Tänker med Deleuze XI

Vilken roll ska staten spela? Vad är dess uppgift? Det är en brännande aktuell fråga som aktualiserats inte minst i SvD som just nu kör en serie artiklar på temat vinst i vården. Frågan har inget givet svar, och den kräver reflektion och kollektivt engagemang oavsett hur man ser på saken. Staten blir till genom din och min vardag, i och genom staten. Och det finns många olika sätt att organisera stater på, vilket också är satt under kontinuerlig förhandling här i Sverige och på andra håll i världen. Om det, eller snarare om lämpliga verktyg för att ta sig an frågan om vad en stat är och hur den fungerar, handlar dagens blogpost i denna min sommarfilosofiska serie där Deleuzes och Guattaris texter bildar tema och utgångspunkt för reflektion över den värld vi lever i och som blir till genom att vi lever vår vardag.

En av Statens grundläggande uppgifter är att räffla det rum över vilket den regerar eller att använda släta rum som kommunikationsinstrument i det räfflade rummets tjänst. Det är en vital angelägenhet för varje Stat att inte bara besegra nomadismen, utan också kontrollera migrationer, och mer allmänt etablera en zon av rättigheter över ett helt ”yttre”, över alla de flöden som genomkorsar ekumenet.

Staten, oavsett hur den är organiserad, strävar efter kontroll. Staten är kontroll. Och staten förändrar och anpassar, eller för att tala med Deleuze och Guattari, räfflar, både den mentala och den fysiska miljön. Statens präglas av territorialisering, medan nomadens strävar efter deterritorialisering, upplösning av såväl mentala som fysiska förutsättningar. Nomaden organiseras i små grupper, men dessa följer och anpassar sig efter terrängen. Stadsbyggaren räfflar rummet, och kontrollerar.

Efter bästa förmåga strävar Staten efter att fånga in flöden av alla typer, populationer, varor eller handel, pengar eller kapital, etc.

Nomaden är på detta sätt ett hot, liksom minor science hotar Royal Sciens. Staten erkänner bara en auktoritet, en sanning, ett sätt att organisera, aldrig flera. Staten är monoteistisk till sin natur, medan nomaden kan och håller flera möjligheter och sanningar i luften samtidigt. Nomaden är pragmatisk. Stadsbyggaren idealistisk.

Välstånd (liksom vinst, inte bara i vården) skapas genom kontroll av flöden, av pengar, varor och människor. Stadens räfflingar syftar till en sådan kontroll. Det är dess syfte, eller åtminstone är det en konsekvens av detta sätt att organisera mänskligt liv. Staden är emellertid inte det enda sättet, vilket nomaden visar. Valet står inte mellan vem som ska leda, utan hur liv skall organiseras. Anpassa världen efter mina tankar och behov, eller anpassa mig efter det som är givet? Det är frågan. Inte minst när det handlar om hållbarhet är detta en angelägen fråga, och för sådana diskussioner/samtal finns mycken inspiration att hämta från Deleuze och Guattari.

Det finns fortfarande ett behov av fixerade vägar med väldefinierade riktningar, vilka begränsar hastighet, reglerar cirkulationen, relativiserar rörelsen och i detalj mäter upp subjektens och objektens relativa rörelser. Detta är varför Paul Virilios hypotes är viktig när han visar att ”Statens politiska makt är polis, polis, det vill säga styrning av det offentliga vägnätet”, och att ” stadens portar, dess skatteuppbörder och tullar, är barriärer, filter för massornas fluiditet, mot de migratoriska hoparnas penetrationskraft”, mot människor, djur och varor.

Hastighet, är Virilios forskningsområde.  På den sorgligt textfattiga Wikipediasidan på svenska (länken går till den engelska sidan) står att läsa följande, om Virilio: "Paul Virilio är hastighetens teoretiker, och har med sitt begrepp dromologi (läran om hastighet) utvecklat teorier om hur teknologins fysiska hastighet påverkar hela samhället. Det som rör sig snabbt tenderar att dominera det som rör sig långsamt. Innehav av ett territorium handlar inte primärt om lagar och avtal, utan i första hand om rörlighet." Staden är hastighet, ökande hastighet. Ju större stad, desto högre hastighet. Det är skillnad mellan Göteborg och Stockholm, och mellan Stockholm och New York. Detta är bara ett exempel på stadens kontroll över de aktörer som där uppehåller sig och interagerar med varandra.

Statens kontroll handlar inte om direktiv utsända från ett centrum, inte om mänskliga överenskommelser. Deleuze och Guattari skriver inte om människor, inte primärt. Deras intresse handlar om tillblivelser, om världens blivande. Deras filosofi är posthumanistisk, och utgångspunkten är att människan är ett emergent och sammanhållet fenomen som befinner sig på en skalnivå. Staden är också ett fenomen som befinner sig på en specifik skalnivå. Vad är det som håller dessa storheter samman?

Gravitet, gravitas, detta är Statens väsen. Detta betyder ingalunda att Staten inte skulle känna hastigheten; men den kräver att rörelsen, till och med den allra snabbaste, upphör att vara ett absolut tillstånd hos en rörlig kropp i ett slätt rum, och i stället övergår till en relativ karakteristik hos en ”rörd kropp” som förflyttar sig från en punkt till en annan i ett räfflat rum.

