Levt liv, och teorier = Kulturvetenskap. Det tänker jag på idag, ett år efter ...

Levt liv. Liv som blir till, i realtid. Det intresserar mig. Det är mitt forskningsområde. Det är vad jag ständigt försöker förstå, inte i sig, inte sanningen om, men principerna för. Vilka möjligheter till förändring föreligger, här, nu och framöver? För mig, och för dem i min närhet, för oss i Sverige och för alla människor som lever på jorden just nu. Det forskar jag om, när jag inte som nu har semester, vill säga. Kultur är med andra ord mitt liv, på många olika sätt. Och kunskap om kultur är viktig kunskap, inte bara för mig, utan för alla. Frustrerande att bära på den insikten, samtidigt som man tvingas se på när förutsättningarna för att undervisa och forska om kultur monteras ner och ämnet kulturvetenskap förlöjligas och motarbetas.

Idag är det ett år sedan massmordet i Norge. Karl-Ove Knausgård skriver med anledning av detta i DN, och han bekräftar ovanstående tankar om att kunskap om levt liv är centralt för samhällsbygget. Svaret på varför det blev som det blev i Norge, där och då, kan inte sökas i en individ. Attentatet är en konsekvens av ett sammanhang. Ingen tvekan om att attentatsmannen är skyldig, och att han förtjänar att låsas in. Han har förbrukat sin rätt att leva i frihet. Men svaret på varför finns inte hos honom, han är bara en aktör i ett mycket större maskineri. Helheten är det som gett upphov till konsekvenserna som de anhöriga och samhället nu har att bearbeta och hantera. Knusgård skriver:

Dåden var politiskt motiverade, gärningsmannen sa att vi var i krig, att det var upplösningen av de traditionella värdena, som mansrollen och nationalstaten, han bekämpade, det var muslimerna och mångkulturen som var fienden, och avlivandet av medlemmarna i Arbeiderpartiets ungdomsförbund var avsett som en väckarklocka. Han ville rädda Norge. Bara timmar innan han parkerade bilen utanför regeringskvarteret och detonerade bomben hade han skickat ut ett manifest till över tusen mottagare, där han i detalj redogjorde för sin syn och sin ståndpunkt. Han hade också gjort en film, som med propagandistisk enkelhet och 1940-talets formspråk visade vad som var på väg att ske i Europa: invasionen av muslimer.

Attentatsmannen anklagar bland annat humaniora och kulturvetenskap för att vara drivande i den förändring av Norge och västvärlden som han vill stoppa. Men den väg och de metoder han använde leder inte mot ljuset, det leder mot undergång, mörker och hat. Ingen enskild kan ta makten över och reglera levt liv. Det följer sin egen logik, och är ett resultat av många aktörers interaktion. Och detta är en bild som bekräftas på annat håll i DN, i Magnus Lintons reflektion över årsdagen av det som hände i Norge för ett år sedan, idag. Han presenterar en bok, som jag inte läst men som verkar intressant, och viktig. Han skriver,

I ”The Crisis of Multiculturalism” tar Alana Lentin och Gavan Titley ett imponerande grepp om det decennium som gått mellan 11/9 -01 och 22/7 -11, tiden då ”något vi kallar mångkulturalism” blev en projektionsyta, ett slags imaginär scen, för mångas till synes oändliga behov av att arrangera mänskligheten utifrån skillnader, förr i termer av ras och kön men nu allt mer på temat ”kultur”. Mångkulturalism i meningen en ideologi, -ism eller samlad politik – som den beskrivs av sina motståndare – har enligt författarna aldrig existerat; i kölvattnet av 1900-talets europeiska gästarbetarsystem har förvisso pliktskyldiga omplåstringar här och var gjorts för att få den nya mångfalden att fungera bättre, men ingenstans i Europa har det existerat något som skulle kunna kallas en mångkulturell politik. Snarast tvärtom.

Levt liv. Det är vad vi har att göra med, överallt, alltid. Och kulturteorier är verktyg, aldrig sanningar. Det är centrala insikter som även kulturvetare ibland behöver påminnas om. Lever man med och i teorier finns en risk att man förväxlar kartan med verkligheten, och då ligger det när till hand (speciellt om man är ansatt från olika håll) att ta till stridsyxan.

Levt liv är aldrig logiskt, och det är omöjligt att förstå och förklara. Det är den viktiga insikten, det är kunskap som pekar framåt. Ödmjukhet inför livets och kulturens mysterium, det är vad som krävs för att kunna bygga ett samhälle där så många som möjligt kan hitta sin plats och få utlopp för sina förmågor och intressen. Dådet i Denver går heller inte att förklara, ju förr man inser det, desto bättre. Hårdare tag, fler restriktioner eller rop på hämnd är inte lösningen. Det enda man kan göra är att acceptera det som skett, och jobba vidare med att försöka förstå principerna bakom kulturell förändring och dess inneboende möjligheter och begränsningar. Kulturvetenskap är viktigt, inte något akademiskt grädde på moset. Kunskap om kultur är ingen lyx, det är där allt börjar.

I norska sjömanskyrkan i Stockholm hyllar man idag det goda, till minne av dem som dog på Utöja. Och samma går att göra och tänka inom akademin. Satsa på det som leder framåt, på ämnen som konstruerar verktyg för att bygga en bättre värld. Samhället är inte mekaniskt, det går inte att räkna på. Det är maskiniskt, för att tala med filosofen Gilles Deluze. Läser vidare på Christopher Kullenbergs blogg, Intensifier.

Detta faller tillbaka på hur vi tänker oss samhället. Är förändring möjlig om vi har en konceptuell maskin som förutsätter falskt medvetande, evig dialektik eller på förhand givna motsättningar mellan klasser? Jag förespråkar hellre en maskin som tänker sig strukturer som sekundära hårdnader vars ursprungliga energi kommer från det molekylära. Open-access vs. copyright beror inte på en på förhand given logik, utan “görs om” hela tiden, på mikropolitiska arenor. Genom att vara lite olydig mot denna spänning, vilket en miljon svenskar redan är, kan man hitta the cutting edges of deterritorialization och få hårdnaden att lösas upp. De som tror att samhället går att kontrollera är ofta ganska ahistoriska i sin approach. Sovjet, Burma, feminism, liberalism – hela tiden sker små positiva revolutioner även om det ibland känns hopplöst! Men om vi blundar för dessa genom att tro att allt faller tillbaka på kapitalism eller klasskamp så har vi inte bara fel rent empiriskt: Vi begår även misstaget att konsumeras av en paranoid vilja att veta som i religiösa termer söker grundförklaringen… det är så lätt att vilja dit… “allt beror till syven och sist på X”. Så gör vi ingen produktiv samhällsvetenskap. Vi måste istället hantera komplexitet, för den finns överallt.

Komplexitet är vad vi har att hantera, och det är den enda rimliga förklaringen det som sker och har skett i världen, igår, idag och imorgon. Kunskap om verktyg för att undersöka och hantera detta finns inom kulturvetenskapen.

Förstår om ovanstående tankar kan te sig fragmentariska och kanske lätt förvirrade, men hellre det än klara och entydiga svar. För det är tron på sanning och enkla lösningar som en väg fram som är det kanske största hotet mot tillvaron så som vi känner den. Texter om samhället som inte är komplexa handlar inte om samhället, de handlar om en idealiserad bild av levt liv. Jag vill inte leva i en dröm, jag vill leva och lära mig att förstå vardagen så som den kommer till uttryck här och nu, på gott och på ont.

Det finns ingen annan väg!