Tänker med Deleuze V

En vacker morgon, och en ny dag vaknar till liv utanför fönstret. Semesterlunken tar sig allt mer innanför huden. Lugnet, ron och tid för eftertanke och reflektion. Har väntat på det. Närminnet förbättras och närvaron ökar. Ledighet, utan ledighet och mellanrum finns ingen hållbarhet. Allt kan inte rulla på, i en allt ökande takt. Detta vet vi, ändå drömmer vi om att det skulle kunna gå att skapa just det. En värld av ständig tillväxt. 

En kaka som både kan ätas och sparas. Hur kan det komma sig, att det är den eviga drömmen? Svaret, eller åtminstone konturerna till ett möjligt svar, hittar jag hos Deleuze och Guattari och deras analys av tänkandet.

Den klassiska bilden av tänkandet och det räfflande av det mentala rummet den ger upphov till gör anspråk på universalitet. Egentligen opererar den med två ”universalia”, det Hela som varats yttersta grund eller allomfattande horisont, och Subjektet som den princip som omvandlar varat till vara-för-oss. Imperium och republik.

Universalitet, kraven på rättning i ledet, det är en oundviklig konsekvens av att synen på sanning som något i bestämd form singular. Det handlar inte om ondska eller något liknande, bara om konsekvens. Det måste man förstå om man vill komma någon vart i arbetet med att öka förståelsen.

Räfflandet i citatet kan förstås som tankens förmåga att omforma det fysiska rummet. Nomaden lever i ett slätt rum, och likt sjömannen som seglar på öppet hav saknas koordinater att orientera sig efter. Där är det svårt att hålla ett territorium, för var börjar och slutar det? Det kräver uppmärksamhet och allt som faller utanför blickfånget blir svårt att behålla greppet om. I ett slätt rum. Lättare blir det när/om man bygger murar, hägnar in och driver ner sina bopålar i marken och börjar odla marken. När man tar kontroll över, och slutar följa, naturens nycker. Här, i denna process, går emellertid något centralt förlorat. Ödmjukheten inför naturens krafter (tänk jordbävning, orkaner, tsunamis), och lyhördheten inför världens komplexa motsägelsefullheter.

Med stöd i imponerande och fysiskt påtagliga framgångar är det lätt att få hybris. Lätt att få för sig att man kan bemästra allt. Kanske är det där vi är idag, men hur är det i så fall med rådande kris i ekonomin? Är det bara en tidsfråga innan den löses, och vilken typ av tänkande krävs för att råda bot på problemen? Det är viktiga frågor, som på ett eller annat sätt handlar om tänkande. Om bilden av tanken, och synen på kunskap. Finns den för oss människor, i världen att upptäcka? Eller är det något som skapas kollektivt och som upprätthålls kulturellt?

Människans roll som omskapare av den helhet som är världen, universum, allt. Den bilden är gammal. Subjektet, menar dock Foucault, är en konsekvens av framväxten av nya vetenskaper om människan. Vad är hönan och vad är ägget? Och är det möjligt att avgöra vad som är vad? Finns det ett, och ett enda svar på någon fråga? Det är frågor som borde ägnas mycket mer uppmärksamhet och tas på mycket större allvar. Inget är svart eller vitt.

Mellan dessa två finner alla varianter av det verkliga och det sanna sin plats i en räfflad mental rymd, i det dubbla perspektivet av Varat och Subjektet, under ledning av en ”universell metod”.

Bara i en värld och ett kulturellt sammanhang där sanningen anses vara en och odelbar kan en sådan sak som vetenskaplig metod omtalas i bestämd form singular. Och bara i en sådant kontext kan en vetandets hierarki växa fram. Bara där finns idealvetenskaper. Endast där och då är det möjligt att dela ut priser för vetenskapliga insatser efter kriterier som formulerades över ett hundra år innan, i en helt annan värld, kultur och syn på framtiden.

Det är nu lätt för oss att karakterisera det nomadiska tänkande som avvisar denna bild och fortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet.

