fredag 20 juli 2012

Tänker med Deleuze XII

Om räfflade rum, och släta har det handlat. En viktig skillnad som sätter fingret på något viktigt, nämligen det faktum att inget är något i sig själv. Allt blir till, i relation till och i interaktion med, allt annat. Världen som vi känner den är inget, den blir det den uppfattas som genom att liv levs och tankar tänks, genom att materia omformas och i spelet mellan anpassning, antingen av aktörerna eller omgivningen. De två ytterligheterna i kontinuumet är å ena sidan ett hårt räfflat rum där tankar och materia regleras i detalj, och å andra sidan ett slätt rum (tänk öken, stäpp eller hav) utan koordinater. 

Kommer att tänka på detta när jag läser dagens Under Strecket, som handlar om Eifeltornet. Jag vill se det som ett slags räffling av rummet, i såväl tanke som teknik och materia. Det på många sätt sinnebilden för västerlandet, som är den plats där räfflingen av rum dragits till sin spets. Följande citat från SvD får illustrera tanken.
Det tog drygt ett år och nio månader att bygga det omtvistade järntornet. ”För att hedra modern vetenskap och fransk industri har jag velat resa en triumfbåge, lika häpnadsväckande som de som tidigare generationer rest till erövrare”, förklarade Eiffel. Under världsutställningen 1889 blev tornet en stor turistattraktion och drog nästan två miljoner nyfikna besökare. Tidningen Le Figaro hade låtit installera ett tryckeri och ett redaktionsrum på andra avsatsen och gav dagligen ut ett fyrsidigt nyhetsblad under den perioden. På tredje avsatsen fanns det också en telegrambyrå. Vid den tidpunkten verkade Eiffels uppseendeväckande järnkonstruktion dömd till ett kort liv, då det var tänkt att den skulle monteras ner efter 20 år. Vem hade kunnat ana då att det nyinvigda tornet efter hand skulle bli ett av Paris viktigaste riktmärken och få sådan betydelse för fransmännen? Till en början betraktades det som symbol för franska revolutionen, för industrin och moderniteten, men blev med tiden främsta symbolen för Paris och Frankrike.
Räfflingen av rummet lever kvar, långt efter att dem som skapade den har lämnat scenen. Så bör man förstå saken. Det handlar om makt, om makt som finns inlagd i världen och som uppstår i relationer mellan aktörer (och här handlar det inte bara om människor, aktörer är allt som kan göra skillnad: teknik, materia, tankar, kultur och människor. Aktörer kan bara identifieras i efterhand, med ledning av konsekvenserna som skeendet resulterar i). Över räfflandet och dess konsekvenser styr ingen, även om det ser så ut och även om det är så det kan fungera från tid till annan. Räfflornas makt över människor och kultur är däremot stor. Det visar inte minst artikeln om Eifeltornet. Tänker även på min resa till Barcelona härförleden, på att det man studerar när man reser till olika platser, om det inte handlar om vandring i naturen, är just räfflingar av rum. Tankar om skönhet och funktion som uppstod på 1300-talet lever kvar och påverkar oss än idag, i de trånga kvarteren i Barcelonas gamla stad. Och, mer immateriella räfflingar, som Facebook, Twitter och andra sociala forum, påverkar också livet här och nu (om det kan man läsa här). Även för dem som valt att inte vara aktiva där.

Hög tid att återvända till Deleuze och Guattari, till deras platå: "1227 - Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen", från boken som troligen, om den översattes, skulle få den svenska titeln, Tusen platåer. Den svenska översättningen av de citat jag tänker med hjälp av är hämtade från Skriftserien Kairos översättning av denna text. Tar upp tråden från förra bloggposten. Här handlar det om släta rum, och om försök att räffla dem.
Situationen är emellertid mycket mer förvirrande än vad vi hittills låtit förstå. Havet är kanske det främsta bland de släta rummen, den hydrauliska modellen par excellence. Men av alla släta rum var också havet det första man försökte räffla och göra beroende av landet med dess fixerade rutter, konstanta riktningar och relativa rörelser, med en hel kontradynamik av kanaler och ledningar.
Havet är ett slätt rum utan egna koordinater. För att orientera sig där och för att hålla en del av det som ett territorium krävs teknologi. Sextanten var en sådan viktig uppfinning, och makten över havet upprätthölls med hjälp av båtar fyllda med kanoner och vapen. Kampen om makten över handelsruterna mellan Asien och Europa var hård, och hela tiden under förhandling. Havet är mycket svårare att räffla än land, men det går.
Ett av skälen till Västerlandets hegemoni var dess Statsapparaters förmåga att räffla havet genom att kombinera Nordens och Medelhavsländernas teknologier och genom att annektera Atlanten.
Konsekvenser är ett viktigt ord och fenomen om man vill förstå Deleuze och Guattari, och andra tänkare som verkar i samma anda. Händelser, och konsekvenser, det är det sätt som världen blir till i och genom. Inte mänsklig handling, för det är inte bara det människor gör och tänker som kan ge upphov till händelser och konsekvenser. Händelser kan genereras på oändligt många olika sätt, och över konsekvenser styr ingen. Vad vi har att göra med är ett posthumanistiskt verktyg för att se bortom människan. Vetenskap som bedrivs med hjälp av verktygen som Deleuze och Guattari formulerat handlar absolut om människor, men inte på ett traditionellt humanistiskt sätt där man utgår från en på förhand definierad bild av människan.

