Vetande är inget som uppstår i huvudet på en individ, en gång och sedan sprids från denna nod som ringar på vattnet. Vetande är en kollektiv process, ett slags dubbelriktad interaktion fylld av motsägelser och beroende av en lång rad beslut. Det är vad jag främst lägger märke till när jag läser om det förmodade genombrott man nu kanske står inför nere i Cern. På onsdag är det kallat till presskonferens. Då får vi kanske svaret på frågan; finns den eller ej, Higgs boson?
Den förutsätts vara resultatet av en mans tankemöda, men jag kan inte förstå hur man kommit till den slutsatsen, givet vad man vet. Läser följande i DN.
Den brittiske fysikern Peter Higgs var 35 år när han i juli 1964 sände en artikel till den europeiska tidskriften Physics Letters. Artikeln refuserades, för redaktören ansåg att Peter Higgs teorier saknade relevans för partikelfysiken. Då skickade han den i stället till en amerikansk konkurrerande tidskrift som heter Physical Review Letters. Där kom den in i slutet av år 1964.Hur är det med alla dem som så att säga krattat manegen för dessa herrar, undrar vän av ordning? Alla dem vars arbete möjliggjorde arbetet med de laboratorier som krävs för att kunna forska kring denna typ av frågor? Var ska man börja, om man ska söka sig bakåt för att hitta föret till det som långt senare blommar ut? Vem skall äras, om någon? Läser vidare,
Men några veckor tidigare hann två forskare i Belgien, Robert Brout och Francois Englert, få in en artikel med liknande innehåll. Och bara några veckor senare kom en artikel av tre brittiska forskare med samma tankar. Alla sex föreslog att det finns ett fält i universum som ger massa åt somliga partiklar men inte åt andra.
Peter Higgs var den enda av de sex teoretikerna som förutsade att tröghetsfältet skulle manifesteras i en särskild partikel – den Higgspartikel som så småningom uppkallades efter honom själv. Det förbättrar oddsen att just han får Nobelpriset i fysik så fort Higgspartikeln kan betraktas som ett säkert faktum.Det är med andra ord en bedömningssport vi har att göra med, vilket bekräftas av fortsättningen.
Ett Nobelpris i fysik ges aldrig till mer än tre personer. Frågan är vilka de andra två ska bli. Blir det teoretikerna Robert Brout och Francois Englert som trots allt var först att publicera en artikel? Eller blir det Peter Higgs plus två praktiker? Och i sådana fall, vilka av alla tusentals fysiker som har arbetat med jakten på Higgspartikeln ska Nobelkommittén välja? Antagligen de högsta cheferna för de två forskarlagen vid detektorerna Atlas och CMS. Men ska man välja cheferna som först planerade arbetet eller de som råkade ha positionen just när upptäckten gjordes?Varför begränsa sig till tre personer? Alla vet att det alltid är fler än tre som står bakom en upptäckt, oavsett vad vi har att göra med för typ av ny kunskap. Ingen verkar i ett vakuum. Kunskap är resultatet av kollektiva ansträngningar. Kunskap är inget man kan räkna på, den uppstår slumpmässigt i sammanhang. Ofta erkänns kunskap inte som kunskap förrän i efterhand, vilket refuseringen av Higgs artikel bara är ett exempel på. Det finns hur många exempel som helst på idéer som hittats i döda forskares byrålådor och först postumt nått erkännande.
När ska vi, kollektivt, dra lärdom av detta? När ska vi använda den kunskap vi har, om världen och om hur kunskap blir just kunskap? När ska politikerna inse fakta, att vetande aldrig kan beställas fram eller skräddarsys efter på förhand givna kriterier? Vetande uppstår oftast som ett resultat av slumpen, vanligtvis på en helt annan plats än där man riktar uppmärksamheten.
Om detta, och om insikter man kan dra av det skriver Johan Thente, också i DN. Av artikeln ovan framgår att uträkningarna som lett fram till insikterna som eventuellt kommer att rendera någon av alla inblandade i processen ett Nobelpris görs av avancerade datorer. Till vilken nytta kan man då sannerligen undra, bör mattematik upphöjas till det viktigaste ämnet i skolan, idag? Thente skriver.