Detta är det nomadiska tänkande som jag tagit till mig och tror på. Det är ett vetande som erkänner sin kontextuella giltighet, som inte propsar på världsherravälde. Ett tänkande som är immunt mot den hybris som riskerar att drabba den som av sina kollegor och medmänniskor accepteras som upptäckare och innehavare av sanningen i bestämd form singular. Nomadologen, utövaren av minor science, följer med aktörerna i de processer som ger upphov till världen, vetandet, kultur. Hen upplöser problemen som dyker upp längs vägen, i de sammanhang som föreligger.  

Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande Vara.

Människan är ett resultat av evolutionen här på jorden. Ett kontextuellt fenomen, inte guds avbild eller Gud i egen hög person. Människan är bara en aktör bland många som påverkar världens blivande. Lite ödmjukhet, om jag får be. Det är lätt att se hur synen på kunskap och definitionen av vetande, genom att bara acceptera ett svar, riskerar att ge upphov till hybris. Vinnaren som får allt. Klart att det är lockande att sträva efter det. Klart vi får ett fokus på subjektet då. Men ingen människa är en ö, världen upprätthålls i samspelet mellan en lång rad andra aktörer. Människor såväl som annat.

Nyligen har Kenneth White betonat den asymmetriska komplementariteten mellan rasenstammen (kelterna, de som känner att de är kelter ...) och en rumslig miljö (Orienten, Gobiöknen ...): White visar att detta egenartade kompositum, bröllopet mellan kelten och Orienten, inspirerar ett helt nomadiskt tänkande som sveper genom den engelska litteraturen, och konstituerar den amerikanska.

Jag blir jag i och genom de bilder jag levandehåller av min plats i universum. Därför är det viktigt att inte bara söka efter mitt ursprung, lika viktigt är att reflektera över hur jag ser på kunskap, sanning och kultur. Det jag tar för givet kommer att påverka mitt handlande och mitt tänkande, enskilt så väl som kollektivt. Nomadologi är och kan aldrig vara Svaret, lösning på vetandets gåta. Det är ett verktyg för att arbeta med och främja ödmjukhet inför livet och universum. Betänk att människan bara kan leva som människa på jorden. Bara här kan vi få allt det vi vant oss vid och tar för givet. Och jordens atmosfär, dess geologi, biologi och den kultur och det tänkande som uppstår och traderas här, mellan oss människor, helheten, allt, är vad som gör det möjligt och meningsfullt att ens tala om begreppet människa. 

Vi ser omedelbart farorna, de djupa tvetydigheter som innebor i detta projekt, som om varje ansträngning och varje skapande stod inför en möjlig skändlighet. För vad kan göras för att förhindra temat ”ras” att bli rasism, en dominant och allomfattande fascism, till aristokratism, eller en sekt och ett folklore, olika typer av mikro-fascismer? Och vad kan göras för att förhindra den orientaliska polen från att bli en fantasi som reaktiverar alla fascismer på ett annat sätt, och också alla folkloren, yoga, Zen och karate?

Hur man än väder sig, vad man än gör och vilket vetande man än håller för sant, kommer det att ge upphov till konsekvenser. Det är så det är, och det kan inte vara på något annat sätt. Därför krävs ödmjukhet, inte tvärsäkerhet. Det är inte det vi vet som är det viktiga, det är det vi inte vet. Med stor säkerhet kan vi veta att det inte kommer att dyka upp en ny Hitler. Honom och hans gelikar har vi koll på. Vi har läst oss att se tecknen. Men genom att vi riktar uppmärksamheten mot undvikandet av den typen av ondska ökar risken att en annan ondska dyker upp. Kanske i form av något som tas emot med öppna armar, inledningsvis. Och sedan är det för sent.

Inget kan göras för att hindra ondskan, problemen eller eliminera riskerna. Men just det är, just därför, den kanske viktigaste insikten vi kan hålla oss med. Ödmjukhet inför människans kosmiska obetydlighet, lyssnande och uppmärksamhet på konsekvenserna av världens tillblivelse, och förståelse för att vi blir vi i och genom de kulturella sammanhang vi finns och verkar inom. Det är ingen garanti, men det är det enda långsiktigt hållbara förhållningssättet som finns (och lägg märke till att det inte är definierat i bestämd form singular).

