Tänker med Deleuze XV

Fred, är det verkligen det vi vill ha: Till VARJE TÄNKBART pris? Frågan ställdes av Hola Bandola Band på 1970-talet, och som jag förstår det är frågan lätt anstruken av revolutionsromatik. Fast kanske ändå inte, för är det alltid värt priset man måste betala för att upprätthålla fred, eller kan krig vara en lösning på vissa problem? Syrien är ett land där frågan ställs på sin spets just nu. Är fred viktigare där, än frihet för folket? Plötsligt är det inte så enkelt att svara kategoriskt på frågan. Krig är en konsekvens av levt liv. Inte en oundviklig konsekvens, men ett utfall av den tillblivelseprocess som alla är en del av. Oavsett hur man svarar är det ett komplext problem som man måste förhålla sig till.

Krig driver utveckling och innovationer. Krig, hävdar vissa teoretiker och samhällsforskare, utgör normen för mycket av det vi tar för givet i vardagen. Varför talar vi annars om CIVILingenjörer och CIVILekonomer? Kriget har ibland, under perioder av historien varit närmast synonym med statsbildning och samhället. När man under 1600-talet satte en armé i rörelse påverkades allt och alla inom en stor radie. Behoven av mat, underhåll och ekonomiska resurser, vilket krävdes för att hålla maskineriet igång, tvingade fram en enorm förmåga till agens som bokstavligen omformade omgivningen både mentalt och fysiskt.

Att Deleuze och Guattari ägnar en stor del av sitt centrala verk, Tusen Platåer, åt krig är ingen slump. Vill man förstå samhället och de principer som driver förändring, samt förutsättningar och hinder för utveckling, är kunskaper och insikter om krig oundgängliga. Och något hände uppenbarligen i mötet mellan bofasta och vandrare, något som bland annat påverkade sättet att bedriva krig. Siffror har en hel del med saken att göra, rent konkret, om man ska tro Deluze och Guattari (och det ska man, menar jag).

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen.

Aritmetik är räknande i vardagen. Mer avancerad mattematik än så krävs inte för att hantera grupper av individer, i strid och i vardagen. Nomadernas sätt att organisera krig utgår från mindre relativt autonoma enheter bestående av individer med egenskaper som kompletterar varandra. Beroende på hur individerna sluter sig samman och relaterat till omgivningen och de problem gruppen ställs inför, kommer utfallet, konsekvensen av organiserandet, att ge upphov till olika utfall. Poängen här är dock att det inte behövs någon speciellt avancerad mattematik för att få det hela att fungera, inte för nomader som rör sig i terrängen.

Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt.

När staten skall försvaras krävs fler soldater och en annan organisering av trupperna. Andra verktyg, och en annan mattematik. Även detta ger upphov till konsekvenser. Inga verktyg är neutrala, allt som ingår i helheten påverkar, allt annat. Staten ger siffrorna andra innebörder, laddar dem med agens.

Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet.

Mattematiken bryter sig loss från territoriet och börjar leva sitt eget liv. Det är en effekt av statens behov, en konsekvens av att människor organiserar sina liv på andra sätt och i andra dimensioner/skalor. Liksom kultur som är ett fenomen som uppstår på en annan skalnivå än enskilda individer, uppstår en ny mattematik som i sin tur påverkar dem som skapade den i en process av ömsesidig tillblivelse.

Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).

Konsekvenser, som sagt. Det går inte att välja och vraka mellan de konsekvenser man önskar, och de man inte vill ha. Världen kommer i paket, och är en medicin som måste sväljas i sin helhet. På gott och ont, allt eller inget. Det glömmer vi konsekvent bort när vi organiserar och omorganiserar samhället vi lever i. Vi väljer att bara se till de positiva konsekvenserna och bortser från de negativa. Det är ett stort problem, speciellt i tider när invånarnas intresse för politik dalar. Vaksamhet och kritiskt tänkande, i kombination med insikter om att det är helheter och sammanhang som bestämmer innebörder och som reglera horisonten av möjligheter och begränsningar.

Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum.

När en uppsättning verktyg överförs till en annan miljö än den de skapats i och för händer något, med både verktygen och miljön. Samproduktion av liv och ömsesidig tillblivelse var det, överallt, alltid. Inget är isolerat från något annat.

Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.

Nomaden lever i och av rörelse. Staten är stationär. Två sätt att leva som skapar olika behov, olika verktyg att lösa kontextspecifika problem med hjälp av. Två olika sätt att förstå och bestämma världen. Anpassa tankar och liv efter terrängen, eller anpassa terrängen efter liv och tanke? Upplösande och fasthållande. Nomadologiskt minor science, eller Royal Science? Kombinationer av dessa olika strategier och sätt att se på kunskap kommer obönhörligen att påverka båda. För att lyckas krävs att man samtalar, det vill säga utbyter tankar och erfarenheter i en anda av samförstånd och med fokus på att finna konstruktiva lösningar, istället för att strida om vem som är bäst och vem som ska vinna. Jag, jag, jag och strävan efter att bli bäst bör ersättas med vi, med fokus på världen och framtiden. Hållbarhet kräver något annat än tron på eviga framsteg, nämligen ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om det oväntat oväntades betydelse för vardagen.

Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans.

Ute i terrängen, det sammanhang där krig utförs, där tvingas de stridande enheterna att anpassa sig. Soldaterna blir nomader, för sin överlevnads skull. Tänker på generalerna under första världskriget som tänkte sig att man skulle kunna bedriva ett mattematiskt krig, och på konsekvenserna av skyttegravarna på västfronten där man stod i ordnade led och besköt varandra. Där och då skulle man kunna tänka sig att man drog erfarenheter, att man lärde sig. Men icke. Kanske kriget inte kan vara en plats för eftertanke? Men hur är det då med klimathotet? Jag tror inte det kan lösas med hjälp av Royal Science, det är en utmaning som kräver nomadologiska lösningar. Anpassning av liv och tanke, ödmjukhet.

Betänk att min text handlar om mitt samhälle, min samtid. Sverige, här och nu. Deleuze och Guattari skriver om annat än vag tänker på. Detta är bloggposter där deras texter används som verktyg. Min text är inte en förklaring av deras arbeten, inga uttolkningar av deras filosofi. Jag bestämmer vilka problem jag vill lösa, med hjälp de verktyg som Deleuze och Guattari presenterar. Associationer och slump är viktiga instrument i arbetet, och målet är ökad förståelse för både deras filosofi och den värld jag lever i. Om någon vill kommentera och dela med sig av egna tankar, kritisera eller bygga vidare är det tillåtet, välkommet och en uttrycklig önskan från min sida. Tillsammans bygger vi den värld och den framtid som utgör förutsättningen för levt liv, för kultur.

”Han gick med den slumpartade gång som alstrade endast de ljud som var naturliga i öknen. Inget i hans gång skulle indikera att mänskligt kött förflyttade sig. Det var ett sätt att gå så djupt rotat i honom att han inte behövde tänka på det. Fötterna gick av sig själva, utan någon urskiljbar rytm.”

Jag ser här ett slags programförklaring till en minor science. Konturerna till ett alternativt förhållningssätt till världen, ett komplement till det vi har och använder.

I krigsmaskinen och den nomadiska existensen är numret inte längre numrerat, utan blir ett Chiffer, och det är i denna kapacitet som det bildar en ”kåranda” och uppfinner hemligheten och allt som följer av den (strategi, spionage, krigslister, bakhåll, diplomati, etc).

Inför de hot vi alla, kollektivt, står inför. Krävs andra verktyg än dem jag hör ropas på idag, andra strategier än dem politikerna satsar på. Inte som alternativ, utan som komplement. Tillsammans, och med hjälp av de samlade kompetenser vi förfogar över, inte genom att toppa laget och begränsa uppsättningen av verktyg, kan vi lösa mer än om vi renodlar och väljer en strategi.