onsdag 11 december 2019

Det verkligt värdefulla måste respekteras

Många tar idag för givet att man kan få allt man önskar sig, och blir det inte som man vill skyller man hellre på någon eller något annat, än anpassar sina önskningar efter rådande förutsättningar. Tanken bottar i ett omoget tänkande som allt mer vinner mark idag. Jag ser med växande oro hur känslor allt tydligare överordnas kunskapen i politiken. Allt fler aspekter av tillvaron politiseras dessutom och görs till en fråga om höger och vänster. Det vore oproblematiskt om man först satte sig in i frågorna och undersökte förutsättningarna för förändring med utgångspunkt i vetenskaplig kunskap och sedan valde politisk ståndpunkt eller förslag på åtgärder. Idag gör allt fler tvärtom: först väljer man politisk ståndpunkt och sedan värderar man både förslag på åtgärder och vetenskapens resultat i ljuset av detta. Genusvetenskap, till exempel, kan med en poltiserad syn på kunskap förvandlas till vänsterpopulism medan förnekelse av klmiatförändringar kan framställas som en legitim ståndpunkt trots att det strider mot den vetenskapliga kunskap som mänskligheten förfogar över idag.

Kunskap är inte makt, men forskningens inflytande över tänkandet i ett samhälle som värderar kunskap högt är större än i ett samhälle där känslorna styr. Man kan och får tänka som man vill, men verkligheten anpassar sig inte, det kan bara människor göra. Och människor har alltid ett val och möjlighet att bortse från insikter som inte passar in i deras världsbild och verklighetsuppfattning. Det är inget problem, det är så här det alltid har fungerat; det är förutsättningen för samhällsbyggandet. Problemet idag är att förnekelse av vetenskapliga insikter som går på tvärs mot ens egna politiska åsikter har anammats av allt fler människor och blivit norm inom politiken. Därigenom blir det möjligt att utarma grunden för välfärdssamhället, skylla problemen som uppstår som en följd av nedskärningarna på invandrarna och förneka klimatförändringarna (eller skylla på Greta Thunberg) utan att tappa väljare. Där allt fler bryr sig allt mindre om kunskapen finns inget behov av skolan och den högre utbildningen, vilket öppnar upp för fler nedskärningar som gör att fördumningen av samhället accellererar och problemen förvärras allt snabbare. Ett samhälle byggt på känslor och förnekelse är inget samhälle utan en historisk parentes dömd till undergång.

Ingen äger kunskapen. Vi får den kunskap vi förtjänar. Därför är det så viktigt att respektera den och allt annat som är värdefullt i livet och tillvaron. Tystnad och tid för eftertanke, till exempel. För att kunna utveckla kunskap krävs att man lyssnar på varandra och tänker noga efter vad som sägs och hur saker och ting hänger ihop. I ett samtal lyssnar man och tänker tillsammans. Man måste inte komma överens, men lär man inte av och respekterar man inte varandras olikheter är det inget samtal. Debatten är motsatsen till samtal. Där finns ingen tid att lyssna eller tänka efter och tystnad betraktas där som en möjlighet att ta över. I debattsamhället vinner oundvikligen den starkaste och mest hänsynslösa medan kloka och eftertänksamma människor som vill andra väl förlorar. Där skriver vinnaren historien och alla kunskaper som inte ger stöd åt den egna åsikten förnekas.

Demokratin blir aldrig starkare än medborgakollektivets engagemang i och förståelse för den. Demokratin är bräcklig och liksom kunskapen går den varken att äga eller kontrollera. Därför är den inte det bästa styrelsesättet utan det minst dåliga, och utan respekt för detta fungerar den inte. Alla uttryck för besvikelse över att demokratin inte ger en det man önskar är tecken på okunskap och omoget, infantilt tänkande. Att skylla på politikerna är orimligt eftersom vi får de politiker vi förtjänar. Tilltron till en stark ledare som ger mig det jag vill ha är korkad eftersom diktaur bygger på den starkes rätt. Samhället byggs underifrån, antingen på känslor eller kunskap. Valet är vårt, så länge vi lever i en demokrati. Väljer vi att ge vår makt till odemokratiska partier kan vi inte komma och klaga sedan. Demokratin har ingen ångervecka, den tar år och kräver många människors ihärdiga arbete för att byggas upp, men den kan raseras på kort tid, av en politk som bygger på känslor, dumhet, egoism och ignorans.

