedelsteknisk linje fanns bara i Göteborg. Därför sökte jag dit, för att den vägen var framkomlig för mig. En kort förflyttning kroppsligen, men ett gigantiskt kliv socialt och kulturellt. En helt ny värld.

Lika stor var den mentala och kulturella resan när jag kastades ut i arbetslivet, in i nattarbetet på David Bagare i Gårda. Jag, ensam svensk. Det var nytt för mig, och fortfarande relativt ovanligt i Sverige, då i början av 1980-talet, att jobba med människor med annan etnicitet. Minns den tryckta stämningen i fikarummet när kollegorna från Iran mötte kollegor från Irak. Och de underliggande bråken mellan Jugoslaverna. Deras berättelser öppna dörrar, visade på vägar ut.

Länge var det så att jag inte trivdes hemma. Ville bort. Ville resa, vara på väg. Den bästa semestern, minns jag fortfarande, var när vi åkte till Roskilde, jag och mina barns mor, och återvände hem bara för en natt, innan vi tågluffade ner till Malmö/Köpenhamn, för att sedan åka till Stockholm, Kiruna, Narvik (som fortfarande är den nordligaste platsen jag varit på). Vi som under bar himlen och midnattssol, nedanför stationen i Kiruna, innan vi tog tåget söderöver. På väg, bort, ut. Kroppsligt likväl som mentalt. Rastlösa förflyttningar, på väg mot nya upplevelser.

Fram till för femton år sedan åkte jag alltid från, och hemvändandet, den oundvikliga resan tillbaka fyllde mig med vemod. Det jag minns från barndomen var resorna bort. Hem ville jag inte. Bara bort. Vara på väg var vad jag ville. Nya upplevelser. Trygghetsnarkoman är inget ord som jag skulle använda för att beskriva mig själv. Fast jag söker heller inte spektakulära upplevelser. Har inget behov av att ständigt höja ribban. För mig räcker det att vara på väg. Idag tycker jag om både att resa ut, och hem. Dubbelt så många resor att glädjas åt alltså.

Att söka doktorantjänst i Umeå var inte svårt. Det var spännande, och liksom gymnasieresan var doktorandåren, mina sex år av växelvis boende mellan forskarstudier i Umeå och hemmapappatillvaron i Stenkullen utanför Göteborg, var det lika mycket en mental som en kroppslig resa. Pendling har fallit sig naturligt för mig. I rörelse, på väg, dör finner jag ro. Där kan jag tänka. Lagom distraherande, med nya intryck att vila i. Där mår jag bra, på väg. Är inte rastlös, men behöver ett flöde av nya intryck för att finna ro och för att kunna koncentrera mig. Min intellektuella kunskapsresa hade inte varit möjligt utan en motsvarande kroppslig resa. Ska jag läsa måste det göras i väl avgränsade sjok, upprepade med förflyttningar däremellan. Detta upptäckte jag som student, att jag fick mest gjort om jag läste en timme på ett kafé, och sedan tog en promenad till nästa för att läsa en timme till, och en till på nästa ställe. Läsande, är lärande och lärande är rörelse, om jag ser tillbaka på min bildningsresa. Bokstavligen och bildningen, på väg.

Fortfarande är jag inte framme, och jag vill inte komma fram heller. Vill vara i rörelse. Vill förändring. Resa, mentalt och kroppsligt. Vill utmanas, och att ställas inför något nytt är en utmaning. Där trivs jag, just innan resan ska börja, med allt framför mig. Just nu är jag OERHÖRT trött. Efter ett horribelt år med massor av nya intryck och spännande utmaningar, hot om uppsägning och en ständig oro i kroppen. Efter en lång period utan möjlighet att stanna upp och tänka efter. Att vara på väg i en sådan fart, att tvingas ut på en sådan resa, som den jag varit på här under året är inte nyttig. Kroppen säger ifrån. Vill vila. Magen strejkar. Tröttheten är förlamande. Måste vila. Kräver lugn och ro. Mentalt orkar jag inte resa mer på ett tag. Behöver semester, och har nio veckor att ta ut. Fram till Midsommar, sedan så. Då kan jag vila. Vila i den tillfredsställande känslan av att sommaren bara är ett kort stop på den resa som livet utgör. En stund av lugn och ro innan höstens utmaningar pockar på uppmärksamhet. Vill vara på väg igen. Bara inte just nu.