Staten kontrollerar som sagt rörelse, tilblivelse, upprepning. Staten kontrollerar aktörerna och deras interaktion, hanterar flöden av tankar, materia, pengar och teknik.

I denna mening är Staten ständigt sysselsatt med att ta isär, sammanfoga och transformera rörelser, eller reglera hastighet. Staten som övervakare, omvandlare eller vägväxlare; man kan erinra sig ingenjörens roll i detta sammanhang.

Vetande är överallt närvarande i Deleuze och Guattaris texter. Kunskap är ett viktigt tema, olika sätt att se på kunskap och vetande, och dess relation till makt. Och vad är ingenjören eller utövarna av Royal Science om inte statsbyggandets spjutspetsar, som mot riklig belöning utför sitt arbete i maktens tjänst. Kunskap byts mot inflytande. Ingenjörsvetenskapen löser problem, och kontrollerar. Detta är dess syfte och huvudsakliga uppgift. Nomadologin (till vilken jag räknar Humaniora och Kulturvetenskap) upplöser problem och maktordningar, samt konstruerar verktyg för anpassning.

Inga rena former eller renodlade typer finns emellertid i verkligheten, i vår levda vardag. Varken stadsbyggaren, nomaden eller utövarna av Royal och minor Science existerar, annat i filosofin. Deleuze och Guattari skapar begrepp, verktyg att tänka med hjälp av. Och det är upp till oss att fylla dessa med innehåll och använda dem. Begrepp har inget värde om det inte sätts i arbete, och dess betydelse kan bara bedömas genom att relateras till konsekvenserna av arbetet med dem. Tillblivelse och rörelse, det är det enda som existerar. Och, 

Hastighet och absolut rörelse saknar inte lagar, men dessa lagar tillhör nomos, det släta rum i vilket nomos utbreds, de tillhör den krigsmaskin som befolkar detta rum. Om nomaderna bildade krigsmaskinen så var det genom att uppfinna den absoluta hastigheten, genom att vara ”synonyma” med hastigheten.

Nomaden är hastighet, blir till i rörelse och anpassning efter det som är givet. Staten reglerar och kontrollerar hastighet, räfflar rum och håller samman.

Och varje gång som en operation riktas mot Staten – olydnad, upplopp, gerillakrig eller en revolutionär handling – kan man säga att krigsmaskinen har återuppstått, att en ny nomadisk potential har uppträtt, åtföljd av ett återskapande av ett slätt rum eller ett sätt att vara i rummet som om det vore slätt (Virilio diskuterar upploppets vikt, och det revolutionära temat att ”behärska gatan”).

Det som händer i Syrien just visar på aktualiteten i tankeverktygen, på att kontroll aldrig kan vara annat än temporär. Rörelse och hastighet tillhör det släta rum där krigsmaskinen opererar. Och krigsmaskinen är ett sätt att kontrollera släta rum. Det är nomadens strategi för att hålla ett begränsat territorium under en avgränsad tid. Haeccitet är ett annat ord för samma sak. (Har skrivit om det i andra poster, här och här, till exempel). Det som hålls samman, när och där det hålls samman. Det är vad vi har att göra med, överallt. Fenomen som hålls samman och som finns och verkar på olika skalnivåer.

Det är i denna mening som Statens svar mot allt som hotar att gå bortom den består i att räffla rummet. Staten bemäktigar sig inte krigmaskinen utan att ge även den formen av relativ rörelse: detta var fallet med fortet som modell för reglering av rörelse, fortet som var just det hinder nomaderna stötte mot, det skär eller den parad mot vilka den absoluta virvelrörelsen bröts. När Staten omvänt misslyckas med att räffla sitt inre eller angränsande rum antar med nödvändighet de flöden som genomkorsar den karaktären av en krigsmaskin riktad mot den, och som tar plats i ett fientligt eller rebelliskt slätt rum

Är detta vad vi ser i Syrien? Kanske, händelserna går i alla fall att förstå med hjälp av ovanstående tankar. Fast med förstå menar jag här inte att man kan uttala sig om utfallet, eller att man kan lära sig något om Assadregimen. Det är viktigt, Deleuze och Guattari tillhandahåller verktyg för att förstå den stora bilden, de breda linjerna och själva principerna som styr skeendet. Slumpen spelar emellertid alltid en roll i alla tillblivelseprocesser. Inget är givet på förhand. Kontroll kan vidareutövas på många olika sätt, vapen och repressalier är ett ...

(även om andra Stater kan lyckas smyga in sina räfflingar). Det var vad som skedde i Kina: mot slutet av 1300-talet, trots sin höga teknologiska nivå vad gäller skepp och navigation, vänder Kina ryggen åt sitt stora marina territorium och ser sina kommersiella flöden byta riktning och alliera sig med pirater; landet kunde inte reagera annat än via en orörlighetens politik, med massiva handelsinskränkningar, vilket bara förstärkte sambandet mellan handeln och krigsmaskinen.

Handeln, det är om den striden står idag också. Kampen om makten över marknaden, det är vad dagens krig handlar om. I alla fall om vi ska tro Hardt och Negri, som skriver utifrån Deleuze och Guattari om multitudens makt, bland annat i boken Imperiet. Idag strider man inte om fysiska territorier primärt, utan om potentiella marknader. Var ska vinsten i vården hamna? I Sverige så klart, och det är ett tecken så gott som något på rimligheten i ovanstående tankar.