Tänker med Deleuze IV

Detta är mitt sommarprojekt. Serien med bloggposter där jag tänker med hjälp av och med inspiration från Deleuze och Guattari har inget med jobb att göra, här finns bara en enda princip; lusten. Skriver bara när det är roligt, om det som är spännande och följer minsta motståndets lag. Jag har semester, jobbar mig bort från alla vardagens krav. Bloggandet får inte bli ett krav och det har det aldrig varit, därför fortsätter jag, för att här kan och får lusten vara överordnad. Förstår så klart att det aldrig skulle gå att organisera akademier på så pass lösa grunder, men tänk. Tänk om? Vilket vetande skulle en sådan organisering av kunskapssökande kunna generera? Fundera!

Funderar och reflekterar över just det är vad jag tänker göra här, i fortsättningen av genomgången av Deleuze och Guattaris text, 1227 - Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen. Förra bloggposten avslutades med tanken om vad ett slags ny filosofi skulle kunna vara och hur den skulle kunna arbeta, en filosofi som inte löser problem, utan som upplöser dem. En filosofi som inte reser anspråk på att sitta inne med svaret, ett slags tänkande utan räcke, för att tala med Hannah Arendt.

Slumpens roll i världens tillblivelse underskattas konsekvent. Tänk om vi kunde väga in den premissen (för den är allmänt bekant och omöjlig att förneka) mer i vårt sätt att se på vetenskap. Vad skulle vi få då? Och vad är det som gör att dagens Under Strecket handlar om precis detta? På dessa frågor finns inget svar, men det är själva poängen. Carl Rudbeck avslutar understreckaren med följande ord:

Vi har inte längre någon krycka att stödja oss på och kanske lika bra det eftersom den så ofta användes som ett tillhygge att slå andra i huvudet med. För avsaknaden av ledstång måste inte betyda att vi nu osäkert vinglar fram och hela tiden riskerar att falla. Det kan också vara början på en alldeles egen form av frihet.

Tänkande utan fundament, det är vad Deleuze och Guattari utforskar möjligheterna för. Det är vad Nomadologi handlar om, att tänka utan auktoriteter, utan absoluta sanningar. Med hjälp av slumpen. Slumpen är inte ett problem som till varje pris måste elimineras från vetenskapen, det är ett inslag i världens tillblivelse och borde därför utgöra en central aspekt av allt vetenskapligt arbete. Att tänka är som att kasta tärning, det är en liknelse från Deleuze som jag gillar. Vi kan veta en hel del, och det ska vi använda, men vi kan aldrig veta exakt vilket av det vi vet som kommer att falla avgörandet. Flyktlinjer är ett annat sätt att se på samma sak, och dessa kan komma från naturvetenskapen eller filosofin, men lika gärna från konsten. Och nu återvänder jag till Deleuze och Guattari.

Vi tänker framför allt på två patetiska texter, i den mening som tänkandet verkligen är ett pathos (ett antilogos och ett antimythos). Först en text av Artaud [här kan man läsa om honom], i hans brev till Jacques Rivière, där han förklarar att tänkandet utövas på basis av en central kollaps, att det bara kan leva av sin egen oförmåga att ta form, att det bara lyfter fram vissa drag i ett material, utvecklas i periferin, i en ren miljö av exterioritet, som en funktion av icke-universaliserbara singulariteter, icke-interioriserbara omständigheter.

Tänkandet följer sina egna lagar, aldrig enbart logiken. Tänkande är passion, affektion i lika hög grad som det är logik och kommunikation. Vetande, som förmedlas med hjälp av spridandet av tankar, och makt är två sidor av samma sak. För att tänkande är förkroppsligat. Det är människor, med allt vad det innebär, som tänker, kommunicerar och bygger akademier. Det glöms allt för ofta och alt för enkelt bort. Och det måste vi inse, om vi på allvar vill förstå hur ett annat tänkande, en annan vetenskap ska kunna vara möjligt.

Den andra är en text av Kleist, ”Angående det gradvisa utvecklandet av tankar i talet”. Där avvisar Kleist begreppets centrala interioritet som ett sätt att kontrollera ordet och språket, men också affekterna, omständigheterna och till och med ödet.

Som sagt, språkets inre logik får som konsekvens att det kontrollerar vad som blir möjligt att säga med hjälp av ett givet språk. En kontroll som ingen står bakom, en kontroll som är självgenererande inom kontexten där det tänks och talas. Detta kan man välja att acceptera och undersöka, eller förneka och lämna utanför vetenskapen. Men är sökandet efter kunskap då förutsättningslös, eller har vi på förhand bestämt vad vi vill komma fram till? Svaret är inte givet.  

Mot det sätter han tänkandet som procedur och process, en bisarr anti-platonsk dialog, en anti-dialog mellan bror och syster, där den ena talar först och tänker sedan, och den andre länkar vidare utan att ha förstått: detta är tanken som Gemüt, säger Kleist, som fortskrider som en general borde göra inom krigsmaskinen, eller som en kropp som laddas med elektricitet, ren intensitet. ”Jag blandar oartikulerade ljud, förlänger övergångstermerna, använder appositioner där de inte behövs.” Att vinna tid, och sedan kanske ta tillbaka, eller vänta.