Resande blir det dock. Att befinna sig på en plats är ingen vila för mig. Då kryper sig oron på. Behöver röra mig. Och det ska jag. New York i juli hägrar, och en tur till Norrland, med bil. Kanske väntar fler resor, allt måste inte vara så himla planerat. En tur till skärgården, eller Alingsås. Det är inte längden på resan som räknas, det är förflyttningen och de nya intrycken. I det finner jag ro, där vilar jag. Kanske är det därför jag gillar TV-programmet På spåret, för det är ständigt på väg, mot nya mål. Både fysiska och intellektuella.

Vart är vi på väg? En viktig fråga. En sak har jag lärt mig, och det är att den enda vägen leder alltid fel. Det finns inte en väg, bara många. Livet och världen är full av möjligheter.

Hunger

Hunger är nästa ord på listan av ordbloggsutmaningen. Man kan hungra efter olika saker. Hungra är något annat än längta, en mer pockande känsla. Tänker jag på det tror jag att jag kan sägas längta efter mat, men hungrar efter kunskap. Viljan att veta och förstå är vad som driver mig och mitt liv fram. Jag ingen sökare, och tror aldrig att någon annan har svar. Visst finns det kloka människor i världen, men ingen har några svar. Sökare vill ha svar, inte kunskap. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag hungrar efter kunskap, och blir aldrig mätt. Det är sökandet som driver mig. Ju mer kunskap och ju större förståelse, desto större blir hungern. Så känns det. Efter snart 25 år i den akademiska världen och med tio är som forskare är hungern efter kunskap och förståelse i alla fall inte mindre. Begäret verkar vara omättligt.

Längtan efter mat och hungern efter kunskap kan sägas vara vad som driver min livsprocess framåt och är det som ger livet mening. Kärlek är också viktigt. Med det klarar jag mig, allt annat är sekundärt. Utan ny kunskap, mat och kärlek finns inget liv. Om ni frågar mig. Hunger är vad som driver processen. Livet och hunger är två sidor av samma sak.

Tänker vidare, om och kring hunger. Tänker att det är förutsättningen för livet, liksom för samhället. Hunger ger tillblivelseprocessen, både individens och samhällets fart och riktning. Hastigheten kan växla, och målet är inte givet. Begär driver således utveckling. Begär är en fundamental mänsklig egenskap, både individuellt och kollektivt.

Hunger efter olika saker ger olika konsekvenser. Som det verkar är ändå hungern konstant. Något vi måste reflektera över således. Vad hungrar vi efter? Svaret på den frågan kommer att leda till olika utfall beroende på vad som efterfrågas. Kärlek, kunskap och mat kan tyckas oproblematiskt. Men alla som någon gång varit olyckligt kära vet hur destruktivt sådan hunger kan vara. Och den som söker svar och hamnar i en sekt som utnyttjar den typen av hunger efter kunskap kommer kanske att få sin hunger stillad, men det är en tillfredsställelse som kommer med ett högt pris. Hungern efter mat är heller inte oproblematiskt. Det spelar roll om man hungrar efter en blodig oxfilé, eller om det är sojabiffar eller musslor. Konsekvenser av hunger är ett minst lika intressant och viktigt undersökningsobjekt som gräns, vilket var gårdagens ord.

Idag hungras det allt mer efter pengar. Kanske för att hungern efter tillfredsställelse, i ett överflödssamhälle är större och starkare än hungern efter något specifikt. Därigenom blir själva hungern, eller pengarna som är medlet vilket garanterar tillfredsställelsen, överordnat. Hungern efter pengar leder till att ett odefinierbart behov, efter något växer. För ju mer pengar man har, desto mer kan man efterfråga eller hungra efter. Hungerhorisonten vidgas helt enkelt. Konsekvenserna av sådan hunger kan bli förödande om den sprider sig i samhället, eller om det (hemska tanke) blir själva syftet med samhället. Pengar är obehagliga på det sättet.

