Tänker med Deleuze VI

En ny dag vaknar utanför fönstret. En dag som än så länge står och väger. Kanske blir det sol, kanske regn. Eller både ock. Går inte att säga, just nu. Först i kväll vet vi hur det gick. Inte så himla noga. Man får ta dagen som den kommer oavsett. Vädret kan man bara anpassa sig efter, inte planera och styra. Passar bra att börja denna bloggpost med den typen av funderingar. För det som grundtexten handlar om är, kan man säga, två typer av tänkande. Nomadens tänkande och levnadssätt, som går ut på att följa med och att anpassa sig efter det som är givet. Nomaden som tolkar tecken, förstår och utarbetar levnadssätt utifrån naturen och den kontext man befinner sig i för tillfället. Motpolen är stadsbyggarna, som driver ner bopålar. Som hägnar in och som anpassar naturen efter sina önskningar. Nomaden rör sig i ett slätt rum, stadsbyggarna räfflar det rum man lever i.

Två typer av tänkande och förhållningssätt till världen som kan sägas vara ytterligheter på ett kontinuum. Överfört till personlighet kan man säga att alla drar antingen åt den ena polen, eller åt den andra. Och använder man tankemodellen för att förstå den akademiska världen utkristalliserar sig ett liknande mönster. En tendens inom vetenskapen handlar om att söka världens yttersta princip, sanningen, och utifrån den kunskap man har förändra och anpassa världen efter eget skön. Den andra tendensen, eller kanske man skall tala om organisationsprinciper för vetande, handlar om att följa med i aktörerna som utgör byggstenar i världens tillblivelseprocesser, om att förstå komplexa samband och om att den vägen skapa en beredskap för både det oväntade och det oväntat oväntade.

Deleuze och Guattari skriver aldrig om en specifik sak, de konstruerar verktyg att tänka med hjälp av. Det är viktigt. Det man får sig till livs i deras texter är inga prövbara hypoteser som kan förkastas eller bekräftas. De skriver inte om världen som den är, de skapar verktyg som du och jag kan använda för att förstå vår verklighet med hjälp av. Alltså är deras texter inget värda om de inte används.

Alla platåer i boken A Thousand Plateaus, eller Mille Plateaux som den heter i original, är uppbyggda på olika sätt. I den jag valt som utgångspunkt för mina reflektioner kring världen och vetande, med hjälp av, är likt Spinozas Etiken uppbyggd av axiom och propositioner. Utgångspunkter byggda på fakta, och förslag på förståelser som testas med hjälp av logisk reflektion. Jag kastade mig medvetet in i deras resonemang, tog upp tråden en bit in. För att det viktiga här är inte vad de säger, det är utfallet av mitt arbete med deras tankar.

AXIOM 2: Krigsmaskinen är nomadernas uppfinning (i så måtto som den står utanför Statsapparaten och är skild från den militära institutionen). Som sådan har krigsmaskinen tre aspekter, en rums-geografisk, en aritmetisk eller algebraisk, och en affektiv.

PROPOSITION 5: Den nomadiska existensen förverkligar med nödvändighet krigsmaskinens betingelser i rummet.

Tre aspekter, en rumslig, en organisatorisk och en känslomässig. Materia, makt och konsekvenser. Utan allt för mycket schackrande tror jag nog att det går att se på saken på det sättet. Tre aspekter som är allmängiltiga. Det är viktigt att texten görs allmängiltig, att den blir ett verktyg. Den har som sagt inget värde i sig. 

Nomaden har ett territorum, han följer de invanda stigarna, han går från en punkt till en annan, han är inte okunnig om dessa punkter (för vatten, boende, samling, etc). Men frågan är vad som i det nomadiska livet är princip och vad som bara är en konsekvens.

Princip och konsekvens. Se där, två aspekter. Nomaden följer och anpassar sig efter det som är givet, stadsbyggaren förändrar världen utifrån på förhand uppställda principer. 

Till att börja med är dessa punkter strikt underordnade vägarna, även om de bestämmer dem, vilket är tvärtemot vad som gäller för de bofasta. Vattenpunkten uppnås bara i syfte att lämnas, varje punkt är ett relä och existerar bara som ett sådant. En väg leder alltid mellan två punkter, men här har mellanrummet blivit det enda konsistenta, och det har såväl en egen autonomi som riktning. Nomadens liv är ett intermezzo.

Nomaden hämtar kraft och skapar liv och mening, i mellanrummen. Det är vägen som är målet, om man anammat ett nomadiskt tänkande och deras syn på världen. Spontant är det här jag hamnar, om jag skall placera in mig själv på kontinuumet. Andra är stadsbyggare, som gillar planering, hatar överraskningar och vill ordna världen på sitt sitt. Båda personlighetstyperna behövs. Kulturen blir till i samspelet, interaktionen mellan dessa. Det är viktigt att poängtera, för en vanlig missuppfattning med Deleuze och Guattari är att de skulle idealisera allt som är och verkar upplösande och nomadiskt. Inget kunde vara mer fel. Det är verktyg för tanken vi har att göra med, inget sökande efter svaret på hur man bäst organiserar, något. Ingen manual.