Vi vet ju att skolenkäterna om ”vad vill du bli?” ganska väl speglar det behov som de tillfrågade kommer att möta när det väl är dags att fixa jobb. Ni minns svaret ”nåt med media” som lät så drömmande och världsfrånvänt för femton år sedan, och oroade politiker och skoldebattörer? Bakom hörnet väntade internet med en helt ny arbetsmarknad – nåt med media.För vems skull ska man utbilda sig? För sig själv och den framtid man vill se förverkligad, eller för den generation som står i begrepp att lämna över världen till de unga? Är det företagsledarna, politikerna som vill få en klapp på axeln av företagen? Eller är det för sin egen framtid man ska studera och bygga sitt liv? Frågan är öppen, liksom frågan om vilken värld vi ska ha/få? Den världen skapas i handling, av alla, tillsammans.
Kanske är det så att lägre matematikintresse speglar det faktum att matematik inte längre är så väsentligt som äldre generationer inbillar sig. Kanske bör det inte ens betraktas som ett huvudämne i skolan, utan ett ämne för att yrkesinrikta sig på i gymnasiet? Som latin?
Alla har nytta av grundläggande matematik. De fyra räknesätten, mått, procent och geometri. Men den enorma mobilisering vi har sett på senare år känns som en befängd överreaktion på en prestigeförlust i en internationell tävling med oklara regler och syften.
Samtidigt saknar en stor del av dagens svenska elever förmågan att skilja en ledarartikel från en bilannons. Åtskilliga niondeklassare har svårt att begripa en Alfonsbok.
Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik.
Om man behärskar matematiken så kan man matematik.
Jag önskar att svenska skolpolitiker i alla fall kunde försöka lära sig behärska framtiden, snarare än sitt eget förflutna.
Språk är viktigt, men inom rådande kunskapsparadigm är det en underprioriterad fråga. Man lägger ner språkutbildningarna på Universitet och högskolor, av ekonomiska skäl. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande styr vilket vetande man ska satsa på för framtiden. Språk är ett redskap för tänkande, och tänkande är vad som krävs för att möta framtidens utmaningar. Mattematiken är så pass komplicerad att den överlåts till datorer. Ändå anses den kunskapen vara viktigare än insikter i språk. Varför då? Vem har bestämt det? Och vilka konsekvenser för detta med sig? Var finns analysen som ligger bakom besluten? Finns det någon överhuvudtaget, eller är det bara beslut tagna i stunden för att rädda dalande opinionssiffror?
Mattematisk kompetens är bara användbar för att räkna på det som går att räkna på, så sant. Medan språk är en kompetens som kan användas för att arbeta även med det man inte förstår. Språkkunskaper för människor samman, och ökar möjligheterna till kunskapsutbyte. Och, utan språk, hur skulle man kunna diskutera sig fram till frågan om vem som ska få det där Nobelpriset?
11 kommentarer:
Din slutledning är ju totalt fel då matematiken är just det språk man använder för att förklara det man inte förstår, hur förklarar du exempelvis begrepp som oändlighet i vardagligt språk ? Det kan man med matematiken.
Allt du ser omkring dig har på något sätt sprunget ur en förståelse i matematik, varenda tangent du trycker på din dator omvandlas till en numerisk representation som sedan behandlas i kretsar baserad på logik.
Strömmen till din dator, eller för den delen din lampa eller spis kunde aldrig produceras utan matematikens hjälp.
De protokoll som Internet baseras på, som bland annat hjälper till att sprida din blogg, är helt baserat på matematiska algoritmer.
Det är tråkigt att ni humanister är så anti-vetenskapliga, man ser faktiskt aldrig samma sak hos de som är naturvetenskapligt skolade, ingen där ifrågasätter värdet av språket, eller av samhällskunskap, och de flesta kan njuta av ett konstverk de gillar.
Verkligen tråkigt att ni inte förstår värdet av matematiken och naturvetenskapen.
Vad du grundar anklagan om att jag skulle vara ovetenskaplig på det har jag ingen aning om, och bryr mig heller inte speciellt mycket om.
Jag vet och förstår mycket väl allt det du talar om, och brukar ofta här på bloggen uttrycka djup tacksamhet inför naturvetare. Och jag skulle aldrig drömma om att kritisera mattematiken som sådan, men allt kan visst inte räknas på. Kärlek, skönhet och ett gott liv, till exempel.