Visst är det ofta människor som räfflar rum, men inte alltid. Det är viktigt. Och inför konsekvenserna av räfflingarna är människorna lika maktlösa som allt och alla andra.
Men detta företag ledde till det mest oväntade av resultat: mångfaldigandet av relativa rörelser, intensifieringen av relativa hastigheter i det räfflade rummet återskapade till sist ett slätt rum och en absolut rörelse. Som Virilio understryker blev havet platsen för en fleet in being, där man inte längre går från en punkt till en annan utan snarare behärskar rummet med utgångspunkt i varje punkt: i stället för att räffla rummet ockuperar man det med en deterritorialiseringsvektor i ständig rörelse.
Här är det enkelt att associera till Internet, som är ett slags räfflat rum som också återskapats som slätt och som kan sägas bestå av absolut rörelse. Varje dator som är uppkopplad är mer eller mindre stationär, men kan ändå röra sig över (i princip) hela nätet och påverka alla andra noder. Vad vi gör när vi är på nätet är att ockupera detta släta rum genom att röra oss inom det och lämna spår efter oss. Men detta säger jag eftersom jag lever här och nu. Jag tänker i dessa banor eftersom jag använder Deleuzes och Guattaris verktyg för att förstå min värld och samtid, för de skriver inte om Internet av det enkla skälet att Internet ännu var i sin linda när Mille Plateaux skrevs.
Denna moderna strategi överfördes från havet till luften såsom det nya släta rummet, men också till hela Jorden betraktad som en öken eller ett hav. Som omvandlare och infångare relativiserar Staten inte bara rörelse, den återskapar också absolut rörelse.
Som sagt, det handlar om makt i sin rena form. Om relationell makt som finns och verkar i mellanrum. Och drar man ut tanketråden är det inte svårt att tänka Internet. Hur stor påverkan nätet har på oss som lever här på Jorden idag är omöjligt att ens försöka sätta ord på. Den är enorm! Internet är ett slags händelse, och som sådan ger den upphov till konsekvenser. Det kan vi veta, och det är det centrala. Det är vad vi borde tala om, att Internet påverkar i sig. Det som finns på nätet, innehållet som förmedlas där är sällan nytt, men det är vad vi talar om och ser. Men Internet i sig, som teknologi, påverkar och ger upphov till konsekvenser. Det är ett i alla fall en insikt som jag får när jag använder tankeverktyg hämtade från Deleuze och Guattari. Jag ser makten, tillblivelserna och rörelsen tydligare. Och rörelsen,
Den går inte bara från det släta till det räfflade, den återskapar det släta rummet, den återinför det släta som en följd av det räfflade.
Allt påverkar allt annat. Världen kretsar inte runt människan. Människan är en konsekvens av världens tillblivelse, en aktör bland många andra som genom interaktion är med i skapandet av världen som vi känner den. En förståelse för levt liv som inte tar sin utgångspunkt i den ödmjukhet som bör följa på insikten om denna sakernas natur, en vetenskap som inte är kritisk även till sina egna premisser, är farlig. Människan har inte makten, människan är underkastad den precis som allt annat. Det skulle kunna vara ett sätt att formulera ett slags utgångspunkt för minor science, och för posthumanism, eller kulturvetenskap. Det är det sätt jag väljer att se på saken (tack Christopher Kullenberg, som i en kommentar på förra posten i serien fick mig att inse att jag slarvat i formuleringarna tidigare).
Förvisso beledsagar denna nya nomadism en världsomspännande krigsmaskin som överskrider Statsapparaten och går över i energi-, militärindustriella och multinationella komplex. Vi säger detta för att påminna om att det släta rummet och exterioritetsformen inte har någon oavvislig revolutionär kallelse, utan drastiskt skiftar innebörd beroende på vilka interaktioner de ingår i och på de konkreta betingelser under vilka de etableras (t. ex. det sätt på vilket det totala kriget och det folkliga kriget, och till och med gerillakriget, lånar varandras metoder).
Strävan efter frihet är djupt känd och ofta idealiserad, men det är på inget sätt enkelt eller självklart. Vad menar man med frihet? Det finns lika många sätt att förstå frihet på som det finns människor som tänker på det och strävar efter det. Utan insikt om detta, och utan förståelse om dessa sakernas natur, blir det svårt att arbeta för frihet. Deleuze och Guattari presenterar användbara verktyg, men de har inga svar eller lösningar på hur man bör göra. Var deras texter handlar om är förutsättningarna för arbetet, själva startpunkten på processen. Resten är upp till oss.

Det är på inget sätt enkelt, men det är å andra sidan ingenting, enkelt. Vår värld är räfflad, men inget är evigt. Överallt pågår kamp mellan territorialisering och deterritorialisering. Släta rum, och räfflade, går in i varandra och ut ur. Inget är, allt blir. Resultatet finns mitt framför ögonen på oss alla, om vi bara lär oss att se. Deleuze och Guattari har verktyg som kan användas för det, att lära sig se.

Inga kommentarer: