Tänker med Deleuze XIII

Skriver inte så mycket annat här under sommaren, än dessa filosofiska övningar på temat Deleuze och Guattari. Vill inte att bloggandet ska bli ett krav, vill inte känna press. Lustfyllt ska det vara, och att hålla allt annat på armlängds avstånd en tid är ett sätt att dämma upp lust. Samhällskommentarerna och kulturanalyserna återkommer. Sedan. När lusten finns och angelägna ämnen dyker upp. Har samlat på mig en hel del idéer. Längtar till höstens utmaningar, vilket gör att jag kan njuta mer av denna sommar när tillfällen bjuds. Tillvaron, rent organisatoriskt, och vädret är inte perfekt, men när det väl är bra kan jag vara fullt ut närvarande och känna djup tacksamhet. Det skulle kunna vara ett nomadologiskt sätt att leva, kanske.

Jag lever helt enkelt mitt liv i nuet. Ett följsamt liv där tankar på det som varit förmedlar harmoni, på grund av att allt är bearbetat, accepterat och internaliserat. En hel massa nyttiga och användbara erfarenheter och kunskaper har jag samlat på mig genom åren. Visioner om framtiden finns, i massor. Och det som redan ligger på ritbordet och som börjar anta konkret form, kommande resor och planerad undervisning (både fritid och arbete) fyller mig med inspiration och glädje. Och, även om det inte blir som det är tänkt och planerat vet jag att det blir bra ändå. Insikten om att livet aldrig blir bättre än just nu, oavsett vad som händer framöver. Den känslan är oerhört värdefull. Den känslan skänker mod, kraft och tillförsikt. Allt sammantaget gör det ännu enklare att leva och vara närvarande i nuet.

För att tillvaron ska kunna fungera och vara långsiktigt hållbar krävs emellertid struktur och förmåga att peka med hela handen. Agens, och räffling. Det är en lika viktig förutsättning för hållbarhet som följsamhet och utslätning. Mänskligt kollektivt liv och kultur blir till i samspelet mellan dessa båda poler, i och genom interaktion mellan tendenser till territorialisering och deteritorialisering. Där, i mellanrummen, mellan. Där blir världen som vi känner den, till. Processen som ger upphov till de konsekvenser vi omtalar i termer av samhällen är icke-linjär, den följer aldrig strikt en plan. Därför behövs både förmåga att följa order, och förmåga att improvisera. Båda ytterligheterna i kontinuumet är förödande för ett samhällsbygge, om de renodlas och tillåts vara den enda vägen. Det är viktiga insikter att ta till sig. Det måste man inse om man vill förstå Deleuze och Guattari, att de förordar inget, de skapar och förmedlar verktyg.

Vi har kommit till proposition sex, av nio. Platån om Krigsmaskinen för alltså fram nio förslag på förklaringar, och förslag är nyckelordet här. Det finns axiom också, men det är förslagen som är textens viktigaste organisationsprincip. De skriver inte om något som har varit, eller som är, något som kan komma. De skapar begrepp, tankeverktyg, för oss att använda för att förstå vår verklighet, vårt samhälle, kultur. Exemplen och tankarna om nomader och stater är idealtyper, visserligen skapade av råmaterial från empiriska exempel, men de bör ändå inte synas allt för noga i sömmarna. Där har man förlorat hela poängen med texten. Den reser inga anspråk på sanning om nomader eller stadsbyggare, den är ett verktyg för analys av vår leva verklighet, här och nu. Nåväl, proposition sex lyder som följer.

PROPOSITION 6: Den nomadiska existensen implicerar med nödvändighet de numeriska elementen i en krigsmaskin.

Organisering av elementen som ingår i och bygger upp ett assemblage, en multitud, en multiplicitet (välj det ord eller term som du känner dig mest bekväm med, välj det som fungerar för dina syften, och lämna det andra därhän), det är vad denna passage handlar om.

Tiotal, hundratal, tusental, myriader: alla arméer behåller dessa grupperingar i decimaler, till den grad att man då de påträffas kan vara viss om att stå inför en militär organisation.