Och allt det du räknar upp fungerar utmärkt utan att jag behöver veta exakt hur, som med min kropp. Matsmältningen och intellektet fugerar, även om jag har minimal kunskap om processerna.
Min kritik riktar sig mot politikerna som drar ner på humaniora och tvingar alla att läsa matte, även om det inte behövs ute i samhället.
Ett samhälle behöver många olika kompetenser, det är vad posten handlar om. Bland annat mattematik.
Journalister utan matematiska kunskaper rapporter dumheter när de inte förstår statistiska undersökningar, och du begriper inte att du blir grundlurad därför att du också saknar relevanta kunskaper; banken lurar dig därför att du inte kan räkna på vad du får ut av det de försöker pracka på dig; du får tillbaka fel växel i butiken därför att varken du eller personen i kassan kan räkna ut vad du ska ha tillbaka utan miniräknare; osv osv. Matematiken är ett av de språk som är nödvändiga för kommunikation.
Om du läser vad jag skrev som svar på det förra inlägget ser du att ditt svar är överflödigt. Språk behövs också, och lika mycket!
Ditt påstående "Mattematiken är så pass komplicerad att den överlåts till datorer." kan misstolkas. Du borde skriva "Matematiska beräkningar är så pass tidskrävande att de överlåts till datorer." Jag antar att det är det du menar.
Jag själv tycker en viktig insikt av din artikel är att svensk stavning är så pass ologisk att den borde överlåtas till datorer. http://goo.gl/ll74E
Jag är övertygad om att vi i framtiden kommer ha datorer som ser till att t.ex. all epost vi skickar är helt utan stavfel, tvetydigheter och faktafel. Det krävs dock mycket arbete med matematik innan vi når dit.
Ja - jag undrar hur världen skulle se ut om vi, med eller utan datorers hjälp, försökte eliminera alla tvetydigheter? Jag tror att ett sådant försök brukar kallas "diktatur"..
Tack Annonym, för ett viktigt klargörande i min text. Tidskrävande menar jag så klart! Gick lite snabbt där. En intressant reflektion är att du förstod det, fast det inte stod utskrivet. Det skulle en dator eller mattematisk modell aldrig kunna göra. Därför är jag övertygad om att det framtidscenario du skssar på aldrig kommer att bli verklighet. Och jag hålller med Ann-Helen om att ifall det skulle bli möjligt, jag då har vi fått en värld som är en värld som jag inte skulle vilja leva i. En kallt uträknad värld utan överraskningar.
"Mattematisk kompetens är bara användbar för att räkna på det som går att räkna på, så sant. Medan språk är en kompetens som kan användas för att arbeta även med det man inte förstår."
Det här är väll lite fånigt ändå. Vad man kan räkna på utvecklas hela tiden. Med matematisk kompetens kan man lättare förstå saker. Och hela iden med fysiken är att vi inte förstår verkligheten och vi använder matematik för att göra det lite mer förståeligt.
Då kunde den kulturvetenskapliga frågan vara: "hur utvecklas vad man kan räkna på?" Alltså, varför är man intresserad av att räkna just detta, och vad ska man ha talen till?
Allt räknandet sker ju alltid i ett sammanhang och talen tolkas alltid på ett eller annat sätt.. så där kan kulturvetenskapen vara med och bidra med förståelse av den kulturella dimension, som alltid finns med, även när det räknas.
.. och så vill jag bara ytterligare lägga till, att med tanke på det stora inflytande statistik kan ha i många sammanhang, i att både skapa och underbygga vissa världsbilder och handlingar, så ser jag utifrån mitt kulturvetenskapliga perspektiv ett likaledes otroligt stort behov av källkritik och synliggörande av de tolkningar och frågor som lett fram till produktionen av de statistiska siffrorna. "Statistik-kritiskt-tänkande" borde bli ett viktigt inslag redan i grundskolan - det kunde kombineras ihop med både språk (modersmålsundervisningen) och matematikundervisningen.
Kloka ord Ann-Helen! Det är kombinationer av vetande som leder till ökad förståelse och kunskap, aldrig renodning!
Skicka en kommentar