onsdag 11 juli 2012

Tänker med Deleuze IX

Fortsätter att jobba mig genom texten av Deleuze och Guattari, från Mille Plateaux. Fortsätter att ha semester och med att vara anspråkslöst nyfiken på såväl ursprungstexten som på samhället vilket jag lever i och försöker förstå med hjälp av verktygen som de båda filosoferna kastat ut i världen, för oss att använda. Om vi vill och tycker att det hjälper oss vidare, uppåt, utåt i vårt arbete.
Det är emellertid inte uttömmande att upprätta en enkel motsats mellan dessa två perspektiv, religion och nomadism.
Som sagt, inget är någonsin rent i naturen. Bara under speciella förhållanden, i laboratorier eller i mattematiska beräkningar finns det ideala, icke-kontaminerade och renodlade. Aldrig i naturen. Nomaden och Stadsbyggaren, utövarna av såväl Royal som minor science är tankefigurer. Verktyg att tänka med hjälp av. Kartor att jämföra terrängen med. Ingen karta är perfekt, för då är det ingen karta.

Den syn på vetenskap som Deleuze och Guattari lanserar passar sig synnerligen illa att strida om. Det är uttryckligen verktyg det handlar om. Och sådana bör användas. Antingen fungerar det eller också inte. Finns inte mycket att strida om. Alla utövare av vetenskap vill förstå, och olika ämnen förfogar över olika typer av verktyg, som är bra till olika saker. Varken mer eller mindre. Verkligheten når vi inte, inte direkt. Det är det enda som Deleuze och Guattari hävdar, allt annat är ont förtal. Att de gjorts till slagträn i debatter (Exempel? Se här och här) är djupt olyckligt.

Kamp om vem som har den bästa kunskapen om verkligheten är meningslös, om den förs inom akademins skyddade hägn, utan kontakt till levd verklighet, i teorin. Låt oss göra ett försök, utvärdera det, och sedan får vi. Det är en mycket mer konstruktiv inställning. Det är en av alla de saker jag vill visa med dessa bloggposter, på användbarheten i och med Deleuze och Guattaris texter.
Ty på den djupaste nivån av sin tendens att projicera en universell eller andlig Stat över ekumenet i dess helhet kännetecknas den monoteistiska religionen också av ambivalens och oklara gränszoner; den går också bortom Statens, till och med den imperialas, ideala gränser, och träder in i en mer oklar zon, något utanför Staterna där de har möjlighet att genomgå en specifik mutation eller adaption.
Lite mer ambivalens, och mindre tvärsäkerhet. Det skulle inte skada. Hybris har det varnats för sedan urminnes tider, och exemplen på hur det gått för den som gapat efter mycket på grund brist på ödmjukhet är många. Bejakande av osäkerhet. Att inte veta är inget problem, det är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse. Agnosticism är en hållning till kunskap som jag sympatiserar med (och har skrivit om här). Pragmatism, eller kalla det vad man vill. Det viktiga är aldrig orden, det är vad som sker och det som fungerar. Samspelet mellan materia och immateriella aspekter av världen.

Mellanrummen mellan, vad det än är. Det är där det händer. Där uppstår flyktlinjerna, oväntat och slumpartat. Samma gäller kunskapen om världen. Den växer i språng, om och när tiden och förhållandena är redo. Ingen vet när, eller exakt hur. Därför är uppmärksamhet och lyhördhet viktiga egenskaper. Liksom ödmjukhet, och prestigelöshet, vilket på inget sätt betyder att man saknar stringens, logik eller inte bryr sig om det som är.
Detta är religionen som ett element i krigsmaskinen och idén om det heliga kriget som en motor i denna maskin. Profeten, såsom motsatt kungens statliga och prästens religiösa person, indikerar de rörelser genom vilka religionen blir en krigsmaskin eller övergår till en sådan maskins sida.
Spel och förändring. Kommunikation och kamp om inflytande. Strävan efter makt. Interaktion mellan människor i relation till och genom föreliggande kontext. Det är vad det handlar om, det är så världen blir. Och människor spelar en viktig roll i blivandet, men bara en roll bland andra i en bred och mångfacetterad ensemble. Samproduktion är vad kultur handlar om, och det är inte bara människor som ingår i processen.
Det har ofta hävdats att Islam och profeten Muhammed genomförde en sådan omvändning av religionen och skapade en veritabel ”kåranda”: med Georges Batailles ord, ”det tidiga Islam, ett samhälle reducerat till ett militärföretag”.
Allt kan användas som verktyg för förändring, i strävan efter makt eller för att förstå. Och man vet först i efterhand vad och i så fall om det fungerade. Religion har fungerat som verktyg, och den har en imponerande mobiliseringsförmåga och agens.
Detta är vad Västerlandet åberopat för att rättfärdiga sin antipati mot Islam. Likväl var korstågen ett egentligt kristet äventyr av just detta slag. Profeterna må fördöma nomadlivet; den religiösa krigsmaskinen må föredra migrationens rörelser och etablissemangets ideal; religionen i allmänhet må kompensera för sina specifika deterritorialiseringar med en andlig eller till och med fysisk reterritorialisering, vilken i fallet med det heliga kriget antar den välriktade karaktären av ett erövrande av heliga landområden vid världens centrum – men trots allt detta, när religionen upprättar en krigsmaskin så mobiliserar och frigör den en formidabel nomadisk kraft, en absolut deterritorialisering, den dubblerar migranten med en åtföljande nomad eller med den potentiella nomad migranten håller på att bli, och till sist vänder den sin dröm om en absolut Stat mot själva Statsformen.
Verktyg är alltid tveeggade och kan oftast vändas mot den som skapat dem. Senapsgas, till exempel, fungerade bra under första världskriget. Ända tills vinden vända och den drabbade de egna. Samma med kärnvapen. När kunskapen väl finns och sätts i verket blir den allmän egendom och kan vändas mot en själv. Balans är viktigt, inte bara terrorbalans. Processer som går långsamt blir överblickbara. Visst kan man tjäna mycket, snabbt, på ökad hastighet. Men det man vinner i möjlighet förlorar man i risk. Det är ett vida spritt fenomen. Det spelar med andra ord roll vilka verktyg man väljer, och hur man agerar, med vem man lierar sig och hur man förhåller sig till den andre.