Det är förvisso inte tillräckligt att resa för att undgå fantasin; och det är förvisso inte genom att åberopa ett förflutet, verkligt eller mytiskt som man undviker rasismen. Men återigen är kriterierna för distinktionerna enkla, oavsett vilka faktiska blandformer som fördunklat dem på en given nivå och i ett givet ögonblick. Stammen-rasen existerar bara på nivån av en förtryckt ras och i namn av det förtryck den lider under: det finns ingen ras annat än underlägsen, i minoritet, det finns ingen dominant ras, en ras definieras inte av renhet utan av den orenhet som den ges genom ett system av dominans.

Människan är ett resultat av evolutionen här på jorden, ett kollektiv fenomen. Därför finns ingen överlägsen ras, ingen given härskare, bara minoriteter och underordnade. Som sagt, ödmjukhet är vad som anbefalles. Och vad främjar ödmjukhet som insikten om att man är underordnad makter man aldrig kan bemästra? Nomaden har förstått det och lever i enlighet med en sådan filosofi, och en minor science arbetar efter sådana principer. Vad som behövs är en annan syn på kunskap, som inte utgår från att sanningen är en och odelbar.  

Bastarden och halvblodet är rasens sanna namn. Rimbaud har redan sagt det väsentliga: endast den kan åberopa rasen som säger: ”Jag har alltid tillhört en lägre ras [...] Jag är av lägre ras sedan evigheten [...] Här står jag nu på den bretagnska kusten [...] Jag är ett djur, en neger [...] Jag är av en avlägsen ras, mina förfäder var Nordbor”.

Nomadologisk vetenskap, minor science odlar ett sådant vetande. Tror sig inte om att kunna hitta sanningen i bestämd form singular, bedrivs inte med målet att behärska världen. Målet för en sådan vetenskap är ökad förståelse, och bättre verktyg, och det är gott nog. 

På samma sätt som rasen inte är något som kan återupptäckas är Orienten inte något som kan imiteras: den finns bara i konstruktionen av ett slätt rum, på samma sätt som rasen bara finns i konstruktionen av en stam som befolkar och genomkorsar ett slätt rum. Allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.

Tänkande är en tillblivelse. Tänkande är resultatet av en lång rad aktörer, i samverkan. Inte bara människor, utan även teknologier och materialitet krävs för att tankar skall kunna uppstå. Och vetandet påverkar det man vet något om. Både vetaren , vetandet och världen förändras i processen.

Accepterar man detta. Väljer man att se på världen, vetandet och forskningen på det sätt som Deleuze och Guattari föreslår anträder man en spännande kunskapsväg, eftersom själva dess utgångspunkt är att ingen kan veta vart vägen leder. Vägen har inget mål, det är resan som är målet. Det är en kunskapsväg som kontinuerligt skapar det rum som den banar sig fram genom (och det är ett rum helt utan lantmätare som vaktar över olika gränser). Rummet som vägen leder igenom är statt i ständig förändring. Det är aldrig någonsin ”sig likt.”

Det rum jag försöker beskriva är ett rum där inget händer utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av och reser anspråk på att just den eller det är viktigt. Och i detta rum förnekas inte materialitetens agens. Tingen betraktas här som något lika väsentligt som talet, tankarna och språket.

Allt rör sig, hela tiden och det ses inte som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något som bejakas och därför värderas de texter som skrivs inom detta rum och det vetande som kommer ur arbetet med att förstå, uteslutande i förhållande till dess förmåga att nå spridning, genom sätten de läses på och samtalen som texterna och tankarna ger upphov till. Med andra ord i förhållande till den skillnad de gör i världen, konsekvenserna. Vetenskap som produceras i ett sådant rum värderas enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.

I det rummet vill jag vara och verka. Förutsättningen för att träda in i detta rum är att man accepterar tanken på att det moderna, västerländska subjektet är en chimär. Följaktligen tror jag inte att min roll som författare av denna text är avgränsad till mig som fysisk varelse. Visst är det jag som har skrivit texten, men inte i ett vakuum. Flyktlinjer och texterna och tankarna som publiceras här hade aldrig kunnat skrivas om dess författare inte stod i kontakt med det sammanhang som består av böckerna i bokhyllan, med Internet och med mottagare som läser och kommenterar vad som sätts på pränt.

Tillsammans, på väg. Det är nyckelordet!