Tänker med Deleuze III

Märker att den förra posten lite bleknar i minnet, men tänker att det inte spelat så himla stor roll. Detta är ett tankexperiment. Vill se vad som kan komma ur ett lite mer öppet och improviserande förhållningssätt till originaltexten. Vill se vad som kan komma ur ett prestigelöst reflekterande kring det som händer i mötet i stunden med den filosofi som formulerats av Deleuze och Guattari. Har som sagt ingen ambition av att förklara vad de menar, jag tänker på egen hand med hjälp av deras utgångspunkter. Det är så jag förstår dem, så jag tror att de ville bli lästa. Åtminstone är det så jag väljer att läsa dem.

Så mycket minns jag i alla fall, att det handlar om synen på kunskap, vetande och tanken. Förnuftet, och dess olika kopplingar till staten. Det handlar om möjligheterna till brott med tänkandets tradition. Om flyktlinjer som hela tiden dyker upp, där man minst anar det.

Men noologin stöter på mot-tankar, våldsamma och diskontinuerligt uppdykande, som rör sig tvärs igenom historien. Dessa är akter av en ”privat tänkare” till skillnad från den offentlige professorn: Kierkegaard, Nietzsche, till och med Sjestov ...

Den offentlige professorn. Den av staten sanktionerade mästervetaren, hen som avgör vad som ska vara kunskap och vad som ska vara galenskap, utmanas ständigt, men lyckas oftast oskadliggöra dissidenten. Fast det kommer också alltid att finnas dem som lyckas bryta igenom motståndet från etablissemanget genom att presentera tankar som bär och fungerar, trots (och ibland just därför) att de är okonventionella. Det är tänkare som bryr sig föga om den trygghet som ett elfenbenstorn skänker. Det handlar om tänkare som drivs av en upptäckarlust som tvingar dem ut i okänd terräng.

Där de bor är stäpp eller öken. De slår sönder bilderna. Kanske är Nietzsches Schopenhauer som uppfostrare den mest djupgående kritik som någonsin gjorts av bilden av tanken och dess relation till Staten.

Har inte läst den, men tänker mig som sagt att ägna hösten åt Nietzsches samlade verk. Och jag uppskattar dessa tänkare som vågar följa sina egna tankars premisser, utan att snegla mot etablissemanget och rådande auktoriteter. Bara så kan ett ny-tänkande uppstå. Men för att dessa nya tankar skall kunna få genomslag krävs uppbackning. Och det är där som staten kommer in. Bara en stark stat kan erbjuda trygghet och skapa förutsättningar för utvecklandet av de lovande tankarna. Fast detta görs till priset av att det rum där tanken frodas, räfflas, för att tala med Deleuze och Guattari. Staten kan aldrig acceptera kaos, inte av ovilja eller rädsla, utan av rent organisatoriska skäl. Maktens tendenser till räfflande av akademin och organisering av vetandet är lika förödande för tanken som total tankefrihet. Inget av dessa båda ytterlighetspositioner är hållbara. Båda behövs, och balansen mellan dem är central för långsiktig hållbarhet.

Anarki är lika ohållbart som diktatur. Ändå är det dithän, åt det ena eller det andra, som världen, samhället, kultur, vetande strävar. Blivandet präglas av antingen, upplösande, eller fastlåsande. Territorialisering och deterritorialisering, spelet mellan dessa grundläggande krafter är det som frambringar världen.

Likväl är inte ”privat tänkare” ett tillfredsställande uttryck, eftersom det betonar interioriteten, under det att handar om det yttres tänkande. Att sätta tänkandet i en omedelbar relation till de yttre, till det yttres krafter, kort och gott att göra tänkandet till en krigsmaskin, detta är ett egenartat företag vars precisa procedurer man kan studera hos Nietzsche (till exempel är aforismen något helt annat än maximen, ty en maxim, i andarnas republik, är som en organisk Statsakt eller ett suveränt omdöme, under det att aforismen alltid väntar på att dess mening ska komma från en ny extern kraft, en yttersta kraft som som ska erövra eller underkasta den, nyttja den).

Utsida, och insida. Det är vad det handlar om. Krigsmaskinen är en utifrån kommande kraft, en liten grupp av sammansvetsade representanter för komplementära kompetenser, som agerar som en individ, en aktör. Nomadens sätt att kriga, till skillnad från statens krigsorganisering, i välstrukturerade arméer. Har skrivit mycket om detta med aforismer, för att jag där finner stöd för min läsning av Deleuze och Guattari, och Nietzsche. Tänkare som väcker mig och så sätter igång mina tankar, ställer för mästrande undervisare. Dem gillar jag, för jag tycker om att tänka kring saker jag inte förstår.

Vill inte tanka kunskap, jag vill reflektera. Vill bygga nytt, gärna genom återvinning. Inte ödmjukt acceptera auktoriteter. För det är farligt att blint följa den som har makt, oavsett vad makten består i och vad man bestämmer över. Makten har en tendens att alltid vinna, den är så att säga självgående. Kanske för att det är enkelt och bekvämt att följa och anpassa sig efter auktoriteter. Att frånhända sig ansvar är skönt, men det är också förödande för det förutsätter att den som har makten är god och ser till det allmännas bästa. Men kan man veta det? Hur i så fall?

Jag tror på ett lite mer kritiskt förhållningssätt, men man kan och får inte fastna där. Då riskerar man att bli en sådan privat tänkare som på sin kammare tänker stort, men som aldrig når ut. Tankar måste nå spridning och en kritisk massa för att kunna förändra, och det är inte möjligt om att bara ser till sitt. Det är anarkins dilemma. Återigen, en större kollektiv förmåga till uppmärksamhet inför flyktlinjer skulle kunna vara en lösning som plockar det bästa ur båda ytterligheterna. Kanske kan det vara ett sätt att förstå den krigsmaskin som beskrivs i citatet? Det handlar i så fall om att arrangera för tänkande, utan att fästa tanken vid individer. Ett posthumanistiskt sätt att se på kunskapsutveckling.  