Det jag ser här är poetens sätt att närma sig världen. Det tänkande som finns här är ett tänkande som tillåter sig att testa även de mest befängda och slumpmässiga uttryck. Ett slag muliplicitetstänkande som bygger på principen att inget kan preciseras närmare än på följande sätt: Fler än en, men färre än många. Det är ett tänkande som inte styrs av någon annan princip är slumpen i kombination med en funktionsanalys. Ingen kan veta vad som kan komma att fungera förrän detta har testats, och följaktligen måste man våga släppa på kontrollen och prestigen för att uttömma alla möjligheter. Sedan handlar det om att iaktta och utvärdera. Det som fungerar använder man, och det som inte fungerar lämnar man därhän. Och viktigast av allt, alla som deltagit i processen som ledde fram till det vetande som fungerade är lika viktigt. Eftersom ingen kan veta på förhand vad som fungerar, kan man inte i efterhand hitta något geni. Vetande är en kollektiv process, och misslyckanden är lika viktigt för framgång som lyckade exempel. Inledningsvis finns bara hugskott, det är historien som skapar hjältar. Följaktligen,

Det är nödvändigt att inte ha kontroll över språket, att vara en främling i sitt eget språk, för att dra talet till sig ”och sätta något obegripligt till världen”. Sådan är exterioritetsformen, relationen mellan bror och syster, tänkarens kvinno-blivande och kvinnans tanke-blivande: ett Gemüt som vägrar låta sig kontrolleras, som bildar en krigsmaskin? En tanke som kämpar med externa krafter i stället för att samlas upp i en inre form, som opererar via reläer i stället för att forma en bild; en tanke-händelse, en haecceitet i stället för en subjekt-tanke, en problem-tanke i stället för en väsens-tanke eller ett teorem; en tanke som riktar sig till ett folk snarare än att uppfatta sig som ett regeringsministerium.

Så kan man uttrycka samma sak. Vad är det vi vill ha egentligen? Är det auktoriteter att luta oss mot, eller former för vetande som kan hjälpa oss att lösa problemen som finns och som uppstår överallt, i vardagen? Om vi vet att makt och vetande hänger ihop som ler och långhalm, hur gör vi då. Jag ser i dessa rader konturerna av ett nytt sätt att organisera för vetande. En annan akademi som bättre kan tjäna mänskligheten än den vi har idag, där makten ges fritt spelrum och där misslyckanden föraktas även om alla vet att inget vetande av vikt har beställts fram. Forskning är ett slags upptäcktsfärd i OKÄND terräng.

Är det en slump att det varje gång då en ”tänkare” skjuter en pil alltid finns en Statsman, skuggan eller bilden av en Statsman, som ger honom råd och uppmuntrar honom, och vill ge honom ett mål eller ”syfte”?

Är det en slump, eller är det ett resultat av maktens spel? Vem är det som styr, om någon/något? Viktiga frågor att reflektera över, förutsättningslöst. Och hjälp i det arbetet får vi av Deleuze och Guattaris, inga svar. Bara verktyg att tänka själva med.

Jacques Rivière tvekar inte att svara Artaud: jobba på det, ge inte upp, det kommer att ordna sig, du kommer att lyckas finna en metod och klart uttrycka vad du egentligen tänker (Cogitatio universalis). Rivière är inte Statschef, men han skulle inte vara den siste på Nouvelle Revue Francaise som tror sig vara en hemlig furste i en de lärdas republik, eller en grå eminens i en Rättsstat.

Makt korrumperar. Makt påverkar vetandet. Dags att se det, och att göra det till en parameter att räkna med i sökandet efter kunskap. Att acceptera det och att plocka in slumpen i vetenskapen är inte att säga att allt går, det är att anpassa vetandet efter världen istället för tvärt om.

Lenz och Kleist konfronterade Goethe, detta storslagna geni, av alla lärda en veritabel Statsman. Men detta är inte det värsta: det är snarare hur Kleists och Artauds texter själva blivit till monument och inspirerat en modell att kopiera, en modell långt mer ödesdiger än andra för alla de artificiella stammanden och oräkneliga kalkeringar som gör anspråk på att vara dem jämbördiga.

Här ser jag en uppmaning till alla att våga kritisera alla auktoriteter. Vågar vi inte det sätter vi upp en olycklig gräns för vårt vetande. Kanonisering sysslar man med i kyrkan, vetenskap måste för att kunna kallas vetenskap istället gå ut på att göra upp med genikulten.

En väg att gå för att uppnå detta skulle kunna vara att sluta räkna citeringar. Att se mer till innehållet i det som skrivs än vem som skriver och vart texten är publicerad. Och vad är viktigast, ansökan om medel, eller resultatet av forskningen?