Inget är ont eller gott, i sig. Allt beror på sammanhanget. Först i efterhand kan man veta hur det gick, aldrig innan. Och vad är det vi vill, egentligen. Det är frågor allt för sällan ställda i dagens värld och i akademin. Kommer här att tänka på den danske filosofen Sören Kirkegaard, som skrivit en text betitlad; Till eftertanke:
Om jag vill lyckas att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror, att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer, än vad hon gör, men först och främst förstå vad hon förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte, att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan, beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därför måste jag förstå, att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.
Vetenskap och vetande handlar som jag ser det om att hjälpa, om att förstå för att kunna hantera världen, livet, samhället och så vidare, bättre. Om vad man gör, inte om vad som är sant. Vetandets kvalitet bör man absolut reflektera över, men om det är sant eller ej är av underordnad betydelse. Fast nu kanske vi tappat råden lite? Åter till Deleuze och Guattari, 
Och denna vändning är lika mycket en del av religionens ”väsen” som den tidigare drömmen. Korstågens historia kännetecknas av de mest överraskande riktningsförändringar: den fasta orienteringen mot de heliga landområdena som ett centrum att uppnå förefaller oftast bara vara en förevändning. Men det skulle vara fel att säga att egenintresset eller ekonomiska, kommersiella eller politiska faktorer fick korstågen att avvika från sitt egentliga syfte.
Korstågen följde sin egen logik, sin egen bana. Över den processen hade inget mänskligt subjekt eller någon enskild grupp makt. Korstågen var självorganiserande och utvecklade sig som de gjorde på grund av en hel massa olika förutsättningar och slumpartade händelser under vägs. Liksom kultur, vetande och samhällen. Inför detta är det bäst att vara ödmjuk, för att undvika hybris. 
Korstågets idé implicerar i sig denna variation av riktningar, att de bryts och förändras, och den besitter på ett inre sätt alla dessa faktorer eller variabler från det ögonblick då den förvandlar religionen till en krigsmaskin och samtidigt utnyttjar och frambringar en motsvarande nomadism.
Vi är alla resenärer, oavsett. Vi reser bara, och betraktar resandet, på olika sätt. Förändring är den enda som är konstant över tid, för både nomaderna och de bofasta, för både utövare av minor och Royal science. Alla har något att lära av varandra. Alla, oavsett. Därför är det bättre att samtala och lyssna, än att debattera och missionera. För att det man inte vet är viktigare än det man vet, just för att världen är en komplex och icke-linjär process av blivande.
Den nödvändigt strikta skiljelinjen mellan bofasta, migranter och nomader utesluter inte faktiska blandningar; tvärtom gör den dem mer nödvändiga. Och det är omöjligt att tänka sig den generella process av sedentarisering som besegrade nomaderna utan att också föreställa sig de utbrott av lokal nomadism som förde iväg de bofasta och dubblerade migranterna (något som religionen i högsta grad kunde dra nytta av).
Detta är inte slutet, den punkt där allt är sagt. Detta är början. Låt oss förundras, och låt os tillsammans försöka förstå. Alla kunskaper och kompetenser är viktiga i denna process. Ingen och inget kan på förhand sägas vara bättre eller sämre än något annat. Det går inte att veta innan vad man kan komma att behöva, eller vad som ska hända.

Förstår vi inte det har vi ett problem, men om vi bara inser att det är så det är kan en spännande resa påbörjas, mot bättre vetande!

1 kommentar:

Ann-Helen sa...

Religion i krigsmaskinen, korståg, ger för mig associationer till den slags projekt, som försöker etablera nya "religiösa centra" i periferin - "där effekten är som störst". Sådana projekt gör sig enastående, som heroiska insatser, men tyvärr också ensamstående och isolerade från sin omgivning. Viljan att hjälpa är då inte förenad med en vilja att förstå och tjäna, som Kirkegaard så klokt skriver, utan har mer att göra med att härska. Viktigt att påminna sig om, för alla som vill på något sätt förändra något (vilket lätt tycks bli till "någon"!).