Tänker med Deleuze VII

Det är sommar nu. Semester. Dagar utan krav. Behöver det. Bara få vara. Bara låta dagarna flyta över i varandra, utan att något är bestämt. Bara följa med. Bara vara här och nu. Lite som nomaden. Det är sommar för mig. Det är min sommar. Mitt liv. Ett flöde, i vilket jag följer med, iakttar och gör det bästa av det som dyker upp. Jag drar åt olika håll, har visioner. Men dessa är alltid förhandlingbara. På ett övergripande plan. Så menar jag att även ett samhälle bör kunna organiseras, som ett evigt flöde vilket kanaliseras i olika riktningar, anpassas efter förutsättningarna och utgår från det som är och finns här och nu. Strävan efter visioner påverkar arbetet med och regleringen av, flödena. Tillblivelserna. Inga planer som bryts ner i delmål som följs upp och uppfylls in i minsta detalj. Ingen total kontroll och överblick. Så skulle ett samhälle byggt på Nomadologiska principer kunna se ut och organiseras. Hos Deleuze och Guattari finns mycket inspiration att hämta. Inga svar finns dock, men verktyg att tänka vidare på egen hand, med hjälp av.

I denna mening har nomaden inga punkter, vägar eller landområden, även om det kan förefalla så. Om nomaden kan kallas den Deterritorialiserade par excellence är det just för att ingen reterritorialisering sker i efterhand, som hos migranten eller på något annat sätt som hos den bofaste (den bofastes relation till jorden förmedlas genom något annat, ett system av ägande, en Statsapparat ...).

Nomaden är jordbrukarens och stadsbyggarens motsats. Nomaden rör sig i världen och anpassar sig efter det som är givet. Nomaden är ödmjuk inför det sammanhang hen finns och verkar i. Nomaden organiserar sig i mindre grupper, där medlemmarnas olika kompetenser samverkar. Nomaden är en del av en grupp, vilken utgör hens skyddsnät och garanti mot allt det oväntade och oväntat oväntade som kan tänkas finnas längre fram på vägen, i processen av blivande.

Bönder driver ner sina bopålar i jorden. Biter sig fast vid platsen, och omformar denna efter sina önskningar. Staden och dess innevånare räfflar rummet med hjälp av sten och betong. Bygger en fysisk värld där man skaffar det man anser sig behöva, och skapar regler och lagar som utgår från logiska principer. Stadsbyggare anpassar världen efter människornas behov och drömmar.

Hos nomaden är det tvärtom deterritorialiseringen som konstituerar relationen till jorden, och detta till den grad att nomaden reterritorialiseras på själva deterritorialiseringen. Det är jorden som deterritorialiserar sig själv, på så sätt att nomaden får ett territorium. Landet upphör att vara land och tenderar att helt enkelt bli mark eller underlag.

"Av jord är du kommen. Jord skall du åter vara", säger (eller sa?) man på begravningar. Nomaden kan sägas vara av jord under hela sitt liv. Nomaden lever i harmoni och interaktion med jorden. Nomaden lämnar få spår efter sig, och omformar inte. Nomaden anpassar sig, och följer med. Nomaden lever hållbart. Och utan att allt för mycket idealisera indianerna och andra nomader är detta sätt att leva åtminstone värt att fundera över och inspireras av. Även om man vill vara en plats trogen, även om man ser fördelar med att bygga städer och räffla rummet i enlighet med kulturellt uppkomna tankar, drömmar och visioner. Det handlar, liksom med vetandet om två poler i ett kontinuum. Inte om två vägar som utesluter varandra. Inte om vad som är bäst, utan om vad som fungerar.

Jorden deterritorialiseras inte i sina globala och relativa rörelser utan på specifika platser, på den plats där skogen drar sig tillbaka eller där stäppen eller öknen växer. [Pierre] Hubac har rätt när han säger att nomadismen kan förklaras mindre genom universella klimatförändringar (vilka i stället relaterar till migrationer) än genom ”avvikelser i lokala klimat”. Nomaden är där, på landet, varhelst ett slätt rum formas som gnager och tenderar att växa åt alla håll. Nomaden bebor dessa platser, han förblir på dem och han får dem att växa, ty det har visats att nomaden skapar öknen lika mycket som han själv skapas av den. Han är en deterritorialiseringsvektor. Han lägger öken till öken, stäpp till stäpp, genom en serie lokala operationer med ständigt växlande orientering och riktning.

Det är inte förflyttningen egentligen som är det viktiga här. Det är anpassningen och följsamheten. Nomadologi, både som vetenskap och som livsfilosofi, handlar om att göra det bästa av det som är. Det handlar om att se möjligheter, där och när de dyker upp. Nomaden är ödmjuk inför världen och inser sin obetydlighet i universum, utan att bli apatisk och likgiltig. Nomaden lever med och i, inte av. Nomaden interagerar med varandra i gruppen och med världen. Nomaden äger aldrig mer än vad hen kan bära. Samlar inte på hög.

Sandöknen har inte bara oaser likt fixa punkter, utan också en rhizomatisk vegetation som är temporär och skiftar plats beroende på lokala regn vilka får resvägarna att skifta.

Genom att konsekvent följa utvecklas förmågan att se möjligheter, kompetensen att upptäcka flyktlinjer. Lyhördhet och följsamhet är nomadologiska egenskaper. Värdefulla egenskaper, som i dagens samhälle där överblickbarhet och kontroll är det centrala. Men då står man också handfallen när det kommer en flodvåg eller en orkan. Kärnkraftsindustrin är tydligt territorialiserande, den omformar världen och anpassar terrängen efter mänskliga behov och önskemål.

