Den här veckan rivstartade verkligen. I söndags publicerade DN min och Johan Alvehus debattartikel, som rubrikmakarna gav den tillspetsade titeln "Släpp AI-fusket fritt – och skrota examinationerna", vilket skulle visa sig väcka många känslor, från olika håll. Strax efter att klockan ringde halv fem i måndags fick jag ett mail från TV4-nyheterna som ville intervjua mig för ett inspelat inslag till nyhetssändningen klockan 6. Jag är inte intresserad av publicitet för egen del, men det var av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten vi skrev debattartikeln och jag ville så klart inte försitta chansen att försöka förklara vad vi menar när jag nu fick chansen, så jag tackade ja. Det är emellertid svårt att sammanfatta en så pass komplex frågeställning som den vi pekar på i vår text i ett kort nyhetsinslag, men jag gjorde mitt bästa. Jag såg det på TV sedan och slogs av hur lite jag fick säga, men jag har varit med förr och i genren var det ett helt okej inslag tycker jag.
Det blev ett lite längre inslag på Radio, i Morgonpasset. Där lät man en journalist som läst debattartikeln svara på de mer eller mindre allvarligt menade frågorna från programledarna. Inslaget upplevde jag som ganska raljant och vår artikel blev snarast en ursäkt för att flamsa. Våra namn nämndes inte, vi titulerades som "forskarna", vilket kändes surt eftersom jag utvecklade våra tankar i ett mailsvar till redaktionen som hörde av sig till oss. Programledarnas slutsatser hade i princip ingenting med det vi skriver om att göra, och symtomatiskt nog frågade man AI vad som skulle hända om man tog bort examinationerna. Det här sättet att se på och tala om forskare och forskning, alltså raljant och över huvudet på landets högst/längst utbildade, blir vanligare och vanligare och det gör det naturligtvis svårare och svårare för lärare på högskolan att bli tagna på allvar, vilket i sin tur gör det ännu svårare för oss att värna kunskapens kvalitet.
Det Rapport gjorde av vår debattartikel har jag fortfarande svårt att smälta. Även om inslaget var längre fick Johan bara vara med i ett superkort klipp, och mitt namn nämndes inte ens, jag presenterades som "en annan forskare", vilket gjorde mig besviken. Men det faktum att man gav Almegas chefsekonom mer tid att förklara varför vårt förslag är orimligt än vi fick att förklara vad vi menar tycker jag är anmärkningsvärt och illavarslande. Ekonomen fick det att framstå som att vi vill att arbetsgivarna ska examinera studenterna, vilket vi naturligtvis inte alls menar. Vi vill lyfta frågan om och diskutera kunskapen värde i dagens samhälle där existensen av AI gör att högskolans traditionella examinationsformer är på god väg att bli helt meningslösa.
Företrädaren för arbetsgivarsidan visade genom sitt sätt att lättvindigt och oartikulerat avfärda vårt förslag, som utgår från en djupt känd omsorg om kunskapen och bygger mångårig erfarenhet av att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, vilket värde man sätter på kunskapen. Att Almega som säljer kompetens inte bryr sig mer om vårt och andra lärares rop på hjälp borde oroa fler än vad som är fallet. Landets lektorer är inte ett särintresse, vi har genomgått landets längsta och dyraste utbildning och bedriver forskning parallellt med undervisningen. Forskare har inget egenintresse av att tala om sina forskningsresultat, men det har däremot politiker och företrädare för privata företag. Ska vi kunna rädda demokratin och skapa förutsättningar för långsiktig hållbarhet är det kunskap vi behöver, inte åsikter om lärare.
När en företrädare för Ratio (som är ett forskningsinstitut där man studerar företagandets villkor) skriver i en replik på vår debattartikel att vi skickar räkningen till arbetsgivarna blir det än mer uppenbart hur en del företrädare för näringslivet ser på högskolan och dess samhällsuppdrag. Det är i naturligtvis själva verket Ratio som vill skicka räkningen till skattebetalarna, för om samhällets investering i högre utbildning inte leder till att studenterna går ut i livet med gedigna kunskaper handlar det om en gigantisk alternativkostnad som drabbar det allmänna. Det är dessutom ingen hemlighet att många företag redan idag lägger stora pengar på att hyra in professionella rekryterare när de ska nyanställa, som ofta använder olika typer av högst tveksamma tester som antas mäta de sökandes intelligens och förmåga. Tänk om arbetsgivarna istället tydligt kommunicerade till blivande studenter, att ska vi anställa dig måste du kunna visa oss vad du kan och vilka förmågor du har. Sedan skulle man kunna ordna något slags audition där kandidaterna får övertyga potentiella arbetsgivare att de faktiskt kan vad man bör kunna efter att ha studerat tre, fyra eller fem år på högskolan. Det skulle tvinga studenterna att ta större ansvar för sitt eget lärande. Chansen är också att relationen till lärarna förändras. Mycket talar till exempel för vi skulle slippa frågor av typen: Kommer detta på tentan, eller vad är det ni lärare vill ha? Vi skulle därmed kunna lägga mer av vår dyrbara tid åt att skapa förutsättningar för studenternas lärande och på riktigt få användning för kunskaperna vi skaffat oss genom egna studier, forskning och kontinuerlig fortbildning.
Vi menar att AI innebär ett helt nytt paradigm, och det kräver nytänkande, men väldigt många verkar inte förstå vidden av förändringen som vi än så länge bara är i början av. En hel del av våra kollegor verkar heller inte inse vilken genomgripande förändring av villkoren för lärande och kunskapsutveckling som AI innebär. Man skrattar åt oss och menar att det ju bara är att återgå till salstentor, vilket naturligtvis inte löser problemet med studenternas bristande intresse för kunskapen och den utbredda oviljan att lägga ner det arbete som krävs för att kunskapen först ska kunna ta sig innanför huden på en och sedan kunna omsättas i praktisk handling i ett annat sammanhang. Vi framställs som naiva idealister, vilket bygger på en ryggmärgsreaktion och ett ogenomtänkt försvar av status quo. Det vi vill är att den stadigt krympande tiden som vi lärare har att fördela på olika moment ska användas så klokt som möjligt, alltså åt undervisning, seminarier och andra typer av kunskapsorienterad interaktion med studenterna. Tentan verkar vara närmast helig för många, trots att alla vet hur svårt det är att med ledning av vad någon skriver avgöra vad personen ifråga faktiskt kan och vet.
Jag tycker att reaktionerna på vår tillspetsade debattartikel – som ska läsas som en utgångspunkt för fortsatta intellektuella samtal om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling, inte som ett färdigt förslag – visar hur svårt det är, även för akademiker (eller kanske framförallt för denna grupp människor) att tänka nytt. Kunskap utvecklas inte genom att förlöjliga personer eller försvara status quo, utan genom att tänka utanför den där boxen som bara existerar i människors huvuden. Idag lägger vi lärare en orimligt stor andel av den stadigt krympande tiden som vi kan ägna åt studenterna och deras lärande, på examinationer, och det borde alla kunna inse är en djupt problematisk prioritering. Det här sättet att organisera högre undervisning riskerar att ge studenterna uppfattningen att kunskap är synonymt med betygen och examensbevisen, vilka lärarna idag förväntas "producera" eftersom det är så högskolan "tjänar" pengar, vilket är den verkliga elefanten i rummet.
Debattartikeln handlar inte om ett färdigt förslag som man kan hissa eller dissa, vilket många får det att låta som. Det vi vill är som sagt att sätta igång en seriös diskussion (eller hellre ett fördjupat samtal) om vad högre utbildning är och hur kunskap och lärande främjas på bästa sätt. Vi presenterar heller inte någon universallösning för hur alla ska göra på alla utbildningar, vi pekar på hur problematiskt det traditionella sättet att examinera studenter blivit i och med att AI idag är en realitet. Vad många inte verkar förstå är att det aldrig har funnits något perfekt system. Och vad reaktionerna visar är hur svårt det är att utmana grundläggande antaganden och rådande försanthållanden. Fast vi menar att det är just det vi måste göra om vi även i framtiden vill ha en högskola där kunskapen är syftet, den akademiska kvaliteten är medlet och förmågan till kritiskt tänkande samt hög intellektuell kompetens är målet.
I min bok En svanesång för universitetet, där det finns mer utrymme och bättre möjligheter att förklara hur jag tänker kring dessa frågor skriver jag:
Under arbetet med färdigställandet av denna bok lanserades ChatGPT och många hade svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är, och det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva deras arbeten. Jag har svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken. På 1960-talet föreställde många sig att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med planen.
Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier. Digitaliseringen riskerar alltså att bli ett svart hål i ekonomin som aldrig kommer att fyllas för ju mer pengar som sugs in i det desto större blir hålet.
1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land. Förändring gick långsammare, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det skrattades åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar inte om vilken managementfilosofi vi anammar, men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer emellertid den akademiska kvalitén att vara hotad.
Frågan jag är intresserad av och önskar att vi talade mycket mer om, är vad användandet av AI gör med synen på kunskap generellt och hur tekniken påverkar värderingen av våra unikt mänskliga intellektuella förmågor. I debattartikeln försöker vi visa hur kunskapskompetens kan sägas fungera som muskler eller kondition, alltså att det handlar om en färskvara som måste underhållas för att vara vital, genom att likna högskolan vid ett gym. Att använda AI, skriver vi, är som att komma till gymet med en hydraulisk lyft och sedan förvänta sig att lärarna ska betygsätta maskinens insats. Högskolan är en anrik institution dit människor sedan medeltiden sökt sig för kunskapens skull och för möjligheten att lära, men i och med att kollegiets makt minskar i takt med att cheferna blir fler, och eftersom NPM förvandlar högskolan till en produktionsanläggning för tomma nyckeltal, blir begrepp som bildning och akademis frihet bara ord.