Hungern efter pengar får den obehagliga konsekvensen att den driver in en kil mellan människan och världen. Suget efter mer pengar blir ett självändamål. Och när begäret efter en allt högre ökningstakt växer sig starkare blir utvecklingen exponentiell. Så till den milda grad är vi som lever idag och hela samhället uppslukade av denna hunger att vi hungrar efter mer hunger efter pengar. Vad vi ska ha pengarna till är det ingen som har tid att fundera på eller tänka kring. Pengar kan därför liknas vid ett slags kulturens svarta hål, som slukar allt i sin väg. Den hungern måste brytas, för allas skull. Kanske framförallt för de som lyckats samla på sig mycket pengar. För de riskerar att berövas sin medkänsla, vilket är en fundamental del av innebörden i all att vara människa. En lyxjakt kanske man kan ha nytta av, men tre? Bo kan man bara gör på ett ställe. Och det går inte att äta pengar. Pengar kan inte köpa lycka, kärlek eller kunskap. Hungern efter pengar är ett gissel lika allvarlig som någonsin digerdöden.

Det går att bryta mönstret, men det är svårt och det kräver möda och andra mål. Kanske skulle man kunna använda tankar om hunger för att förstå vad som går att göra istället. Kanske. För om målet är att stilla hungern, då är pengar förödande att hungra efter. Hungern efter kärlek är inte alls lika problematisk, och med mer kärlek mellan fler, kan man hamna i en positiv spiral. Samma gäller för kunskapshunger, som även om den aldrig mättas leder till ökad insikt och fördjupad förståelse. Det går att leva ett gott liv även om man inte fpr sin kunskapshunger stillad. För mig är det just det som gör livet värt att leva, som ger det mening. Detta att aldrig bli fullärd. Sökandet efter kunskap och förståelse har lett mig till insikten om faran med pengar, till exempel. Och den har gett mig insikt om sambanden mellan vissa födoämnen och klimatet. Lite mer fair trade, ett minskat köttätande och ett ansvarsfullt fiske. Det skulle göra stor skillnad, för många människor på jorden. Ett mer hållbart samhälle är möjligt.

Hunger behöver inte vara något negativt. Allt handlar om hur man hungrar, vad man hungrar efter, och hur uppmärksam man är på konsekvenserna av hungerns tillfredsställelse.

Gräns

Har fått en utmaning. Sju ord att reflektera kring. Sju ord utan självklar innebörd, att använda som utgångspunkt för den ständigt pågående analys av samhället som här rullas upp, i dagliga bloggposter. Gräns är det första ordet på listan. Gräns. Har ingen aning om vart detta landar, vad jag ska tänka skriva. Gillar det, och det är så jag ser på kunskap, vetenskap. Ett förutsättningslöst sökande, med betoning på söka, upptäcka. Mening och innebörd handlar om att konstruera, om att skapa mening. När uppmärksamheten riktas mot ett ord händer något, om ordet nu inte är väsensskilt från alla andra ord man känner. Associationer kommer och går, tankar väcks och det ena ger det andra. Ibland förutsägbart och linjärt, ibland icke-linjärt och slumpartat.

Genom att kasta sig ut i världen, med hjälp av eller med fokus på, ett bestämt ord, skapas förutsättningar för en fördjupad förståelse för kultur. Kultur är som bekant inget, liksom mening och kunskap är den ett resultat av skapande, tillblivelse. Ska inte tjata om det, det är tankar som redan tänkts och som finns i överflöd här på bloggen. Gräns var det, och det som händer när jag vänder och vrider på det.