Utan respekt för verklighetens alla risker är samhället och tillvaron som vi vant oss vid att ta förgiven dömd att gå under på samma sätt som de sämst anpassade generna försvinner från livet på jorden eftersom de inte gynnar den långsiktiga överlevnaden. Hållbarhet, mångfald och planeten jorden är inget som någon kan ta för givet, vi har alla ett gemensamt ansvar för dessa högst komplexa förutsättningar. Människors lika värde och det öppna samhället är liksom kunskap något man saknar först när det inte finns eller går att ta för givet längre.

Vi får leva med konsekvenserna av våra val. Och respekteras inte kunskapen om verkligheten kommer samhället att gå under; det kan ingen populist i världen ändra på, oavsett hur många människor som väljer att ge hen sitt stöd. Dumheten har en konkurrensfördel över klokheten och därför behöver vi vetenskapen mer än vetenskapen behöver oss.

3 kommentarer:

M.K,S sa...

Håller helt med nu handlar politik bara om populism, osanning m.m för att skapa rubriker.
Dålig faktakontroll eller ingen alls.
Vad kommer hända med ett samhälle där man förnekar sanningar,hånar utbildning och låter dumheten ta över olikheten. Finns det inget sunt förnuft längre. Makt,kontroll prestige är det som våra politiker styrs av. Man tummar på sanningen hittar på egna regler och i stort är det egna egot som styr. Man har inga värderingar och ingen värdegrund längre

Eddy sa...

Få saker skrämmer mig så mycket som just den utvecklingen vi ser just nu. För när kunskapen inte längre räknas kommer den som hörs och syns mest att vinna och då tar dumheten över. Därifrån stupar det brant neråt, och vägen tillbaka är mödosam och tar tid.

Alan Ford sa...

Avsnitt ur "Jude frågan" och kritiken av Bruno Bauer...
https://www.marxists.org/svenska/marx/1844/01-d002.htm

Framför allt kan vi fastslå det faktum att de såkallade mänskliga rättigheterna (droits de l'homme) till skillnad från de medborgerliga rättigheterna (droits du citoyen) intet annat är än rättigheter för medlemmen av det borgerliga samhället, d.v.s. för den egoistiska människan, för människan som är skild från andra människor och från det allmänna. Den radikalaste konstitutionen, konstitutionen av år 1793, må tala:

Deklaration över de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.

Artikel 2. "Dessa rättigheter o.s.v. (de naturliga och omistliga rättigheterna) är: jämlikheten, friheten, säkerheten, äganderätten."

Vari består friheten?

Artikel 6. "Friheten är varje människas rätt att göra allt det som inte inkräktar på andra människors rättigheter", eller enligt 1791 års deklaration över de mänskliga rättigheterna: "Friheten består i rätten att göra allt det som inte skadar andra."

Friheten är alltså rätten att göra allt och bedriva allt som inte skadar någon annan. De gränser, inom vilka var och en kan röra sig utan att skada någon annan, är bestämda genom lagen på samma sätt som gränserna mellan två åkrar markeras genom gärdsgårdar. Det rör sig om människans frihet att vara en isolerad och i sig sluten monad. Varför är juden enligt Bauer oförmögen att erhålla de mänskliga rättigheterna?

"Så länge han är jude måste denna seger gå honom förbi eftersom det mänskliga väsen, som skulle förena honom som människa med andra människor, är svagare än det egenartade i hans väsen som gör honom till jude och som skiljer honom från ickejudarna."

Men frihetens mänskliga rättighet baserar sig inte på föreningen mellan människa och människa utan på särskiljandet mellan människa och människa. Den är rätten till detta särskiljande, rätten för den särskilda, i sig isolerade individen.

Den praktiska användningen av den mänskliga rättigheten till frihet är den mänskliga rättigheten till privategendom.

Vari består den mänskliga rättigheten till privategendom?

Artikel 16. (1793 års konstitution): "Äganderätten är den rätt som tillkommer varje medborgare att efter behag disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit."

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, "att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit".

De andra mänskliga rättigheterna, jämlikheten och säkerheten återstår. osv...

Det var då som nu !Så långt har vi emaciperat oss i demokratins frågan och alla andra frågor dvs som monader,individer,identiteter och andra partikullariteter.
predrag