Till och med de olika elementen i hans boende tänks i termer av det trajektorium som ständigt sätter dem i rörelse. Nomaden är ingalunda samma sak som migranten; ty migranten förflyttar sig i princip från en punkt till en annan, även om den andra punkten är oviss, oförutsedd och illa lokaliserad.

Nomadens liv levs i rörelse, ständigt på väg. Det är också viktigt. Att skapa mellanformer är inte meningslöst, det är en modell, en karta för tanken vi har att göra med. Den som lever bofast, men som flyttar på sig ofta är ingen nomad. Man räfflar bara rummet lite mindre än den som biter sig fast och som lever och dör på samma plats.

Samma sak gäller om man överför detta till tankens och vetandets värld. Nomaden följer med sittstudieobjekt, och anpassar sin förståelse efter det som studeras. Utövaren av minor science förstår det som studeras på sina egna villkor och ser mer till helheten än till de enskilda delarna. Det ger upphov till en annan typ av förståelse, som är bra till och kan användas på andra sätt än den som blir resultatet av en analys utförd i enlighet med principer hämtade från Royal Science. Där söker man svaret, i bestämd form singular. Just nu är det Higgs Boson som utgör svaret, och utifrån det bygger man sedan upp en förståelse för världen. Om man förenklar och extrapolerar vill säga, för i verkligheten är det så klart aldrig så enkelt. Det finns inga vattentäta skott, bara olika blandformer. Alla försök till renodling av antingen det ena eller andra är problematiskt, båda sätten att tänka behövs och är bra till olika saker.

Men nomadens förflyttning från en punkt till en annan är bara ett faktum och en faktisk nödvändighet: i princip är punkter för honom reläer längs ett trajektorium. Nomader och migranter kan blandas på olika sätt, eller bilda ett gemensamt aggregat (till exempel hade de som anslöt sig till Muhammed vid Medina att välja mellan en nomadisk eller beduinsk trohetsed, eller att svära begira eller emigration).

Som sagt, i världen, verkligheten är det sällan strikt uppdelat. Och analysen visar dessutom hur samhället är uppbyggt av båda polerna. Krigsmaskinen som är nomadernas mer självorganiserande sätt att organisera sin krigföring i och genom mindre autonoma grupper annekteras av stadsapparaten och integreras i dess strikt hierarkiska arméorganisering, eller åtminstone försöker man.

För det andra, även om det nomadiska trajektoriet kan följa spår eller invanda rutter, fyller det inte den sedentära vägens funktion som är att fördela ett slutet rum till människor, ge var och en en lott och reglera kommunikationen mellan lotterna. Det nomadiska trajektoriet gör det motsatta, det distribuerar människor (eller djur) i ett öppet rum som är obestämt och icke-kommunicerande.

Återigen, skall man följa, eller förändra. Svaret är på inget sätt givet, det handlar om vad man är ute efter och vad man vill uppnå. Som inom vetenskapen, politiken, kärleken och livet. Var och när är det bäst att anpassa sig efter och vara ödmjuk inför det givna, och vad är det möjligt och lämpligt att använda sin kunskap och sin makt för att förändra? Det är frågor vi ställs inför ständigt, och det vi står inför är att välja. Inte antingen eller, utan beroende på tillfälle och kontext. Det är så jag läser Deleuze och Guattari. Deras enda budskap är att aldrig bestämma sig en gång för alla för ett svar, utan att alltid välja det svar som passar bäst för just det problem man står inför eller det sammanhang man verkar inom. Svaren fördelar sig längs kontinuumet följsamhet eller rigiditet.

Nomos kom att beteckna lagen, men detta beror ursprungligen på att nomos var distribution, ett distributionssätt. Detta är en speciell typ av distribitution som inte delas upp i lotter utan sker i ett rum utan gränser eller inhägnader. Nomos är konsistensen hos en oskarp mängd, och i denna mening står det i motsats till lagen eller till polis såsom ett hinterland, en bergssluttning eller den obestämda terrängen runtom en stad (”varken nomos eller polis”).

Nomos är ett lösligt och kontextuellt regelverk, ett förhandlande sätt att lösa tvister på. Ett sätt att skapa konsensus utifrån rådande förhållanden. Lagen är en och den samma för alla, och den är (idealt sett) ristad i sten och skall vara så pass klar att ingen tolkning behövs. Se där, två ytterlighetspoler till, längs kontinuumet. Två sätt att organisera regler, ett som drar åt minor science och ett åt Royal Science.

Därför, och detta är den tredje punkten, finns det en signifikativ skillnad mellan rummen: det sedentära rummet är räfflat av väggar, inhägnader och vägar mellan inhägnader, under det att det nomadiska rummet är slätt och endast markerat av ”drag” som suddas ut och förskjuts i trajektoriet. Till och med öknens lameller glider över varandra och producerar ett oefterhärmligt ljud.