Gränser är alltid konstruktruerade. Det finns barriärer, och olika typer av hinder. Och dessa kan vara mentala eller mekaniska, logiska och reella. Ljusets hastighet är en sådan gräns, en fysisk realitet, enligt nuvarande paradigm kanske bör tilläggas, för att visa att vetande ständigt befinner sig i rörelse. Inget verkar kunna röra sig snabbare än ljuset. Bara att acceptera. Det gör jorden till en med mänskliga mått mätt, och åter igen i enlighet med de kunskaper människan förfogar över, isolerad plats att leva på. Vissa krav på mänskligt liv tycker jag att man bör ställa, det kan inte räcka att överleva för att det skall kallas mänskligt liv. Ljus, mat, vatten, natur och så vidare. Och en annan gräns som bidrar till isoleringen är livstiden, åren en mänsklig kropp kan leva. Drygt 100 år verkar vara ett slags barriär. Det gör att människans möjligheter att resa, utanför Jorden, är högst begränsade. Närmaste stjärna ligger runt 30 ljusår bort, och däremellan finns i princip ingenting. En viktig barriär således. Människan och mänskligt liv är begränsat till jordklotet, helt enkelt. Det är en icke-konstruerad gräns, eller barriär, som man bara har att acceptera.

Detta att gränser är konstruerade och således upprätthållna fenomen, med agens att reglera mänskligt liv, är en viktig kulturvetenskaplig insikt. Det betyder att livet och samhället skulle kunna se annorlunda ut. För om gränserna vi håller oss med är konstruerade är de möjliga, men inte nödvändiga. Kontingens är den vetenskapliga termen som brukar användas för att beskriva sådana fenomen, eller gränser som finns i och påverkar vardagen. Viktigt att undersöka gränser, följaktligen. Om man vill förstå hur det blir som det blir. Vill man undersöka hur samhället är möjligt då är gränser det man ska studera.

Mitt favoritexempel på en gräns är Berlinmuren. Jag besökte den två gånger, och framförallt första gången var den en betonghård realitet. Muren stod där, med taggtråd och tillhörande minfält. Poängen och det som gör över en sådan sak som Berlinmuren till en förhandling, en konstruktion, ett kontingent fenomen är att muren inte bara fanns där. Det krävdes mänsklig övervakning, vakter med vapen. Politiska beslut, lagar och en byråkratisk apparat. Och eftersom muren var Öststaternas sätt att skydda sig mot Väst var muren ett ensidigt projekt. En realitet var den lika fullt, där och då. Men så hände något. Eller inte något, en hel massa händelser ledde fram till att murens kulturella legitimitet urholkades. Och runt 1990 var den plötsligt obsolet, och då försvann betongen och taggtråden, vakterna och vapnen. På kort tid ritades Europas karta om, vilket inspirerade andra till att ifrågasätta andra gränser.

Poängen är att gränserna visserligen ser ut att bestå av betong, eller att betongen skulle vara viktigast. Jag menar istället att gränser tvärt om först och främst existerar i huvudet på människor, och att de kommuniceras och upprätthålls kulturellt.Och denna förståelse öppnar upp för nya perspektiv på världen som omger oss och som skapas i och genom kollektiv handling och interaktion. Kultur kan ta sig konkreta uttryck. Kultur är betong, skulle man kunna säga. Eller betong är kultur, med andra medel, för att tala med von Clausewitz. Det finns med andra ord ingen gräns mellan världens materiella sidor, och dess kulturella. Livet utgör en helhet, består av såväl ting som tankar. Människan är, brukar man säga, till 100 % kultur eller miljö, och på samma gång till 100 % arv eller biologi, materia.

Akademiska gränser, som den mellan humaniora och naturvetenskap är befängda, och i högsta grad kontingenta. Till vilken nytta håller vi oss med dem, och varför? Vad vinner vi på det, och vem tjänar på att vi gör så? Hämmar dessa gränser, eller främjar de, utvecklingen av kunskap om människan och levt liv? Gynnar de förståelsen för förutsättningarna för oss som lever här och nu, på jorden? Skulle inte tro det. Den typen av gränser är onödiga, eller för att tala klarspråk: Fullkomligt galna!