Men ”privat tänkare” är olämpligt också av ett annat skäl: ty om det är sant att detta mot-tänkande vittnar om en absolut ensamhet, så är det också en extremt befolkad ensamhet, liksom öknen själv, en ensamhet som redan knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk, bara finns till genom det, även om det fortfarande saknas ...

Det handlar om att upprätta kontakt med kommande generationer. Om att utveckla en akademi och ett vetande som inte är egoistiskt och individuellt. Ett vetande som går att studera i kraft av sig själv. Kunskap som tillåts leva sitt eget liv, och som inte beställs fram i akt och mening att vara nyttoinriktat i det korta perspektivet. Vetandet om världen kan bara bedömas genom att studera dess effekter och konsekvenser, på lång sikt.

”Vi saknar denna sista kraft, i avsaknad av ett folk att stödja oss på. Vi söker detta folkliga stöd ...” Varje tanke är redan en stam, motsatsen till en Stat. Och en sådan tänkandets exterioritetsform förhåller sig ingalunda symmetriskt till interioritetsformen. Strängt taget finns ingen symmetri annat än mellan poler eller fokus i en interioritet. Men tänkandets exterioritetsform – den kraft som alltid är utanför sig själv, inte potens – är inte en annan bild som skulle stå mot den bild som inspirerats av Statsapparaten. Tvärtom är det en kraft som slår sönder bilden och dess kopior, modellen och dess reproduktioner, varje möjlighet att underkasta tanken en modell för det Sanna, det Rätta, det Rättvisa eller för Rätten (den cartesianska sanningen, den kantianska rättvisan, den hegelianska sanningen, etc).

Det handlar om vikten av att förstå detta, att sanning är människans påfund. Sanning är ett ord, och ord härbärgeras av människor. Människor är kollektiva varelser. Alltså är varje tanke som delas redan en stam, med potential att bryta upp och förändra. Det är mäktiga krafter som sätts i rörelse, och vetande bör behandlas med den största respekt. Kunskap är varken ond eller god, per se. Vetande går bara att bedöma och värderas genom att ställas i relation till konsekvenserna som agerandet i enlighet med vetandet ger upphov till.

En ”metod” är det räfflade rummet hos cogitatio universalis, och den bildar en väg som måste följas från en punkt till en annan. Men exterioritetsformen placerar tanken i ett slätt rum som den måste inta utan att kunna räkna det, och för vilken det inte finns någon möjlig metod, ingen tänkbar reproduktion, endast reläer, intermezzon, omstarter.

Här snuddar man vid något mycket intressant. Vågar vi se på tänkandet, vetandet på detta sätt? Är vi redo för en akademi som tvingas ut i en öken utan referenspunkter? Ett sant förutsättningslöst sökande efter kunskap, användbar kunskap vars enda värde är de effekter det ger upphov till. Ett opersonligt vetande som betraktas som kollektivets egendom. En värld utan upphovsmän och immateriella rättigheter.

Vi är långt ifrån detta idag. Nuvarande politik går i rakt motsatt riktning. Björklund strävar efter att stärka statens makt över vetandet, och bara den som går med på att låsas in i akademis elfenbenstorn kan räkna med stöd från makten. Vetenskapspolitikens mål är att beställa fram vetande. Bara kunskap som efterfrågas av makten är önskvärd. Det är förödande för utveckling av ny-kunskap. Det tar död på kreativiteten. Och i det läget behövs anarki och kaos, men det gäller att inte fastna där. Någon typ av struktur är nödvändig för att uppnå hållbarhet.

Tänkandet är som Vampyren, det har ingen bild, vare sig för att bilda en modell eller en kopia. I Zens släta rum går pilen inte från en punkt till en annan utan fångas i en punkt vilken som helst för att skickas vidare till vilken som helst annan, och den tenderar att byta plats med såväl skytt som måltavla.

Tänkandet behöver bilder för att kunna upptäckas och erkännas som tanke, vetande. Kunskap behöver organiseras för att kännas igen. Och det spelar roll vilka bilder och organisationsprinciper man väljer, det ger upphov till konsekvenser för vetandet, kunskapen och ytterst för samhället. 

Krigsmaskinens problem handlar om reläer, till och med ytterst blygsamma och är inte modellens och monumentets arkitektoniska problem. Ett ambulerande folk som reläar vidare, i stället för en modellstad. ”Naturen skickar filosofen in i mänskligheten som en pil; den siktar inte, men den hoppas att pilen fastnar någonstans. Den missar oräkneliga gånger, och lider av det [...] Konstnärerna och filosoferna är ett argument mot naturens ändamålsenlighet vad gäller dess medel, även om de är ett utmärkt bevis för dess visdom vad gäller dess mål. De berör bara ett fåtal, fast de borde beröra alla, och det sätt på vilket de få berörs svarar inte mot den kraft med vilken filosoferna och konstnärerna avfyrar sitt artilleri.”

Filosofen som avfyrare av flyktlinjer. Gillar den bilden. Det är en bild av tänkande och vetande som jag kan leva med. Det är en gyllene medelväg, mellan maktens territorialiseringar och anarkins strävan efter deterritorialisering. Tankar skall få frodas, och när de mognat tillräckligt skall de skjutas in i kulturen. Och det som fungerar kommer att användas. Det som inte fungerar, ja det lämnar inga spår efter sig. Gott så.

Tänkande som evolution, som en stokastisk process. Memetisk tillblivelse, så kan man se på vetenskap, kunskap och tänkande.