Samma fysiska miljö, förstådd och tolkad utifrån två olika principer. Tänker på indianernas möte med nybyggarna i Amerika. Två paradigm, rättstraditioner och sätt att leva. Oförenliga om det saknas ömsesidig förståelse. Och det är vad jag skulle vilja se inom akademin också, mer förståelse för oliktänkande. Vi har kommit en bra bit på väg i arbetet med att främja mångfald, men bara i en fysik bemärkelse. Tankemässigt finns fortfarande bara plats för ett paradigm: det rätta, det sanna, det bästa, det enda. Och aldrig mötas de tu. Det är olyckligt, och det plockar fram det sämsta hos människan. Det öppnar upp för maktkamper som stänger vägar för vetandet och leder till utarmning av kunskapen. Kompetenser går förlorade, som kan komma att behövas i framtiden.

Nomaden distribuerar sig själv i ett slätt rum, han ockuperar, bebor och håller detta rum: detta är hans territoriella princip. Därför är det falskt att definiera nomaden via rörelse. Toynbee har i grunden rätt då han föreslår att nomaden tvärtom är den som inte rör sig. Under det att migranten lämnar bakom sig en miljö som blivit amorf eller fientlig är nomaden den som inte ger sig av, inte vill ge sig av, som håller fast vid det släta rummet som skogen lämnar efter sig då den drar sig undan och som uppfinner nomadismen som ett svar på denna utmaning.

Eftersom det bara finns rörelse och förändring i värden är detta en adekvat iakttagelse. Även om man bygger hus i sten och låser fast lagen och vetandet kan man aldrig stoppa förändringen. Jorden kommer att gå under, förr eller senare. Det kanske tar tid, men den förändras ständigt. Liksom kultur, och vetande, lagar och städer. Det beständiga kräver underhåll. Inget är allt blir. Och i arbetet med att förstå naturlagar kanske det fungerar att arbeta efter principer hämtade från Royal Science, men är det kultur man ska undersöka, är det människors interaktion man vill förstå krävs en mer nomadologisk kunskapssyn och metoder från minor science.

Givetvis rör sig nomaden, men i sittande ställning, och han sitter bara ned då han rör sig (beduinen som galopperar fram med knäna på sadeln, sittande på sina uppåtvända fotsulor, en ”balansens triumf”). Nomaden vet att vänta, han har oändligt tålamod. Orörlighet och hastighet, katatoni och anlopp, en ”stationär process”, stationen som process – dessa drag hos Kleist är eminent nomadiska.

Så vill jag se på mitt liv och mitt värv. Jag väntar, anpassar mig och försöker förstå det som händer utifrån det sammanhang det jag studerar finns och verkar i. Jag förflyttar mig i tanken, och är i rörelse. Testar nya vägar och olika lösningar. Försöker och provar, tills jag hittar något som fungerar. Lagar jag mat gillar jag att göra det bästa av det som finns hemma, men jag uppskattar även att utgå från recept ibland. Mitt defaultläge är att se vad som finns och bygga utifrån det, men jag ser även värdet med en mer organiserad matlagning. Det beror på vad syftet med det hela är. En romantisk middag, eller hunger som stillas på väg mellan två möten.

Tänk verktygslåda, tänk att olika verktyg är bra till olika saker. Det är en värdefull kompetens som håller på att gå förlorad i dagens samhälle. Vi lever i och med en diskurs som är tydligt präglad av Royal Science, det är så vi har organiserat samhället och den värld vi lever i. Det ser ut att vara en stabil värld, men konstruktionen är som bekant bräcklig. Eurosamarbete och så vidare. Är det mer av samma vi behöver? Är starkare organisering, tydligare regler, hårdare kontroll vad vi behöver. Finns det en lösning?

Därför är det nödvändigt att skilja på hastighet och rörelse: en rörelse kan vara snabb, men detta ger den inte hastighet; en hastighet kan vara ytterst låg och gränsa till orörlighet, ändå är den fortfarande hastighet. Rörelse är extensiv, hastighet är intensiv. Rörelse kännetecknar den relativa karaktären hos en kropp betraktad som ”en”, och som rör sig från punkt till punkt; hastighet konstituerar däremot den absoluta karaktären hos en kropp vars irreducibla delar (atomer) ockuperar eller fyller ett slätt rum likt en virvel, och som kan dyka upp på vilken som helst punkt. (Därför är det inte förvånande att man ofta hänvisat till andliga resor som företagits utan relativ rörelse, i intensitet, på stället: dessa är del av nomadismen.) Kort och gott kan vi stipulera att endast nomaden har absolut rörelse, eller med andra ord hastighet; virvelrörelsen eller rotationen är en väsentlig aspekt av hans krigsmaskin.

Virveln är en bra utgångspunk och ett välfunnet exempel, verktyg att tänka med hjälp av. Virveln, som är ett slags organisering, finns bara så länge som energi tillförs processen. Massa och energi, i samverkan. Är det inte vad allt handlar om. Massa OCH energi, samverkan. Det ena förutsätter det andra.

Humaniora och naturvetenskap, minor science och Royal Science. Tillsammans och med insikten om att båda är ömsesidigt beroende av varandra, bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle. Förändra det vi kan, och anpassa oss efter det vi måste. Så är det för alla, överallt, alltid.