Självklart behövs stadsbyggarens och jordbrukarens kompetenser också, men idag är det bara det som räknas. Total kontroll, och radikal omvandling, fullständig territorialisering. Vi har skapat en värld (eller håller på att skapa), en akademi och en kultur där allt det som nomaden står för föraktas och ses som ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Det finns uppenbara risker. Tjernobyl och Fukoshima är bara två exempel på vad vi har för risker att hantera och vilka utmaningar och krafter vi står inför, om vi vill kontrollera allt. Eller, för att ta ett kulturellt exempel, Burma och Nordkorea, där tanken inte är fri. Där makten kontrollerar och censurerar allt som sägs och skrivs. Ytterligheter är alltid problematiska. Antingen eller, svart och vitt.

Den enda vägen, oavsett hur den ser ut, är alltid en väg mot undergång. Det finns aldrig en väg, bara många olika vägar. Och ju fler vägar som hålls öppna och möjliga, desto högre grad av hållbarhet för det samhälle man lever i och med. Det kan man lära av nomaderna. Nomaden har utvecklat sådana kompetenser som behöv för att leva så. Men inte heller nomadens väg är den enda. Kombinationer, olika kombinationer av olika kompetenser. Det är vägen fram, som jag ser på saken. Det är en av de viktigaste insikterna som jag tar med mig i läsningen av och arbetet med Deleuze och Guattaris texter.  

Samma termer används för att beskriva öknar av is och av sand: det finns ingen linje som skiljer jord och himmel; det finns inga mellanliggande avstånd, inga perspektiv och konturer; och likväl finns en extraordinärt subtil topologi som inte beror på punkter eller objekt, utan på haecceiteter, på uppsättningar av relationer (vindar, vågor i snön eller sanden, sandens sång eller isens gnissel, bådas taktila kvaliteter); detta är ett taktilt eller snarare ”haptiskt” rum, ett sonort rum mycket mer än ett visuellt ...

Det finns bara energi, tror jag mig veta att fysikerna säger. Och det skulle kunna vara ett sätt att se på rummet. Då blir alla strukturer, regler, allt både det som materiellt och det som är immateriellt, beroende av skalnivå. Världen är emergent, den blir till på olika nivåer. Nomaden anpassar sig efter den nivå och det som är givet. Stadsbyggarna förändrar och anpassar. Som sagt, olika kompetenser. Båda kan användas, men chansen att vi får ett hållbart samhälle ökar om båda kompetenserna hålls levande i populationen. Hållbarheten minskar om vi satsar på en enda av dem.

Tänk på Lego, och hur denna leksak förändrats. När jag var liten fanns det relativt sett få olika typer av bitar. Ritningarna som medföljde byggsatserna var enkla. Härigenom ökade mina möjligheter att med hjälp av fantasin skapa något nytt av det som fanns i lådan. Vad som helt gick inte att skapa, men variationsrikedomen var stor. Idag kan man bygga fantastiska Legomodeller och ritningarna är komplicerade, och det är svårt att skapa något annat än det som bitarna är skapade för. När jag var liten kunde jag med hjälp av ett begränsat utbud förverkliga mina fantasier. Idag är jag hänvisad till att förverkliga någon annans fantasi. Visst går det att bygga fantastiska saker idag, men det är till priset av något. Fantasin utarmas, förmågan att vara kreativ försvinner. Överför tankemodellen till samhället, och det blir en skrämmande värld som skapas. En fantastisk värld, men skrämmande fast och bestämd. Och när nya hot kommer står vi handfallna.

Riktningarnas variation och mångstämmighet är ett väsentligt drag hos de rhizomatiska, släta rummen, och de förändrar deras kartografi. Nomaden och det nomadiska rummet är lokaliserade och inte avgränsade. Det som är både begränsat och begränsande är det räfflade rummet, det relativt globala: det är begränsat i sina delar, vilka tillskrivs konstanta riktningar, orienteras i förhållande till varandra, är delbara via gränser och kan fogas samman; det begränsande (limes eller vägg, och inte längre gräns) är denna helhet i relation till de släta rum den ”innehåller”, vars tillväxt den bromsar eller förhindrar och som den begränsar eller förlägger utanför sig.

Världen vi lever i och skapar för oss själva är hårt räfflad. Den är anpassad efter oss. Just därför är den sårbar, och den tvingar sig på oss. Visst är den fantastisk, men den kommer till ett pris. Vilket? Det är den stora och viktiga frågan. För en viktig poäng med Deleuze och Guattari är att inget är ont eller gott per se, allt handlar om konsekvenser. Det är dessa som bestämmer, i efterhand om något är bra eller dåligt. Det går inte att veta på förhand. Framtiden finns inte, och är därför svår att sia om.

Även när nomaden underkastas dess effekter tillhör han inte detta relativt globala där man går från en punkt till en annan, från en region till en annan. Snarare är han i ett lokalt absolut, ett absolut som manifesteras lokalt och frambringas i en serie lokala operationer med varierande orientering: öken, stäpp, is, hav.

Väljer man att se på sig själv och sitt liv på det sättet. Som en nomad som ser världen och som anpassar sig till det som är, då skapas efterfrågan på andra kompetenser och då uppenbarar
sig andra möjligheter. Båda kompetenserna kan vara värdefulla, båda behövs. Ingen är bättre än den andra.

Förstår vi det öppnar sig fantastiska möjligheter!