Arméer byggs upp av mindre enheter, av soldater först och främst. Soldater organiseras i plutoner, plutoner organiseras i kompanier, kompanier organiseras i regementen, regementen organiseras i divisioner och divisioner organiseras i arméer. Dessa kan alltid utökas med ytterligare en av alla dessa organisationsnivåer. Arméer är linjärt organiserade, strikt hierarkiska och starkt sammanhållna av disciplin. Det är statens sätt att organisera sitt försvar, bedriva krig och hålla territorier. På pappret ser det enkelt ut, men liv lev aldrig i teorin, det levs i verkligheten och den är aldrig ren.  

Är inte detta det sätt på vilket armén deterritorialiserar sina soldater? En armé består av enheter, kompanier och divisioner. Numren kan variera i funktion och kombination, de kan inträda i helt olika strategier, men det finns alltid ett samband mellan Numret och krigsmaskinen. Det är inte en fråga om kvantitet utan om organisation eller komposition.

Överallt finns överordnade principer, och det är dessa som är det viktiga. Det är principerna som i just det sammanhang man är intresserad av och vill undersöka som man bör koncentrera sig på om man vill öka förståelsen för helhetens möjligheter och begränsningar. Genom att utgå från en linjärt, numerisk organisation i organiseringen av de stridande förbanden förpassas den enskilde soldaten till en obetydlig bricka i ett spel som försiggår på en annan nivå. Soldaternas betydelse, som individer, är obetydlig. Det är som brickor i det övergripande spelet som de får sin mening. Detta sätt att organisera, denna högst territorialiserande princip får som konsekvens att soldaten deterritorialiseras. Alla arméer bär på detta sätt på frön till sin egen undergång.

När Staten skapar arméer applicerar den alltid denna princip för numerisk organisation; men vad den gör är bara att anta denna metod, samtidigt som den övertar krigsmaskinen. Ty en så speciell idé – den numeriska organisationen av människor – kom först från nomaderna. Det var hyksos, ett erövrande nomadfolk, som förde den till Egypten; och när Moses applicerade den på sitt folk under uttåget var det på inrådan av sin svärson, Jetro från Kanaan, och det gjordes på så sätt att en krigsmaskin bildades, vars element beskrivs i Fjärde Moseboken (Numerus).

Krigsmaskinen är maskinisk, till skillnad från mekanisk. Det är ett annat begreppspar som Deleuze och Guattari jobbat med. Mekanik är linjärt, och maskiniskt är icke-linjärt. Krigsmaskinen är en skapelse av olika element i samverkan, ett assemblage som hämtar aktörer och organisations principer från både staten och nomader. Satens bidrag är de sammanhållande aspekterna (hierarkin, diciplinen och organiseringen). Staten territorialiserar. Nomadens bidrag är rörelse och förändring, det som gör att arméer kan strida, agera i krig.  

Nomos är i grunden något numeriskt, aritmetiskt. När den grekiska geometrismen kontrasteras mot den indo-arabiska aritmetismen framgår att den senare implicerar ett nomos som står mot logos: inte på grund av att nomaderna skulle ”syssla med” aritmetik och algebra utan för att aritmetik och algebra växte fram i en värld med ett starkt nomadiskt inslag.

Här saknar jag insikt och kunskaper för att driva ett eget resonemang märker jag, men när jag söker på nätet efter inspiration och insikt hittar jag en intressant blogg som i alla fall hjälper mig att förstå skillnaden. Och om skillnaden mellan aritmetik och geometri kan man läsa om man följer länkarna. Enkelt kan man säga att aritmetik är mattematik i praktiken, i levd vardag, ett verktyg. Och geometrin är mer abstrakt och teoretisk.

Poängen är att båda behövs för att få en organisation att utföra något. Det är som sagt först i ljuset av konsekvenser som man kan bedöma och värdera något. Först när man vet vad NN kan göra, vilka effekter NN kan ge upphov till kan man uttala sig om NNs värde och användbarhet. Deleuze och Guattari skriver i en annan passage i A thousand plateaus att,

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003:257)

Krigsmaskinen är ett slags hybrid, ett assemblage som agerar i kraft av kombinationerna av alla de olika aktörer och maktordningar, principer och utmaningar som den ställs inför. Och ser man detta som ett verktyg kan man använda det för att förstå samhälle och kultur, som också är resultatet av liknande interaktioner.