Dumheten som idag sprider sig som en löpeld i värden skrämmer mig. Trumpifieringen och den växande kunsklapsresistensen är ett allvarligt hot mot mänskligheten och livet på jorden. Problemet som allt för många är omedvetna om är att kunskap inte är någon enkel lösning. Utan förståelse för vad det innebär att veta något och framförallt utan respekt för forskningens (många gånger motstridiga) resultat går det inte att använda insikterna som den högre utbildningen handlar om. Det är därför vi tänker att avskaffandet av examinationer (som bara mäter förmågan att producera text, vilken idag kan utföras av algoritmer) är värt att prova. För att kunna hantera en så pass komplex fråga på ett klokt sätt krävs dock ett visst mått av intelligens. Det faktum att detta påpekande idag obegripligt nog betraktas som tecken på elitism är möjligen en effekt av högskolans produktionslogik, men det är lika fullt ett växande problem. I min bok om universitetet skriver jag även om denna utveckling.
Tyvärr blandas kunskap ofta ihop med intelligens, vilket riskerar att leda till att man får en skev bild av vad som krävs för att studera på högskolan och därför lägger energi på fel saker. Hur väl man lyckas med studierna beror till allra största delen på hur flitig, intresserad och uthållig man är. Man blir inte smart för att man studerar – däremot kommer man med stöd i kunskapen och framförallt förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar att kunna ta klokare beslut. Det är viktigt att skilja dessa saker åt. Intelligens handlar om att se sådant som andra inte ser, om förmågan att tänka utanför den där berömda boxen som bara existerar i huvudet på människor, och om att agera självständigt i nya och okända situationer med utgångspunkt i befintliga kunskaper. Det kräver en utvecklad kreativ förmåga.
Artificiella smakämnen brukar inte förknippas med något positivt, men ifråga om artificiell intelligens är förhållandet det omvända. Det finns därför en uppenbar risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som en anomali. Uttrycket den mänskliga faktorn bygger på föreställningen att människan utgör ett problem, men så är det bara i relation till en perfekt maskin eller ett felfritt tekniskt system. Självkörande bilar sägs kunna reducera risken för olyckor i trafiken kraftigt, men vad händer om alla litar blint på tekniken i trafiken som är ett komplext system där människor alltid kommer att utgöra en central del? Idag vet man att det sitter en människa bakom ratten, med allt vad det innebär. Man söker ögonkontakt vid övergångsställen och alla inblandade i ett möte tvingas förvissa sig om att det råder samförstånd för att undvika att det uppstår olyckor. Det är ingen garanti för att man klarar sig helskinnad, fast det är å andra sidan just det som kännetecknar mänskligt liv.
Ska vi ha en chans att värna kunskapen och den akademiska kompetensen måste den högre utbildningen vara just högre, vilket är titeln på en av mina läroböcker. Och för att lärarna på högskolan ska kunna värna den akademiska kvaliteten måste det finnas tid att mötas med kunskapen i centrum och det kan och får inte uppfattas som ett orimligt krav att förvänta sig att studenterna som kommer till högskolan gör det för att lära och därför lägger ner den tid som krävs för att utveckla den kompetens som arbetsgivarna i ett verkligt kunskapssamhälle efterfrågar och sätter värde på. För att det ska kunna bli så kan läraryrket inte handla om administration och kontroll eller om att realisera olika typer av produktionsmål. Både studenterna och lärarna måste både kunna och vilja ta sig tid att läsa och tänka. Framförallt behöver fler läsa för att lära och förstå, istället för som idag för att få snabba och tydliga svar på alla frågor.
En ganska vanlig invändning till vår debattartikel är att undervisningen och studierna behöver göras roligare och att vi lärare behöver locka och pocka studenterna att studera, men på det sättet kan den högre utbildningen aldrig bli högre. Den synen på vad arbetet som lektor handlar om bygger på samma problematiska logik som förslagen om att arbetare behöver "motiveras" med sänkt lön och högre krav, medan chefer behöver högre lön och mer frihet för att kunna utföra sitt arbete. Betänk att utan lektorer har vi ingen högskola medan färre chefer skulle innebära att vi går tillbaka till arbetsförhållandena som rådde inom akademin på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass, alltså innan skolan såldes ut till privata vinstintressen, NPM infördes och rådande produktionslogik anammades.
Det finns ingen väg tillbaka, men det betyder på inget sätt att den väg vi slagit in på är den bästa eller enda möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar